”Bungalow” av Åke Edwardson

Den produktive ”kommissarie Winter-författaren” har nu släppt sin 25:e bok – en stor och tung en (bokstavligen; 500 sidor!) - med ett rejält satsat personligt kapital; romanen känns synnerligen självbiografisk! Inte nog med att huvudkaraktären heter Kalle Edwards - hela historien förefaller om inte en uppgörelse med, så åtminstone en väldigt aktiv reflektion över, och försoning med hans eget förflutnas långa skuggor. Åtminstone om man ska tro åtskilliga intervjuer kring boksläppet. Dock hävdar han själv att den bara har självbiografiska inslag, trots att Kalle Edwards har vuxit upp både geografiskt och bokstavligt under ungefär samma förhållanden som Åke själv. Och Kalle reser i samma fotspår som Åke själv gjort en gång. Och är författare han med. Som sagt, det är svårt att inte hela tiden se Åke själv berätta om sig själv, på ett väldigt utlämnande sätt även om somligt kanske är fiktivt.

Det som jag först tror är en spänningsroman visar sig alltså egentligen vara något annat. Också. För visst finns här spänning inbyggt. Kalle Edwards reser nämligen till Sydostasien för att leta efter sin försvunna dotter Jenny, som gett sig ut på en resa i sin pappas fotspår. En resa Kalle själv gjort fyrtio år tidigare. Men plötsligt upphör kontakten – är Jenny försvunnen? Vad kan ha hänt henne – är hon utsatt för brott, är hon inblandad i brott, har hon frivilligt gått under jorden..? Men varför skulle hon göra det? Alltså beslutar sig Kalle för att åka till Bangkok där hon senast sågs, för att söka efter henne. Och denna gång blir det han som reser i hennes fotspår - han följer upp alla ledtrådar som dyker upp, och rör sig vant mellan Rangoon, Penang, Singapore och Bangkok. Men samtidigt blir det för Kalle själv och mig som läsare också en resa tillbaka i Kalles egna fotspår, allt ifrån barndomen och uppväxten till hans egna resor från 70-talet och framåt.

Mycket var tidigt trasigt med en alkoholiserad pappa, med våld och ond, bråd död. Och vad jag aldrig får någon riktig förklaring till är hur Kalle själv, med den uppväxten och det tidiga avståndstagandet till alkohol kunde falla i samma grop. Dagens Kalle i Sydostasien dricker som en svamp - sidorna känns ibland som marinerade i alkohol. Det kan inte bara vara en slumrande sjukdom i bakgrunden som ibland ger sig tillkänna, för alkoholen förefaller ha söndrat hans eget äktenskap, liksom förhållandet till Jenny från tidiga år. Hur kunde det bli så? Kan något sådant repareras? Eller gäller det bara att försöka försonas med det som blev, och med sig själv?

Jag blir onekligen väldigt berörd av Kalle Edwards, hans liv och hans öde. Om det sedan beror på arv, miljö eller de val han gör medvetet eller omedvetet spelar kanske mindre roll. Och jag njuter också – återigen – av Edwardsons språk, det eftertänksamma och reflekterande, som är hans signum oavsett om han skriver deckare eller romaner.

/Tuija

Reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. Se även vilka andra utgåvor vi har av boken. 

H som i hök

Det är i djup sorg som Helen McDonald bestämmer sig för att ta upp sin barndoms favoritsysselsättning och träna en rovfågel, denna gång en duvhök. Natur- och fågelintresset har följt henne sedan hon var liten och nu efter faderns död dras hon till falkenerandet som en tillflykt. Helen hoppas få lindring i den annars förlamande sorgen.

Men vägen dit är inte enkel, det tar tid att tämja ett vilt djur. Hon köper höken från en uppfödare på Irland och hämtar den i en papplåda i Skottland. Efter en lång bilresa då hon bara kan höra skrapandet av klor och känna dess tyngd blir första steget att skapa ett band till fågeln. Helen börjar med att döpa sin duvhök till Mabel. 

Falkenerarkonsten går långt tillbaka i tiden. Det är en flertusenårig jaktmetod som härstammar från Asien och en mängd olika rovfåglar har använts. I England var falkenerarna tidigare aristokrater och de jagade i slutna sällskap. Helen berättar också om hur författaren T H White försökte manna (tämja) en duvhök vilket han har skrivit om i sin bok The Goshawk. Jo det är samme T H White som skrivit Svärdet i stenen. Så parallellt med Helens mödor med Mabel följs Whites dito med sin hök. Den bakgrundsbeskrivningen är inte oviktig för både T H White och McDonald vill fly in i något annat, från en värld som stundtals upplevs som obarmhärtig. 

Samtidigt som träningen av Mabel blir mer intensiv fördjupas Helens depression och hon blir alltmer folkskygg. Men med tiden lättar sorgen och till slut har höken och Helen blivit ett jaktpar. Bandet som började med namngivningen har nu blivit en stark relation, slutligen kan Mabel få flyga helt fritt.

Det märks att Helen McDonald är en van skribent men mer än så. Hennes skildringar av naturen, himlarna och höken är utsökta. Jag får ett sug efter att få uppleva dimmorna, landskapen och ljuset hon beskriver. Och jag kommer definitivt att spana efter siluetter av rovfåglar hädanefter.

Helen McDonald är författare, filosof och historiker. Vill du veta mer om henne finns en fin intervju här. Från australisk radio, 58 min.

/Annika

Reservera Helen McDonalds bok H som i hök i bibliotekets katalog

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.

Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
/Annika

Reservera Spådomen i bibliotekets katalog

Våldets barn

Utvärderingen av mellandagarnas läsprojekt faller sällan väl ut. Det är ju alltid så mycket annat som ska hinnas med. Kostymer ska kemtvättas, kinaschacksbataljer ska utkämpas, isar ska beskrinnas. I år hann jag i alla fall drygt halvvägs i Doris Lessings romanserie Våldets barn (1952-1969), i folkmun även känd som Martha Quest-serien.

Och nog rör det sig om ett ganska folkligt nobelpristagarverk, åtminstone seriens två första böcker (Martha och Bra gift) och i alla fall i de folksegment som ser till att såväl Gudrun Sjödén som undertecknad har jobb att gå till. Att inte ta den lätt naiva, tappert kämpande Martha till sitt hjärta är hur som helst en omöjlighet.

Närgånget skildras hur hon krånglar sig ur tonårens förvirring, går på danser, grälar med sin mor, söker tröst hos sin far, får jobb på kontor, gifter sig kärlekslöst, blir med barn… En uppväxtskildring bland alla andra, om det inte vore för tiden och platsen – 1930- och 40-talets Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Det kolonialistiska förtrycket är ständigt närvarande, speglat i Marthas efterhand allt klarare blick. Hon kommer succesivt till insikt om apartheidsystemets absurditeter, men har länge svårt att kombinera sin växande medvetenhet med en frigörelse på det privata planet. Ju större gester, desto lättare att trassla in sig i den borgerliga omgivningens nät.

Mest drabbar emellertid den skoningslösa självironi som finns inbäddad i porträttet av den stundtals ganska osympatiska Martha. Hennes livsöde sammanfaller i mycket med Lessings egna, och behandlas med samma kärvt kärleksfulla sarkasmer som präglar (här kommer en kanske väl halsbrytande jämförelse) Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit från samma tid.

I seriens tredje del, En fläkt av stormen, har ironierna tagit överhanden. Martha har engagerat sig i traktens kommunistparti, vars handlingsförlamade verklighetsfrånvändhet kör både partiet och romanen i botten. Tillsammans med läsaren famlar Martha länge i ett fascinerande töcken av mötesexerciser, som synes ett resultat av att Lessing – under tiden för skrivandet av romanen – just hade vänt kommunismen ryggen.

Stark läsning i vilket fall, och utmaningarna lär väl knappast bli färre. I de två avslutande delarna av Våldets barn, publicerade en bit in på 60-talet, skärps tonen (har jag hört). De markerar början på Lessings ökända science fiction-epok och spänner en svåröverträffad båge från 1800-talets bildningsromaner, via 1900-talets optimistiska frigörelseiver, till 2000-talets bittra tillnyktring.

 

/Martin

Reservera böckerna i bibliotekets katalog 

Jean Rhys

 

 

 

 

 

 

 

 

Jean Rhys liv är som en roman – en roman av Jean Rhys.

Hon föds som Ella Gwendolen Rees Williams, år 1890 på den karibiska ön Dominica. Fadern är walesisk läkare och modern kreol – ett luddigt begrepp som i detta fall etiketterar en tredje generationens kolonisatör av skotskt ursprung.

Sjutton år gammal flyttar Ella till sin faster i England, fylld av de skådespelardrömmar som snart ger henne en plats på Royal Academy of Dramatic Art. Ett brev från skolan till Ellas far kväver dock karriären i sin linda. Rektorn har synpunkter på Ellas västindiska accent, förklarar att den gör henne omöjlig i betydande roller.

Brevet blir en biljett till Londons skymningsvärldar; till en spritmarinerad tillvaro i prostitutionens gränsland. En av de män som Ella söker försörjning hos är författaren och kritikern Ford Madox Ford. Han lär henne att omvandla dagboksanteckningar till romantext, råder henne att anta den chicka pseudonymen Jean Rhys, och ser till att en serie böcker publiceras. Det fungerar ett tag, men efter fjärde romanen, God morgon midnatt! (1939), tystnar Rhys som författare; försvinner längre in i dimmorna.

Långt senare ska BBC göra en radiodramatisering av en av Rhys berättelser. Man betvivlar att hon är i livet, men sätter i alla fall in en annons i tidningen. Vilket ger resultat. En skröplig Rhys hör av sig från sitt hem i Devonshire, en förläggare rycker ut och 1966 – efter att Rhys tredje make gått ur tiden – kan så mästerverket Sargassohavet (Wide Sargasso Sea) färdigställas.

Sargassohavet är en så kallad prequel, där Rhys tar utgångspunkt i Charlotte Brontës Jane Eyre. Med sina egna erfarenheter som tillhygge river hon ogenerat i denna viktorianska klassikers hjälpligt bandagerade sår, det vill säga historien om Rochesters första fru, den galna kreolkvinnan på vinden. Rhys kallar henne Antoinette och frambesvärjer i suggestiva sekvenser hennes uppväxt i det tidiga 1800-talets Västindien. Ett vilt blomstrande paradis, vari man emellertid redan på de första sidorna kan känna en stank av förruttnelse.

Den brittiska slaverinäringen har just förbjudits. Kolonisatörerna väntar förgäves på kompensation och värst är det för kreolerna. Antoinette och hennes mamma betraktas av britterna som ociviliserat pack, samtidigt som den hämndlystna urbefolkningen börjar vända sig emot dem. Den stenhårda oförsonligheten i Antoinettes abrupt avslutade vänskap med den svarta flickan Tia är hänsynslöst drabbande läsning.

Enda tänkbara räddningen är att få giftas bort, som del i någon affärsuppgörelse. Antoinette är alltså bakbunden med dubbla rep – som kreol och som ung kvinna. Och det är just denna samkörning av rasistiskt och patriarkalt förtryck som gjort Sargassohavet till en så kallat postkolonial klassiker. Också ur ett rent feministiskt perspektiv ses romanen som en grundsten, även om dess dystopiska tendens ofta satt sig på tvären i resonemangen.

För Jean Rhys skrev inte från någon hurtigt frigjord position, utan inifrån det patriarkala fängelset. Giftermål eller spritindränkt vansinne – det är de enda alternativ som hennes romangestalter kan ana genom gallerfönstren. Och troligtvis är det just denna självupplevda oförmåga till revolt som får känslan av utanförskap att bränna så stark.

Kring detta diskuteras det för närvarande ymnigt i bibliotekets bokcirkel. Den 12 december har vi ett andra möte om Sargassohavet. Det vore kul om du kom förbi!

/Martin

Jean Rhys i bibliotekets katalog

Expeditionen

Polarexpedition – onekligen ett ord i romantiskt skimmer. Fascinationen tycks växande inför tider när världskartan kunde vara vit i dubbel bemärkelse, när den varsamt rullades ut mellan punschglasen på Grand Hôtel, andaktsfullt studerades medels stickpassare och lornjett.

Och stärkkrags-hipstersarna S.A. Andrée, Knut Frænkel och Nils Strindberg förefaller ha hållit stilen in i det sista. Efter kraschlandningen med vätgasballongen Örnen, i juli 1897 (målet var som bekant att korsa Nordpolen), tvingades man ta snabba beslut om vad som skulle medtas under den hopplösa promenaden tillbaka över packisen. Till det nödvändiga räknades några uppslagsverk, kravatter och halsdukar av rosa siden, en vit bordsduk med hålsöm och fransar, flaskor med portvin och champagne.

Effektförteckningen återfinns så klart i Bea Uusmas haussade praktverk Expeditionen – min kärlekshistoria. Kombinationen ”min” och ”historia” får kanske en och annan varningsklocka att ringa, men här är det snarare fråga om ett berikande dubbelperspektiv än tidstypiskt jag-känner-faktiskt-att-det-var-såhär-berättande.

På modernt manér låter Bea Uusma – illustratör, formgivare, författare, läkare och tjenis i 90-talsgängen kring ZTV och Glenn Killing – medvetenheten om sitt eget charmiga nörderi förbehållslöst breda ut sig. Men hon har fog för koketterierna. Efter femton års intensiv hobbyforskning beskrivs Uusma idag som Sveriges främsta expert på Andrée-expeditionen.

Boken redogör målande för vedermödorna på isen, fram till att expeditionen efter flera veckors vandring når Vitön. För vad händer egentligen där? Vad var det som Andrée, Frænkel och Strindberg dog av? Gåtan har gäckat forskarna sedan det tidiga 1930-talet, och Uusma har många ledtrådar att nysta upp. Hon flänger fram och tillbaka över Arktis, pratar med efterlevande, konsulterar rättsläkare, osteologer och brottsplatsutredare. De fordom flitigt anklagade små trikinerna går numera fria från skuld, men över lag är Uusma mån om att inte förhasta sig. Expeditionen är långt ifrån något bokslut.

Viktigare än en slutgiltig förklaring är det oemotståndliga drivet i redogörelsen, skickligt ackompanjerat av de många hisnande öden som kantade ballongäventyret. Jag tänker bland annat på Nils Gustaf Ekholm, som lämnade sin plats i korgen till förmån för Frænkel, på fotografen Peter Wessel Zapffe, som – när expeditionens kvarlevor hittades år 1930 – trodde att han lyckats stjäla med sig ett av Frænkels revben, och på den så gränslöst sorliga kärlekshistorien mellan Strindberg och fästmön Anna Charlier.

Avsätt tid för sträckläsning. Och för att inte äventyra stilen under kommande vinterväderlek – låt Gränna sköta ekiperingen.

/Martin

Fotograf: Anna-Lena Ahlström

Reservera boken i bibliotekets katalog              

Ingenting kan hindra natten

Delphine de Vigan väjer inte direkt för att ta upp svåra ämnen i sina böcker. Hemlöshet bland barn, mobbning på arbetsplatsen och ätstörningar har de tre böcker handlat om som tidigare kommit ut på svenska. Den senast översatta heter Ingenting kan hindra natten och handlar om författarens mamma som tog sitt eget liv vid 61 års ålder. Då hade hon levt ett brokigt liv, plågad av bipolär sjukdom under lång tid, och med ett cancerbesked hängande över sig den sista tiden. Med början i hennes tidiga barndomsår som tredje barnet i en syskonskara på 8, får man som läsare följa henne ända till slutet.

Efter att de Vigan hittat sin mamma död bestämmer hon sig för att skriva en bok om dennas liv, för att om möjligt förstå hur det kunde bli som det blev. Varför valde sammanlagt tre av syskonen att avsluta sina egna liv? Hur har hennes mamma påverkat henne under uppväxten? Varvat med kapitlen om mamman skriver de Vigan om sin egen skrivprocess, vad som får henne att fortsätta och hur det påverkar henne själv och hennes omgivning.

Det är ett tungt ämne, men läsningen blir aldrig för tung för att jag ska orka fortsätta. Beskrivningen av mamman är ingen uppgörelse, trots att det lätt hade kunnat bli det med de upplevelser som författaren har i bagaget. Det är en beskrivelse av ett liv som nog inte alltid var så lätt att leva och i viss mån även en hyllning.

Boken är inte en regelrätt biografi utan är skriven i romanform. Man hittar den alltså på hyllan för skönlitteratur på biblioteket.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Liknelseboken

Den egentliga handlingen i Per Olov Enquists Liknelseboken är ganska lätt att sammanfatta: Unge Perola spränger fromhetens bojor efter att ha upptäckt Kvinnan i allmänhet och bröst i synnerhet (så låt er alltså inte luras av omslagsmakarens preferenser).

OS-sommaren 1948 lyckas n’Perola dra tillbaka förhuden för första gången, och i sedvanlig ordning tvingas vi betrakta dylikt som ledtrådar till livets allra största mysterier. Enquist har ju alltid något så oerhört svårformulerat på hjärtat, och så viktigt att skissarken aldrig kan förslå. Högar av omtagningar, omkväden, och liknelser till förbannelse.

En del är nya, andra återvunna favoriter. Kapten Nemo, n’Elof och n’Aron smyger runt i kulisserna, de förväxlade pojkarna på sjukstugan i Bureå vävs in i ytterligare lager av högtravande mystik, och släkt och grannar som blivit ”eljest” eller ”tokut” är som vanligt märkligt överrepresenterade.

Vissa av redogörelserna följs av ett uppfordrande ”man baxnar!” eller ”man häpnar!”. Som läsare skäms man över sin dumhet; över att inte alls ha insett det baxnads- eller häpnadsvärda i de hopplöst tilltrasslade turerna kring en man som eventuellt hette Siklund och hade en katt och kanske var tokut och sedan dödde.

Enligt Bodil Malmsten ska man låta bli att skriva på dialekt. Liknelser bör man också undvika, om man inte heter Tomas Tranströmer.

Nio utrivna sidor från faderns gamla notesblock med kärleksdikter utgör hur som helst riktpunkt för framställningen. Men det vackra i den nyfrälsta tron på kärleken förtas en aning av bokens komfortabelt apolitiska syn på sexualitet. Makt och erotik saknar beröringspunkter, förklaras det uttryckligen.

Erotikinslagen gullifieras på ett ganska obehagligt sätt. Och bara Per Olov Enquist kan komma undan med en så gravt klyschig scen som mötet med den trettiosex år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. För Kvinnan kanske också bara är en liknelse!... Enquist har ju – det är obligatoriskt att hävda – fött upp ett helt rävgryt bakom vart och ett av de hundöron som jag ganska snart tröttnar på att vika ner.

Samtidigt förekommer Enquist läsaren på de flesta av synpunkterna ovan. Han ser såklart det koketterande i oförmågan att skriva en kärleksroman. Bokens frekventaste liknelser är faktiskt de om otillräckliga liknelser; om en verklighet som likt en tvål sipprar ut mellan skrivarklorna, om ord som klistrar ihop sig som fångade flugor.

Vänner vid dödsflodens strand påminner Enquist (född 1934) om att det börjar bli ont om tid. Och när mörka, desperata stråk drar genom texten är det omöjligt att inte kapitulera. Jag vet ju egentligen att DET HÄR ÄR VÄLDIGT BRA. All litteratur består ju faktiskt endast av mer eller mindre lyckade liknelser. Men en liten stund till måste jag få pröva tesen om att Liknelseboken bara är bekvämt levererad och slentrianmässigt upphöjd gubbnostalgi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Så gör Malmsten

Vanligt i en bibliotekaries arbetsvecka är att lägga några sömnlösa småtimmar på oro inför framtiden. Om säg femton år, när min yrkeskår sällats till sumprunkare, parmmätare, lykttändare, Hyland-värdinnor och andra hopplöst avvecklade professioner, vad ska jag då ta mig för?

Skriva en roman kanske. Nja, det finns ju redan så många. I de flesta fall ännu olästa. Robert Musils till exempel. Isaak Babels. Agnes von Krusenstjernas. Att läsa är viktigare än att skriva, och stöd för denna tes får jag paradoxalt nog av Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva.

För som väntat är Så gör jag så mycket annat än vad bokryggens hyllsignum – Aef (redigeringsteknik) – signalerar. Den har mer gemensamt med Malmstens blogg och loggböcker än med fnösketorra hyllgrannar som Rapporter och uppsatser och Ordning på orden.

Hennes unika, helt underbara, och egentligen omöjliga kombination av stilrenhet och ilsken, fragmentarisk pratighet präglar i hög grad framställningen. Som vanligt i tätt samarbete med Lars Sundhs nästan lika karaktäristiska formgivning.

Efter typiska motvalsmaximer som: ”Den här boken är en lärobok i en lära som inte går att lära ut”, resonerar Malmsten kring cliffhangers, dialoger, svåra ord, förstameningar, jaget, skrivskolor, skrivkramper etc. Alltid ur ett personligt och lätt filosofiskt perspektiv, och ofta med pennudden riktad mot varjehanda myter och romantiseringar.

Handfasta tips är sällsynta men dyker upp när man minst anar det: bevaka din förundran, gör inga liknelser, ta en ergonomisk dag, läs som en lärling. Läs, läs läs! Montaigne, Stefan Zweig, Julie Hecht, Martina Lowden. Malmsten sörjer såväl borgar- som arbetarklassens förlorade läsvanor, och uppmanar oss till ett tag i kragen. Med all den text som finns inom räckhåll för oss som lever idag har vi helt enkelt inga ursäkter för att vara obildade.

Inget är svårt, farligt eller särskilt provocerande, förutsatt att man inte är svag för misärmemoarer: (”Misärmemoarerna, det är som med riskkapitalisterna. Plötsligt är det riskkapitalisterna som äger utbildning; universitet och grundskolor, daghem och äldrevård”.)

Bara väldigt inspirerande. Man vill kunna skriva som Bodil Malmsten, men framför allt läsa, bildningstörsta, folkbilda, och vara lika sträng, generös och cool som Bodil Malmsten. Så jag vet nog vad jag ska jobba för, trots allt. Idag och om femton år.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den räddade tungan

Jag är hopplöst svag för den här genren. Kan inte få nog av gamla väst-under-tweedkavaj-gubbar som kommer ihåg sitt gamla ”riktiga” Europa, som i regel började med långbyxor i höjd med att Franz Ferdinand sköts, och som minns när det fortfarande sprang vargar på Donaus kärnis.

Fascinationen delar jag med Svenska akademien, som 1981 gav Elias Canetti (1905-1994) nobelpriset i litteratur. Starkt bidragande till utmärkelsen var hans då just avslutade självbiografiska trilogi. Den inleds med Den räddade tungan, som i fjol kom ny svensk upplaga och som jag i skrivande stund är mitt uppe i.

Eller kanske snarare nere i… För Canetti applicerar i stor utsträckning sitt barnajags perspektiv. Trots det kosmopolitiska kringflackande som Den räddade tungan skildrar – Canetti föddes i ett spanskjudiskt getto i bulgariska Ruse, flyttade vid sex års ålder till Manchester, för att sedan hasta vidare till Wien och Zürich – vägrar Canetti konsekvent att leda upp läsaren på några historiska utkiksplatser.

Orsaken till faderns plötsliga död vid trettioett års ålder kan möjligen ha varit något han läst i tidningen, men ofta förpassas den politiskt turbulenta omvärlden till kulisserna. Tillsammans med övriga strukturer och tolkningslinjer, politiska såväl som psykologiska.

Som läsare lockas man således till detektivarbete, till att tränga igenom de många fantastiska miljöbeskrivningar och kärleksfulla men samtidigt lätt satiriska personporträtt som ställts i förgrunden. Starkast lyser Canettis mamma. Hon är kärv och kapriciös (”Jag har fått en idiot till son! Det visste jag inte att jag fått en idiot till son!”) men också rörande mån om sin telnings mångkulturella förkovran, och livrädd för de hinder som familjens judiska börd kan innebära.

Den unge, faderslöse Canetti avgudar henne, nästan skrattretande omedveten om de psykoanalytiska straffsparkslägen han ger de i hans omedelbara närhet verksamma herrarna Freud och Jung. Den vrålhungriga kärleken till ord och litteratur – det vill säga räddandet av den tunga som Canettis barnflickas älskare en gång hotade att klippa av honom – är hur som helst bokens främsta tema. Fin att bära med sig är bilden av ett gammalt mullbärsträd i Canettis morfars trädgård…

…”med lågt sittande grenar som man lätt kunde klättra upp i. Jag fick inte göra det ännu, men mor gick aldrig förbi det där trädet utan att visa mig en gren däruppe, det var hennes gömställe där hon brukade sitta som ung flicka när hon ville vara i fred och läsa.”

/Martin

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Siesta hela veckan

För några veckor sedan slank jag en kväll in på Siesta, som är en liten sylta i stadsdelen Gamla Väster i Malmö. Där rådde en dyblöt, gapig och ganska aggressiv stämning. Rosslig medelklassalkoholism i dess mest omysiga skepnad. Minns särskilt en ensam direktörstyp vid ett hörnbord. Håglöst satt han och spydde över tomglasen framför sig.

Det var alltså inte alls som i författaren och pianisten Jan Sigurds nya bok, Siesta hela veckan. Där har den lilla krogen upphöjts till något slags Boccaccios Fiesole; ramen för en otalig mängd skrönor och anekdoter, framförda av enbart charmigt luggslitna original. Författaren själv är naturligtvis en i mängden, lyhört läppjande ett glas husets röda. Som en gubbe på en tavla av Lennart Jirlow.

Jag tänker att Jan Sigurd, precis som kollegan Nene Ormes, skildrar en alternativ Malmöverklighet. Där Ormes frambesvärjer ett övernaturligt fantasygalleri stagar Sigurd upp gamla sköna målarkluddar, med obligatoriska repliker som: "Malmö är en kvinna, en frodig, vild och exotisk kvinna som väntar på mig". Allt i ett jazzigt Jacques Werup-universum som väl egentligen aldrig har existerat.

Men inget fel i det. Dagens Malmö är på gott och ont en stad helt utan identitet. Vilsen och orolig men samtidigt vidöppen för förslag. Exempelvis då Jan Sigurds.

Och ungefär halvvägs i läsningen sänks min raljerande gard. Jag har börjat lystra till de djupa molltoner som ljuder i flera av historierna, upptäcker nyanser och fascineras allt mer av Sigurds fenomenala förmåga till sömlösa associationer. Det är stundtals riktigt bra. Lite som Claes Hylinger. Fast kanske mindre underfundigt, men mer direkt i hjärtat drabbande. Skratta får jag också göra.

Det hela förstärks av att anekdoterna – efter lite googlande – visar sig vara så gott som sanna. Flera av bokens gamänger traskar runt även i verklighetens Gamla Väster. Med på sina sista turnéer släpade soullegenden Solomon Burke faktiskt med sig den kungatron som Sigurds kompis Skruven snickrat ihop åt honom.

Så tänk om det i själva verket är jag som dväljs i en alternativ verklighet!... Efter att ha avslutat bokens sista kapitel (det länkar osökt samman Woody Allen, Sigurds farfar, Hyllie vattentorn och en mardrömslik strapats genom Reeperbahns sämre kvarter) vill jag i vilket fall ge Siesta en chans till.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog

Femman

Det drar ihop sig. Femte och näst sista bandet av Karl Ove Knausgårds Min Kamp har just börjat sin vandring genom bibliotekets reservationskö. Som blir kortare för varje gång. Jag kan nog förstå varför. Att läsa Knausgård är att utsätta sig för en genant intimitet av sällan upplevt slag. Man känner sig lite smutsig efteråt, riven av det där gråsprängt inrökta vildmansskägget.

Givetvis är det författarens direktkontakt med alla tidigare versioner av sig själv som skapar denna närhet. Men inte bara. För Knausgårds så omtalade försök att upphäva gränsen mellan liv och litteratur är i mycket en affär mellan läsarens liv och litteratur. Jag sugs så snabbt in i texten. Plötsligt har jag tappat bort min analytiska verktygslåda. Utlämnad och obeväpnad läser jag utan att vara medveten om att jag läser!

Förmodligen är det på det rent språkliga planet som Knausgårds magi verkar. Och särskilt i denna femte del inser man vilket förfinat hantverk det är fråga om. Det är sent åttiotal och Karl Ove flyttar till Bergen. Ny stad, men samma kärleksbekymmer, samma gargantuiska festande och samma högstämda författarambitioner. Det sistnämnda tar honom till Skrivekunstakademiet, med bland andra Jon Fosse som milt satiriserad lärare. Då och då klipps författarförsöken in i den löpande framställningen, och med ens blir det tydligt vad som borde vara den logiska summan av de barockinspirerade romanmetoder som Knausgård envisas med. Nämligen mördande tråkig överlastning.

Efter sexhundra sidor har fjorton år avverkats. Karl Ove har gått in i sitt fösta äktenskap, begravt sin far (igen) och äntligen debuterat som författare. Och kanske är det just fartkänslan i framställningen som lyfter Min kamp så högt över de inklippta gamla utkasten. Genom en idogt tränad förmåga att laborera med tiden – ibland dras med, ibland ställa sig utanför, ibland frysa den – kan Knausgård undgå överlastningens kvävningsdöd. Få till det där hypnotiska suget.

Flera metalitterära blinkningar stärker denna tes, strax under den till synes konstlösa supernaturalismen. Blodet som dunkar i örat mot kudden, ambulanser som – betraktade på avstånd – taktfast rinner genom Bergentrafiken, ett flyttat bohag som måste kånkas upp för en backe. Och musikreferenserna (de är som vanligt många, vad annat i denna av popesteter så mytologiserade stad) strös ut i samma ärende. Som när Karl Ove sitter och lyssnar på Sonic Youth:

"Undantaget var Tunic, den låten rörde sig bara framåt och framåt, jag satt med slutna ögon och flöt med. Konstigt, tänkte jag när den hördes i hörlurarna, för texten, åtminstone refrängen, handlade så uttalat om det motsatta. You aren't never going anywhere, You aren't never going anywhere, I ain’t never going anywhere, I ain’t never going anywhere."

Karl Ove tycks uppleva en allt mer hisnande förståelse för berättandets mekanismer, och är snart redo att börja skriva på Min kamp. Precis som (jag lovar, det här är sista gången) Marcel i slutet av På spaning efter den tid som flytt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Alltings början

Det är ett mysterium att Karolina Ramqvist är född så sent som 1976. Hon tycks liksom alltid ha funnits där. Redan i undertecknads gamla pojkrum var hennes krönikor, artiklar, recensioner och resereportage viktiga omvärldsrapporter.

Hon var ju dessutom en av de där Fittstim-tjejerna. Bland annat publiceringen av ett brev från en uppretad Ulf Lundell (”Lilla gumman? Hur är det fatt? Har du alldeles kissat på dig den här gången?”) har engagerat mången näthatare genom åren. Det svenska 90-talet hade aldrig varit det samma utan Karolina Ramqvist.

I nya romanen Alltings början anlägger Ramqvist intressanta perspektiv på sin forna brådmogenhet. Kan man anta, även om huvudpersonen Saga bara är till 24,7 procent Ramqvist själv, enligt Ramqvist själv.

Sagas mamma är konstnär och gammal radikalfeminist. Hon uppmuntrar ivrigt sin dotter att skörda frukterna av det arbete som hon och hennes Mah-Jongekiperade medsystrar utfört. Och Saga vill ogärna göra sin mamma besviken. Hon tar för sig med besked, av allt som Stockholms nattliv kan erbjuda, trots att hon knappt hunnit börja på gymnasiet.

Så småningom inleder hon en passionerad men också förnedrande relation med festfixaren Victor Schantz – ett klasiskt svin. Och frågan är i vilken utsträckning Saga kan bevara sitt subjekt och sin feministiska övertygelse, i en värld där hon som ung tjej ständigt lanseras som objekt. ”Att bli gubbe är enda sättet”, menar Sagas kompis Pauline. ”Jag vill inte låta nånting bekomma mig. Jag ska bara gubba runt.”          

   

Romanen är samtidigt en kärleksförklaring till 90-talet, ett förbehållslöst vältrande bland café au lait-muggar, personsökare och vita jeansjackor. Även om språket är rappt på ett nästan lite konstlöst sätt står Ramqvist med i alla fall en stortå i Hjalmar Söderbergs och Pär Rådströms gedigna Stockholmsskildrarfåra.

Och just därför hakar jag upp mig på ett antal tveksamheter på detaljplanet. Sa man verkligen ”mingla" 1992? Kunde man verkligen få tag på en kopia av Reservoir Dogs samma år? Dessutom på dvd? Var stockholmarna verkligen nere med Wu-Tang Clan redan i augusti 1993, då första fullängdsskivan ännu inte hade släppts?... 

En viss vårdslöshet präglar helhetsintrycket. Jag stör mig till en början, men inser snart att den nästan klär romanens höga angelägenhetsgrad; vikten av att få detta på pränt, innan minnena bleknar. Vi har nog verkligen saknat en kvinnlig generationsskildring av det här slaget – på samma gång privat, bred och tydligt politisk. Att längta efter Knausgårds femte del känns plötsligt tråkigt. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

En antisemits memoarer

”Gubbar minns ’sitt’ gamla riktiga Europa” är en säljande etikett år 2012. Stefan Zweigs romantiserande Wien-skildringar hämtas upp från magasinens allra dammigaste hörn. Edmund de Waal tar några små japanska skulpturer till ursäkt för att få vältra sig i gammal inrökt, parisisk salongskultur.

Gregor von Rezzori (1914-1998) tillhör genrens mer udda fåglar, vilket titeln En antisemits memoarer signalerar. Boken – som ursprungligen gavs ut år 1979, men nu kommer i svensk översättning av Ulrika Junker Miranda – är det obehagligaste jag läst på länge.

Den består av ett antal löst sammanfogade, självbiografiska noveller, klädda i ett språk av allra yttersta kaliber. Varje novell är ett enskilt nedslag i von Rezzoris (d.v.s. hans berättarjags) liv, med start i 1910-talets Bukovina, ett område vars Wikipedia-sida dryper av alla de där skönt gammeleuropeiska begreppen: Moldaviska furstendömet, Habsburgska monarkin, Österike-Ungern…    

Ur dubbelmonarkins ruiner flyr von Rezzori till Bukarest. Stick i stäv med sina storslagna konstnärsdrömmar tvingas han ta anställning som skyltdekoratör, och hans famlande karriär fortsätter sedan i samma lite misslyckade stil. Kvinnor och judar hamnar ständigt i vägen. Och värst är således judinnorna.

Von Rezzori stöter på dem överallt. Dras till dem som till en magnet. Blir till och med god vän med flera av dem. Han tycks känna ungefär samma blandning av djup avsky och storögd fascination som jag känner inför hans bok. Trots att von Rezzori talade såväl tyska som rumänska, italienska, polska, ukrainska, jiddisch, franska och engelska verkar det hela handla om ett behov av att definiera sitt eget vilsna jag utifrån ”det annorlunda”.

Mot slutet finns några halvhjärtade försök att skylla hela Europas förfall på judarna, men von Rezzori har annars lite till övers för konspirationsidéer. Han påstår sig hata judar för att man alltid har gjort det, för att man helt enkelt avskyr vissa människor mer än andra. ”Lika självklart som att man föredrog hundar framför katter och uppskattade bin mer än vägglöss.”

Nazisterna kan han heller inte fördra. Han skrattar oförstående åt deras ”lismande småborgare i paletå”, målarkludden ”med den där sliskiga tjusarlocken i pannan”. Och det finns onekligen ett litterärt sug i den muntra misantropi som präglar framställningen, särskilt i kombination med berättarens totala oförmåga att se kopplingen mellan det privata och det katastrofalt politiska.

Delas denna oförmåga av författaren? Det funderar jag alltjämt på. Avgjort märks en stor dos självironi, men på vilket plan är svårt att säga. Mycket tyder på att von Rezzoris antisemitism var intakt år 1979. I vilket fall ger boken en helt unik förståelse för förintelsens bakomliggande mekanismer, och ett skrämande perspektiv på dagens europeiska kriser.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Död kompis

De infödda akademikerbarnen kan vara ett tålamodsprövande inslag i Lunds demografiska sammansättning. Alldeles för föräldraupproriska för att själva skriva in sig på någon lämplig A-kurs, alldeles för nedrökta för att på annat sätt försöka växa upp.

Serietecknaren och rapparen Simon Gärdenfors (son till Peter, och med viss Ronnebykoppling via parhästen Frej Larsson) är ett av gruppens främsta språkrör. Hans serier behandlar ämnen som sex, knark och popkultursnörderi, och som så många andra är han sprungen ur 90-talets mer eller mindre självbiografiskt berättande Galago-generation.

Gärdenfors fick en del uppmärksamhet 2003, då det visade sig att den ”35-åring” som i ett tidigt skede pekades ut som Anna Lindhs mördare figurerat i en av hans serier. Genomslaget kom 2008, med projektet Simons 120 dagar. Gärdenfors soffsurfade sig fram och tillbaka genom Sverige, i syfte att variera drogintaget, ligga med tonåriga fans och på köpet få till en rolig serie.

Gärdenfors seriealterego ser ut som en nioåring med tredagarsstubb och ingen annan svensk tecknare har drivit de rundade hörnens konst till samma perfektion. Den obehagligt underhållande kombinationen gullighet och svineri har alltså varit ett genomgående kännetecken för Gärdenfors manér. 

Tills nu. Hans senaste serieroman, Död kompis, kombinerar gulligheten med något helt nytt, nämligen allvar. Boken handlar om barndomskompisen Kalle, som nitton år gammal drabbas av en synnerligen aggressiv hjärnhinneinflammation och avlider efter bara några timmar. I ett gäng episodiska minnesbilder skildrar Gärdenfors såväl Kalle som det långa komplicerade sorgearbetet.

Gärdenfors handskas oerhört väl med seriemediets berättarrytmiska möjligheter. Det hänger förmodligen tätt samman med albumets rent grafiska triumfer. Varje uppslag är ett färgsprakande konstverk i sig, och sidorna fullständigt sprutar av referenser. I än högre grad än tidigare. Gamla godisförpackningar, gamla C64-spel, gamla utrymningskartor, Disney, Lisa och Sluggo, Joe Matt och Chis Ware... Influenserna ger – tillsammans med ämnesvalet – gulligheten en liksom fylligare klang. 

Simon Gärdenfors har blivit vuxen, menar vissa. Förmodligen är det en för djärv slutsats. Oj-kan-man-göra-serier-om-förintelsen!-effekten har varit ett viktigt verktyg för åtskilliga generationers serieskapare, och får på inga villkor laddas ur. Jag misstänker därför att Gärdenfors snart återgår till sin obscena nybuskis, för att sedan på nytt kunna ta spjärn in i allvaret.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

August och Siri

2012 – det stora Strindbergåret!... Eller är det snarare fråga om det stora August-och-Siriåret? Bokcirklar, tv-serier och varenda jäkla stockholmare – alla tycks hopplöst insnöade på Strindbergs högljudda bryderier med just sitt första stormiga äktenskap.   

Orsakerna satt jag och grunnade på i förra veckan, då jag såg Per Olov Enquists gamla debutpjäs Tribadernas natt på Stockholms stadsteater (jag hade semester, tro inget annat).

Tribadernas natt utspelar sig under en repetitionskväll på Dagmarteatret i Köpenhamn. Året är 1889 och August Strindberg och Siri von Essen ligger i skilsmässa. Likt förbannat är det Augusts pjäs Den starkare som Siri ska skådespela i, och det tillsammans med väninnan Marie David, som enligt August har för ovana att slicka på Siri. Viggo Schiwe – en gång Jean i Fröken Julie (mot just Siri) – ska regissera, ett företag som genast stöter på patrull. August Strindberg själv ämnar nämligen närvara vid repetitionerna.

”Manligheten under lupp” förefaller vara ett nödvändigt alibi för att kunna läsa Strindberg på 2010-talet, och Dagmarteatrets triangedrama vecklar tacksamt ut sig inför detta perspektiv. Grälen i Tribadernas natt grundar sig i Strindbergs komiska behov av att i konstens och rättvisans namn ställa sin kvinnliga omgivning inför skranket. ”Ni ser här … framför era häpna och bedårande ögon … den svenska litteraturens galten Särimner!”, utbrister Siri uppgivet, less på att om och om igen slaktas av Augusts penna.

I Stadsteaterns uppsättning tycks emellertid även författaren en aning trött på diktens skoningslösa dränering av privatlivet. Det är med stor möda som Shanti Roneys August kryper fram ur sin cylinderhatt och nogsamt knäppta ytterrock, för att sedan trippa runt på scengolvet med små, försiktiga steg. Strax bakom den eld som vi är vana att förknippa Strindberg med anas i pjäsen något slags misströstan inför det konstnärliga utanförskapet. I ett brev till Axel Lundegård skrev Strindberg en gång: ”Genom mycken diktning har mitt liv blivit ett skuggliv”. Raden verkar ha varit en viktig utgångspunkt för Enquist.

Om man som publik lägger facit åt sidan kommer insikten om det både ekonomiskt och mentalt våghalsiga i Strindbergs kamp med att föra den svenska litteraturen in i modernismen. Tydligast blir det i dialogerna mellan August och den lesbiska rivalen Marie David. I förolämpningarnas hagelskurar framträder plötsligt en rörande sympati mellan dessa båda rebeller, som exempelvis den tråksnälle Wiggo Schiwe aldrig kan förstå sig på.

I vilket fall – något decennium senare förklarade Strindberg följande: ”Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster.” Han ansåg sig vara färdig med det naturalistiska och självbiografiskt bottnande berättandet. Och med bara två volymer Knausgård kvar att översätta kanske dagens svenska gubb-lit snart kan säga sig vara detsamma. Och kanske är det därför Siri von Essens trötta blick dröjer sig kvar så länge. Just detta Strindbergår.

Så innan det är dags för nästa jubileum – se eller läs gärna Tribadernas natt. Pjäsen har påpassligt nog just återutgivits, tillsammans med Enquists essä Målet mot fröken Julie, samt manuset till den nyligen repriserade tv-serien Strindberg. Ett liv.

/Martin  

Reservera boken i bibliotekets katalog

Fyran

Påskhelgens intag av ägg, lax och tillrådigt dryckjom varvades med fjärde delen av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Som vanligt drog jag mig till minnes egna små kamper.

En gång tampades jag under någon vecka med den kultiga feministtegelstenen The madwomen in the attic. Litteraturvetarna Sandra Gilbert och Susan Gubar ställer där den retoriska frågan: ”Is the pen a metaphorical penis?” Lite väl rättfram freudianism, tänkte jag då. Det gör jag inte längre.

Fjärde delens Karl Ove är en vandrande vidimering av Gilbert & Gubars tes. Arton år gammal, och gravt förläst på frihetstörstande manslitteratur av folk som Ingvar Ambjørnsen, Charles Bukowski och Ulf Lundell, tar han jobb som lärarvikarie i ett litet nordnorskt fiskesamhälle. Fritiden ägnas åt två saker – att försöka skriva och att försöka bli av med svendomen.

Dessa båda delkamper förhåller sig till varandra som kommunicerande kärl. När Karl Ove misslyckas med att lägra damer fattar han istället posto framför skrivmaskinen. ”Nu för helvete, nu skulle jag visa dem.” När författarambitionen stöter på patrull träder fantasier om högstadieflickor in. Schablonen fulländas av gargantuiska kvantiteter alkohol.

Knausgård vill upphäva gränsen mellan liv och litteratur, brukar man säga. Men det akut banala i Karl Oves uppenbarelse går här snarast ett motsatt ärende. Som läsare är man hela tiden på spaning efter författarrösten; efter tecken på den självdistans som man vill tro att den vuxne Knausgård är begåvad med.

Och den vuxne Knausgård leker så klart med denna vaksamhet. Med en skicklighet som nog är större än vad man egentligen förstår låter han läsaren snava över just gränsen mellan liv och litteratur, dold bakom de sedvanligt maniska detaljexcesserna. Ena stunden omedelbart drabbande nerv, andra stunden distanserad fyllebuskis. Och så tillbaka igen, när man minst anar det.

Författarrösten blir som påtagligast när handlingen börjar tangera den i Knausgårds deburtoman Ute av verden, eller när Karl Ove försöker skriva en novell som bygger på händelser som skildras i Min kamp 3. Kul litterärt experiment, hinner man precis tänka, innan den demoniske pappan plötsligt gör entré igen. Fyra-fem sidor senare upptäcker man att man glömt att andas.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog