"Där livet är fullkomligt" av Silvia Avallone

En bok som var mycket efterfrågad och omtalad när den kom ut (2012) var författarens bok Stål. Jag funderade aldrig på att läsa den då. Nu minns jag inte varför jag började läsa i hennes senaste på svenska, Där livet är fullkomligt. Men jag fastnade direkt. Det var något med sättet hon skrev på som fångade och lockade mig att läsa vidare. Annars är det en ganska dyster historia. Livet är långt ifrån fullkomligt för någon av huvudpersonerna i boken. Adele (nyss fyllda 18 år) bor i ett sunkigt höghusområde, är på väg in till BB på de inledande sidorna. Killen hon är gravid med sitter i ungdomsfängelse. Barnet ska hon adoptera bort.

Vi följer också Dora och Fabio. Två välbeställda akademiker som borde ha det hur bra som helst. Men de har i flera år försökt bilda familj, Dora får missfall på missfall. Det tär på äktenskapet och är de ens lyckliga tillsammans längre? Nu börjar Fabio ge upp men Dora vill, ja måste, ha ett barn. Är adoption tänkbart? Men de flesta barn som adopteras bort kommer från hem med svåra förhållanden. Inte kan det väl finnas ett nyfött barn till dem?

Det börjar med att Adele ska föda och Dora och Fabio besöka ett adoptionskontor. Men sedan hoppar författaren tillbaka i tiden och följer dem fram till dessa tillfällen. Avallone gör en riktigt bra miljöbeskrivning. Dessutom skildrar hon Adele och hennes familj och vänner trovärdigt liksom relationerna dem emellan. Porträttet av Dora berör mig, hon är ingen enkel människa och kämpar med mycket. 

Det är en klart läsvärd roman om hur det kan vara att växa upp som Adele gör. Vilken framtid finns det för Adele och hennes vänner? Är de fast i höghusområdet eller finns det någon möjlighet att välja ett annat liv?  Finns förutsättningarna eller styrkan att göra det? Finns stödet från någon? Som joker i boken finns Zeno. Han bor i höghusen och kan se in till Adeles familj. Han iakttar och skriver ner det han ser… Men vem är han och hur är hans historia?

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks webbsida. 

Läsa en nobelpristagare: Förändring

Det är ju alltid kul att ge sig på att läsa en nobelpristagare. Jag lånar hem en lite då och då men det är ofta de inte riktigt faller mig i smaken (exempelvis Modianos Lilla smycket och Toni Morrisons Hem). Nu föll ögonen på en tunn bok av Mo Yan som fick nobelpriset i litteratur 2012. Denna lilla bok gav verkligen mersmak för berätta kunde han. Den klassas som skönlitteratur och inte biografi men Yan berättar om sig själv. Målande skildrar han lärare, klasskamrater och osannolika händelser. Det böljar fram och tillbaka i tid och rum och mellan händelser samtidigt som det rör sig stadigt framåt. Han blandar humor och allvar. Det ryms mycket på de dryga 100 sidorna. Hur han försökte göra karriär inom armén, människor han träffar i sitt liv, hjältar, lastbilar av gammal sovjetmodell och när han började skriva.

Han ger mig en inblick i det kinesiska klassamhället som det såg ut från slutet av 60-talet och in på 70-talet. Det finns mycket att läsa mellan raderna och oändligt mycket han skulle kunnat fördjupa sig i än mer. Nu när jag reflekterar över berättelsen inser jag hur mycket han fått med i den. Men vad jag minns så är hans andra böcker på svenska betydligt tjockare. Undra om han skriver lika fängslande där? Någon som vet?

/Liselott

Böcker av Mo Yan på Ronneby bibliotek.

Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Maktens signaler

Barbro Hedvall är en av svensk samhällsdebatts namnkunnigaste veteraner. Decennier som ledarskribent på såväl Expressen som Dagens Nyheter. Politiskt sakkunnig vid arbetsmarknads- och utbildningsdepartementet. Förbundssekreterare i Fredrika-Bremer-förbundet.

Inte minst imponerar förmågan att levandegöra dessa erfarenheter under till synes enkla och anspråkslösa former. Som i Maktens signaler, ännu en uppvisning i det av Hedvall inmutade området mode och stil i maktens korridorer. Som vanligt är det ett sant nöje att ta del av Hedvalls botaniserande bland stärkkragar, krimmermössor, loaferstofsar, folkdräkter och stureplanscenterscarfar.

Hjalmar Mehr var förmodligen den siste inom svensk politik att bära hatt, får vi till exempel veta. Den lär ha blåst av honom under Almstriden 1971. Och nu kanske även slipsens dagar är räknade. Med ledigt uppknäppt – om än oklanderligt vit och välstruken – skjortkrage hoppas Barack Obama få fortsatt förtroende som det amerikanska folkets främste representant.

Och just den svåra balansgången mellan auktoritet och folklighet tycks vara ett ständigt återkommande bekymret för maktens stylister, även om tendensen är ett allt större premierande av den senare egenskapen.

När Per Albin Hansson hälsade journalistkåren god morgon den 28 oktober 1935 var han enligt foton klädd i en exklusiv rökrock av mönstrat siden, fullt jämförbar med Mona Sahlins röda Louise Vuitton-väska, 75 år senare. Hansson blev firad på sin födelsedag, Sahlin åkte på ännu ett mediedrev.

Riskerna för stilmässiga haverier förefaller dessutom mångdubbelt större för kvinnor med makt. Men samtidigt ger de kvinnliga stilsignalerna fler möjligheter att sticka ut i mängden. Hedvall pekar på Thatchers stelkammade lockar, på Tymosjenkos blonda fläta, på ”Centern – de små klänningarnas parti”.

Och i vår tid, när folkrörelserna efterträds av ett gytter av grupperingar kring tillfälliga småfrågor, ökar betydelsen av individuella stilkoder, menar Hedvall. Samtidigt betonar hon att politisk pondus är något som vinns över lång tid. Och nog kan man ana en nostalgisk längtan tillbaka till de störra visionernas samhällsklimat. Fråga det svenska folk som i höst gått man ur huse för att se en dokumentär biofilm om Olof Palme. Visst var makten snyggare förr?

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog 

Haren med bärnstensögon

Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).

Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.

Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)

De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.

Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:

”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”

”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.

Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Kurortssommar

Vanligtvis läser jag snabbt. Särskilt om det är en bok jag sett fram emot att få läsa. Augustenbad en sommar plockade jag med mig hem eftersom den såg trevlig ut (ja, jag väljer ibland böcker för deras framsidas skull) och för att Anneli Jordahl är en författare jag aldrig tidigare läst.

Poeten Andreas Öman anländer motvilligt till kurorten Augustenbad för att tillbringa sin sommar där. Hustrun och svärföräldrarna har bestämt att han behöver vistelsen. Han dricker för mycket och lever ohälsosamt. Eftersom Andreas inte har medel för vistelsen själv har han inget annat val än att lyda. Doktor Liljedahl som förestår kurorten ordinerar att dricka vatten och bada kallt samt avstå från allt vad alkohol heter. Andreas känner bara förakt för doktorns "reglor" och på midsommarafton blir suget för starkt. I ruset söker han upp den unga glansstrykerska han haft ögonen på sedan sin ankomst. Mötet får allvarliga konsekvenser. Det, blandat med övriga händelser och möten, gör att Andreas är en förändrad människa när vistelsen avslutas.

Oj, så sakta läsningen gick. Ett stycke, eller på sin höjd ett kapitel per dag. Inte för att jag inte tyckte att det var bra, för det gjorde jag. Det gick bara inte att läsa snabbt.

Det märks att journalisten Jordahl är intresserad av klassfrågan, och att förlägga handlingen till en kurort i slutet av 1890-talet ger henne bra uppslag till intrigen.

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog