Man måste inte alltid tala om det

Efter att ha läst Åsa Fosters novellsamling Man måste inte alltid tala om det, tycker jag mej ha lärt
känna ett annat land utan att ha varit där. Det är naturligtvis väldigt förmätet att över huvud taget säga på det viset, det är klart att jag inte vet vad en resa till Sydafrika skulle innebära för erfarenheter och intryck. Snarare är det så att sammantaget så inger novellerna en stark närvaro samtidigt som en molande oro byggs upp. Alla utom en utspelar sig i Sydafrika, den som inte gör det har ändå med landet att göra.

Det är inte det vackra landskapet som är i centrum, det är mer som en fond. I stället handlar det om ett tillstånd där makt utövas mer eller mindre subtilt på olika vardagliga plan och om klyftor som är svåra att överbrygga. Det är nutid och det är drygt tjugo år efter apartheid.

Mellan människor kan allt verka bra på ytan men tilliten är en tunn fernissa vilket innebär att rädslan inte är så långt borta. Finns rädsla ligger våldet tätt under ytan, den sköra balansen är lätthotad. Miljöerna skiftar från land till stad, från vackra vidsträckta ständer eller villaområden, som bevakas av män i vaktkurer, till trångboddhet med fattigdom och sjukdomar i kåkstäderna.

Bilderna som skapas i novellerna etsar sig fast. Det här är riktigt skickligt gjort av Åsa Foster som bott och studerat länge i Sydafrika. I en intervju poängterar hon att det här är hennes blick på landet. Hon säger också att en novell ska gå fort att läsa men ge tankar långt efteråt. Man måste inte alltid tala om det nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2015.

/Annika

Reservera boken i Ronneby biblioteks katalog

Meningen med jobbet

Stephan Mendel-Enk är en favorit sedan jag läste boken Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet, som var en ögonöppnare. Tyckte om hans analysförmåga och annorlunda infallsvinklar. Hans förra bok Tre apor handlade om en ung killes uppväxt i en judisk familj i Göteborg på 80-talet. Och nu har han tagit sig an arbetslivet, trodde jag av titeln att döma, Meningen med jobbet - noveller. Förväntningar fanns alltså, dessutom står det humortexter på omslaget. Men förväntningarna kommer lite på skam. Det är en salig blandning av texter, ofta skruvade. Jag kastas omilt mellan småabsurda scener om både arbete och relationer. Mendel- Enk vrider och knuffar på invanda föreställningar och kombinerar hej vilt. Eller vad sägs om en militant mattant som som har snudd på världsrykte vars livsuppgift blivit att spana efter det riktiga namnet på rätten biff Stroganoff?

Noveller och noveller förresten. Vissa känns mer som krönikor en del skulle göra sig bra som stand-up, raljerande som de är. Mendel-Enk driver också med de kulturer som kan utvecklas i en tjänstemannamiljö, även kravet på att kunna kommunicera, inklusive olika undertexter. Den självbespeglande medelklassen får sig också en rejäl släng av sleven. Det är urbant och sarkastiskt som texten om kulturjournalistens vedermödor. Här kan vi verkligen snacka om i-landsproblem.

En del av texterna i novellsamlingen Meningen med jobbet handlar verkligen om vissa arbetsplatser idag och vad vi gör där, också hur osynliga strukturer påverkar oss. Men det verkar mer som om Stephan Mendel-Enk velat syna den moderna medelålders människan i sömmarna och den miljö hon befinner sig i än själva arbetsplatserna. Ibland är det kul, ibland bara ansträngt. Lite besviken är jag allt.

/Annika

Reservera Meningen med jobbet i bibliotekets katalog

Den haltande detektiven

Nu är han här igen, den haltande privatdetektiven Cormoran Strike. Det har gått ganska bra på sista tiden, uppdragen har rullat in mycket tack vare att han blivit ett hett namn sedan förra fallet med den kända modellen Lula Landry. Det är nästan så att han inte hinner med alla ärenden men ska Cormoran ha råd att ha kvar sin duktiga sekreterare Robin får han ligga i. Fast han börjar tröttna på att bevaka män och kvinnor vars svartsjuka respektive vill få svart på vitt om otrohet och andra lögner.
Så en dag sitter en mycket alldaglig dam i besökssoffan. Hon ser lite tilltufsad ut när hon berättar att hennes man inte dykt upp på en vecka. Att hon inte anmält försvinnandet beror på att hennes excentriske man, som är författare, har försvunnit till och från tidigare. Cormoran granskar mrs Leonora Quine och inser att hon antagligen inte kan betala något större arvode men han får en stark känsla av att här gömmer sig något större än bara en bortspungen make. Så startar sökandet efter Owen Quine.

Det visar sig att Owen är en minst sagt provokativ författare. Han har retat upp större delen av bekantskapskretsen och vad värre är, hela förlagsvärlden. En gång var han ett stort författarnamn men det går inte att leva på gamla lagrar hur länge som helst så familjen Quine har det knapert. Cormoran ger sig in ut i Londons förlagsvärld för mer information och möts av människor vars stora nöje är att skvallra och baktala varandra, särskilt om de är konkurrenter. Här får han höra talas om Quines senaste manus som om det hittas lär reta upp folk än mer. Silvermasken kommer bokstavligen att klä av Londons förlagskändisar och deras författare.

Titeln Silvermasken syftar på hur silkestråden kommer till. Silkesmasken Bombyx mori kokas för att trådarna skall lösgöras. Owen Quines senaste manus heter Bombyx mori. Kan detta manus vara orsaken till att Quine är spårlöst försvunnen?

Det är Harry Potters mamma JK Rowling som skrivit under pseudonymen Robert Galbraith. Det var aldrig meningen att pseudonymen skulle avslöjas, men det kröp fram skvallervägen.
Advokatkontoret som inte kunde hålla tyst blev stämda. Kanske gav detta idé till Silvermasken?

Nu finns alltså två böcker om Cormoran Strike på svenska. I England håller BBC som bäst på att starta filminspelningen av serien.  Här kan du läsa mer om Robert Galbraith.
/Annika

Reservera Silkesmasken på Ronneby bibliotek

Stil & skönhet i ett bedagat Italien

Känner du för vemod kombinerat med lyx och livsleda? Eller estetik som bygger symmetri, kameraåkningar och vackra människor placerade på kända platser i Rom så kika gärna på Den stora skönheten i regi av Paolo Sorentino. Det börjar med att kyrkklockan slår, för varje klämtning ett scenbyte. Någon som svalkar sig, ligger på en bänk, läser tidningen: romarna. En som bor i Rom sedan drygt fyrtio år är Jeb Gambardella. Då när han var ny i Rom skrev han romanen han är känd för, sedan dess har det inte blivit fler böcker. Istället har han festat, idag är playboyen Jeb blasé.

Jebs hushållerska håller efter hans drickande, han inser själv att det inte går att hålla på som förr. Både kroppen och själen reagerar. En tomhet har smugit sig på och därmed eftertanken. Jag behöver inte göra saker jag inte längre vill säger han när han en natt lämnar en vacker kvinna. Trots att Jeb bjuder på fest i sin överdådiga terasslägenhet med massor av partysugna människor så lämnar han. Han går iväg, tänder en cigarett och tänker tillbaka på när han en gång i tiden kunde uppskatta det vackra, den stora skönheten. När Jeb försöker formulera sin själsnöd till en kardinal, blir denne distraherad av en (annan) vacker kvinna. Och Jeb vandrar vidare.

Det jag ser är ett Rom som inte är igenkorkat med bilar, här hör man fontänerna och fotstegen mot stenläggningen. Filmen igenom vimlar av vackra lättklädda kvinnor, till skillnad mot männen som genomgående bär kostym. Det är som om vi vore fast i ett låtsasland. Bakgrunderna och scenerna är utvalda med omsorg, de är ofta filmade i gryning eller solnedgång. Eskapism i ett sargat land?

Det finns referenser för cineasten, den Romfrälste och för den som följt händelserna i Italien på senare år. En scen som tydligt ger ett tjyvnyp mot den ohejdade fåfängan är väntrummet fullt med män och kvinnor i en fashionabel salong. Här väntar man på att få sin botoxbehandling, numret ropas upp och sprutan lyfts. Alla ängslas åldrandet och verkar bearbeta sin kropp med kniv eller silikon.

Jeb befinner sig mitt i det vackra men fylls av vemod. Kroppen är inte som förr och vänner dör. Festen verkar vara slut men än kan han njuta en dans. Trots bikten blir jag störd av en viss gubbighet. Det finns en antydan till vettiga samtal mellan man och kvinna men de är få. En känga mot Berlosconikulturen?

Men Den stora skönheten är nerlusad med priser för foto, regi, kostym, scenografi, skådespel mm. Så om du kan förbise mina reservationer, se gärna denna grandiosa film med bra ljud på en stor skärm om du har möjlighet. "Volare åh åh åh"
/Annika

Reservera Den stora skönheten i bibliotekets katalog

Langseth x 2

Vi har två filmer av Lisa Langseth på Ronneby bibliotek. Till det som är vackert blev med rätta uppmärksammad av två skäl; det är en riktigt bra film och det var Alicia Vikanders långfilmsdebut. Vikander återkommer i Lisa Langseths andra film Hotell.

I Till det som är vackert anar Katarina 20 år, en annan värld när hon får höra Mozart i ett Youtubeklipp. Det är bortom den vardag som omger henne i en tuff förort och med en alkoholiserad mamma. Hon söker sig till Konserthuset i Göteborg och får jobb som receptionist. Mötet med den karismatiske dirigenten Adam blir minst sagt omvälvande. Men det här är ingen ny variant av Pretty Woman. När Adams status hotas av att Katarina kommer för nära dunstar förförarens charm totalt.

Alicia Vikander är med i nästan varje filmruta och har en makalös närvaro. Samuel Fröhler är formidabel i de dubbla rollerna som förförare senare oåtkomlig och grym när han ser hotet närma sig. Rätten att ta och sedan slänga, det är skarpt fångat om makt och maktmissbruk.

En annan tematik är det i filmen Hotell. Djupt olyckliga människor träffas i en samtalsgrupp. Erika

(Alicia Vikander) är en av dem. Erika har hittills kunna köpa och kontrollera allt i sitt liv men hennes planerade kejsarsnitt blev inte av. Nu är hon fast i en psykos efter en traumatisk förlossning där hennes barn blev svårt skadat.
I gruppen lyssnar och iakttar hon apatiskt tills Ann-Sofi (Mira Eklund) säger att hon önskar att hon var någon annan, på någon annan plats. Här klickar det och eftersom Erika har guldkort tar hon med sej fyra av deltagarna på lyxhotell. Här lever de ut sina drömmar, minglar och tömmer minibarer och när det är dags att checka ut är vilsenheten så stor att de tar taxi till nästa hotell.
Total ärlighet råder och ingen skröplighet är för liten för att komma upp i ljuset. Här försvinner barriärer som klass och kön, banden stärks. Men hur länge skall denna flykt hålla?

Se de här filmerna för närvaron, frågeställningarna, och för att det är filmer att gå och klura på efteråt. Hos skådespelarna vilar vi tryggt. Lisa Langseth har skrivit manus till båda filmerna.
/Annika

Reservera filmerna i bibliotekets katalog
Fotot på Lisa Langseth från Resume.se

Ett fall för Indiens främste detektiv

Vish Puri är visserligen en diskret detektiv men är sannerligen ingen blygsam dito. Han vill gärna berätta att han är Indiens i särklass skickligaste detektiv. Dessutom är han väldigt glad i mat vilket han tvingas dölja för sin fru som skickar honom matlådor med dietkost. Hon verkar inte förstå vilken menlig inverkan kalorifattig kost kan ha på det ansträngade arbetet. Till sin hjälp i spaningarna, i storstaden Dehli, har Vish Puri assistenter med egna specialiteter. Nattkrämen är flickan som kan byta skepnad från blyg landsortsflicka till nattklubbsdrottning i ett knix, Lysröret är en sömning man som kan behöva lite tid för att flimra igång på morgonen, Handbromsen en given chaufför. Ja så fortsätter de puttriga beskrivningarna av den trofasta staben. Är då detta en enbart oförarglig mysdeckare om en självupptagen privatspanare? Nej till min glädje är handlingen varken tröttsam eller torftig. Vi får insides glimtar från Indiens gatuliv där folk till och med bor, har en hysterisk trafik och där det säljs de mest otroliga saker för att i nästa stund hamna i stora muromgärdade förmögna hus med mycket tjänstefolk. Men spänningen då? Jo, Vish Puri får på sitt bord att leta efter tjänsteflickan Mary som är spårlöst försvunnen. Det visar sig vara en intrikat och svårlöst knut. Parallellt med det fallet undersöker detektivbyrån blivande giftemålspartners vilket gör att Vish Puri nästan jobbar dygnet runt.

Det riktigt osar och ryker av hetta när vi far runt tillsammans med Indiens bäste detektiv. Författaren har också en skarp blick och ett kritiskt öga, all modernisering är inte bra. Det gamla Indien med fattiga bybor som tvingas flytta på grund av att storföretag annekterar deras jordar, vart ska de ta vägen och hur ska de överleva? Callcenter-anställda med blickarna mot väst som strävar efter lyxvaror, den allestädes närvarande korruptionen, kvinnor som lever farligt bara på grund av att de är kvinnor etc.

Trots problemen lyckas Tarquin Hall med konstsstycket att skapa en gemytlig atmosfär. Det är både lärorrikt och spännade att vistas tillsammans med Vish Puri och hans stab.

Ni som gillar McCall-Smiths böcker, både de från Edinburgh och de om Mma Ramotswes detektivbyrå i Botswana, tror jag kommer att stortrivas i Herr Puris sällskap.

Fallet med den försvunna tjänsteflickan är första delen i serien om Vish Puri

/Annika

Reservera Fallet med den försvunna tjänsteflickan i bibliotekets katalog

Urbana livsöden

Jag tror att NW av Zadie Smith är boken för bokcirkeln som vill ha något med tuggmotstånd. En bångstyrig handling med olika formexperiment kan inte det vara något att sätta tänderna i? Utmanande är ordet.

Vi befinner oss i nordvästra delen av London, nutid. Nedslag görs hos fyra personer, Leah, Kisha, Felix och Nathan. Leah och Kisha får vi följa närmre. Det är skarpt iakttaget, drastiskt och humoristisk.

Leah har flörtat med alternativrörelserna och först nu lugnat ned sig. Förväntningarna på barn och familj från mannen och mamman deckar Leah, hon har svårt att göra motstånd, blir apatisk.

Så har vi Nathalie - som först kallas Kisha (mycket förvirrande just när det sker men har att göra med hennes klassresa). Religiöst hem, knappt med pengar. Kisha är extremt ambitiös och sparsam, fullt upptagen har hon ingen tid för frigörelse. Kisha vill satsa på något säkert, det blir juristbanan. Namnbytet hänger ihop med hennes strävan att ta sig bort från Caldwell, och höghusen. (Caldwell finns inte men annars stämmer alla andra londonortnamn)

Felix besöker sin far, en tidigare radikal man som gjort allt det man gjorde i "the swinging London" på 60-talet. Därefter besöker han sin bedagade älskarinna för att göra slut.

Det handlar om medvetna och omedvetna val, att uppväxtmiljön är en barlast för en men blir en katapult för en annan. Så därför kan vi i ena stunden vara i en superlyxig lägenhet som ekar av trendig minimalism för att straxt innan gjort ett besök i en högljudd, trång lägenhet i ett slitet hyreshus. Klass och ras finns med som en varp i väven.

Kronologin står inte i fokus, inte heller att sätta läsaren in i sammanhangen. En hel del i boken är underförstått, det är lite som korsklippt film. Vi får samla på oss information som vi kan ha användning av senare och då blir vi belönade. Speciellt blir det i bokens andra del, den som handlar om framför allt Kishas uppväxt, Vi presenteras en numrerad rubrik, så ett kort stycke som ibland hör ihop med det tidigare ibland inte. Det är som om den allvetande berättaren låter sitt förstoringsglas stanna till en stund, cirkla runt i ögonblicket och flyttar sedan slumpmässigt vidare och vi presenteras en ny rubrik och stycke.

Prova! Jag kände mej förflyttad till en värld som är tio år före oss med sin multikultur och urbanitet. Idag är det storstäderna som blir ännu större - megastäderna. Här kan vi dyka ner och få en glimt.

Hittade en fin intervju på BBC-Radio 4 med Zadie Smith i serien Cast Away. Här berättar Zadie Smith om sin uppväxt i just NW, sitt skrivande och om sina musikfavoriter. Musiken är också ständigt närvarande i boken NW.

/Annika

Reservera NW i bibliotekets katalog

För mycket av det goda?

När börjar det riktiga livet är fjorton noveller där de flesta handlar om mycket välmående medelålders storstadsbor som har fullt av allt men ändå verkar sakna något. Frågan är bara – vad?

Varje novell ängnas en företeelse, till exempel ett välutrustat kök, försäljningen av en superstajlad villa, förhållandet till barnen. Lindström sätter iakttagelserna under lupp och skruvar sedan på skärpan. Det är vasst iakttaget, småroligt och ibland elakt. För Fredrik Lindström inte bara ironiserar och och driver med, han tillför också ett svart stråk till det som annars kunde vara en halvtrivsam kolumn i ett livsstilsmagasin. Och när den dova tonen dyker upp blir det mer intressant, jag vaknar till.

Människorna han beskriver har allt. Bra jobb och boenden, fungerande förhållanden och därmed en god status i sina vänners ögon. Men när man tittar lite närmare på dem; mannen som till slut kan somna bara han får ha dammsugaren på, mamman som medvetet gör sitt barn förtvivlat (även om det bara är för en stund), paret med det välutrustade köket som får ångest för att de bara äter hämtmat, så är det alltid något som skaver. Varför kan de inte bara njuta av sina liv? Vara nöjda?

Nu när allt är så himla bra, varför kommer inte lyckan samtidigt? Människorna i Fredrik Lindströms skyddade dockskåpsvärld reagerar irrationellt och beter sig stundtals märkligt, ofta bär de på en oro som de inte har satt ord på. Är det månne de existenstiella frågorna som knackar på?

Novellerna är korta och perfekta för tågpendlandet eller varför inte en innan sovdags?

Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

En ung arg kvinna

Det är lika bra att säga detta från början. Om du stör dig på nutida jargong, slang, svordomar och många instoppade engelska ord så är Lex bok inget för dig. Men om du gillar en lätt skruvad historia om att söka identitet och hantera omvärldens övermäktiga krav då kan du gärna öppna boken med årets häftigaste bokomslag: Lex bok av Sara Kadefors.

Lex tycker de flesta är idioter, inte har hon heller det så lätt med sin självupptagna pappa och sin nyförälskade mamma som släpar hem Bruno - ytterligare en man som kräver uppmärksamhet och beundran. Tur då att hon har Jonatan, barndomsvännen som också har svårt att smälta in i sammanhangen.

Brunos närvaro går Lex på nerverna, statusjakten i skolan likaså. För att ge igen och för att hon dessutom har mycket på hjärtat startar Lex en blogg - Själens sår. Men hon låtsas vara en annan i bloggen, där är hon Maya som har smärta så det räcker och blir över. Bloggen blir en stor succé men det som först var tänkt som hämnd slår så småningom tillbaka med en kraft Lex aldrig kunde ana. Hon blir utslängd, utfryst och hatad. Lex slår i botten och det dags att ställa de jobbiga frågorna till sig själv.

Sara Kadefors  har skrivit böcker för både för vuxna, barn och ungdomar. I romanerna  verkar hon vilja utforska den moderna vilsna människan. Jag har läst två romaner tidigare. I Fågelbovägen 32. undersöks vår svaghet för status och att visa upp en snygg fasad, i Borta bäst granskas vad som är att försöka vara en god människa. 

Det är i replikerna det bränner till, där avslöjas blottorna och vår brist på empati och självreflektion. Om det är något som fångats upp i Sara Kadefors parabol så är det att vi ägnar oss åt fel saker. Denna gång har hon riktat förstoringsglaset på dem som ska ta över om en generation. Och kanske är det där hoppet finns, att de skall ställa bättre frågor till sig och sin omgivning än vad de vuxna lyckats med?

Illustratör är Stina Wirsén och ansiktet förekommer i fyra varianter på bokomslaget vilket är snyggt matchat mot innehållet.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Harold har blivit nästan helt tyst sedan han

pensionerades från bryggeriet för ett halvår sedan. Hans fru Maureen är glad om han förflyttar sig så mycket som till garaget och att han svarar på tilltal. Läget är stabilt men vardagen monotont enahanda. Så dyker det upp ett brev från Queenie som var arbetskamrat med Harold för länge sedan. Hon berättar att hon vårdas för cancer och att hon tänkt mycket på honom. Det som nu sker vid köksbordet är en metamorfos. Harold förvandlas. Han rörs, gråter och agerar. Ett brev skall skrivas och postas omedelbart.

När Harold ändå är ute för att leta upp en brevlåda kan han ju lika gärna leta upp nästa så att brevet kommer fram snabbt. Och eftersom det var skönt att röra på sig, och en viss rastlöshet finns i kroppen, så går Harold vidare. I skjorta och slips, seglarskor och vindtygsjacka börjar Harold vandra iväg. Tanken formar sig knappt, han sätter bara den ena foten framför den andra och nästa dag, efter en natt på pensionat, vandrar han norrut mot hospicet där Queenie finns.

Harold är inte i form, fötterna och kroppen reagerar våldsamt och tur är att han möter vänliga människor som lyssnar och ger tips. Efter omplåstring börjar börjar Harold sakta njuta av sin färd. Tankarna kommer och går, en del så smärtsamma att han knappt kan nudda vid dem, andra förundrar honom. Vad hände med den glada Maureen, vilka svek fick hans son att undvika honom? Förtvivlan över att ha blivit utslängd av sin far och ännu tidigare övergiven av sin mor. Tiden är inne att möta demonerna.

Åttio mil är det till Queenie. Avståndet och det långsamma vandrandet rimmar inte riktigt med att det är bråttom, men Harold ser sin vandring som en botgörning och att själva gåendet skall få Queenie att bli frisk. Så där är han nu vid dikesrenen med en plastpåse med lite tvättmedel och en flaska vatten. En tidning får fatt i historien om den ensamme pilgrimen och det blir uppståndelse och människor söker upp Harold. Den lugna ensamma färden är ett minne blott.

Det är svårt att släppa boken om Harold. Resan är ju också en inre strapats vilket gör att vi verkligen lär känna den försynte och sympatiske Harold. Att vandra iväg när livet tar en vändning är en egen genre bland romanerna. Nu har jag själv inte läst så många men drar mig till minnes Anders Paulruds Kärleken till Sofia Karlsson och författarna Constance Beresford-Howe och Anne Tyler som båda skrivit om kvinnor som reser sig upp och går. Sedan kan jag inte låta bli att tänka på David Lynch fina film The Straight Story om mannen som åker gräsklippare över hela den amerikanska kontinenten för att söka försoning med sin bror.

/Annika

Reservera Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd i bibliotekets katalog
Författare är Rachel Joyce

Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med ett rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han kunde slippa. 

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund, och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik, hur man umgås mm mm. Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konverterar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att ha genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått. Denna andra hälft av boken berättas på ett annat sätt. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Jag funderar över vad Väldigt sällan fin är för en slags bok. Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en suck om flykt och hunger och som söker exotism och låtsasutmaningar? Romanen har många kontraster. För att bara ta ett exempel: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det här kan låta tungt allvarligt men det glimtar till av både självironi och humor även i de mörkaste stunder. Jag är glad att jag läst Väldigt sällan fin. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och särpräglade perspektiv.

Väldigt sällan fin av Sami Said fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Stjärnlösa nätter

Något av det bästa Amàr vet är att ligga på rygg och titta upp mot stjärnorna i den kurdiska natten. Han tycker om den hisnande upplevelsen av att helt förlora sig i rymden. Därute i evigheten är allt vackert, fritt och bekymmerslöst. Det kan man lugnt påstå att det inte är i Amàrs liv, just där jag befinner mig efter att ha läst drygt halva Stjärnlösa nätter.

Amàr har lurats in i en fälla som han uppfattar det. Uppvuxen i Sverige, nu 20 år gammal, vill hela hans släkt att han skall resa ner till släktingarna i norra Irak och gifta sig med sin kusin. Amàr som känner sig helsvensk och är fylld av framtidsdrömmar blir helt ställd. Hur ska han göra? Fly och bli totalt utfrusen eller ge efter för tvånget?

Ja, jag anar nog hur det kommer att sluta, men just nu hopas problemen för Amàr i boken.
Ämnet hederskultur har debatterats länge i Sverige och vi minns väl alla Fadime Sahindal som mördades för drygt tio år sedan. Att även de unga männen står under ett starkt tryck på olika sätt behöver också ventileras. Boken är lättläst och en riktig bladvändare.

Arkan Asaad på
 Bokmässan 2011 

Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, som bygger på självupplevda händelser, har undertiteln: En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt liv. Arkan har föreläst om sina upplevelser på många skolor. Filmrättigheter till boken har köpts. Just nu reser Arkan Asaad runt i Sverige med sin teaterföreställning Mitt liv och rätten att få välja.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den tomma stolen

Jag misstänker att många som gillat Harry Potter-böckerna kommer att kasta lystna blickar på J K Rowlings nya roman; Den tomma stolen. Gör gärna det men var beredd på något annat än magiskt skimmer. Den tomma stolen levererar mycket svärta och skoninglösa personskildringar, om jag minns rätt så fanns det både humor och värme insmuget i trollkarlsskolan. I den tomma stolen får du leta och längta efter magi och respit i misantropin.

I den lilla mysiga staden Pagford skall man besluta i ett viktigt ärende som delat invånarna i två läger. Allt spetsas till när en av huvudaktörerna plötsligt dör. Vi får intima insidesskildringar av fem familjer. Den puttriga fasaden är mycket tunn visar det sig. Det är få, mycket få, som inte utnyttjar någon annan eller är superegoister.

Värst har barnen det. Det är de struliga tonåringarna som kommer i kläm när de vuxna inte visar sig vara vuxna. Och här känner jag igen (utan att ha läst mer än första delen av Harry Potter) Rowlings sympatier för de unga. De vuxna har redskapen och medlen för att förändra sina liv men sitter fast i avundsjuka, egoism och trångsynthet. De unga försöker förstå livet runt omkring dem men det är svårt eftersom förebilderna beter sig som stora barn. Den familj som har det allra värst bor i den beryktade stadsdelen Fields. Här är det ingen måtta på allt elände som den sextonåriga Krystal råkar ut för.

Rowling drar sin lans för de svaga och häcklar med förakt den hycklande medelklassen. Dialogerna är sylvassa och välavvägda, skildringarna av tonåringarna grymt bra. En något för tjock bok men i kombination med en kopp uppiggande te går det att svälja denna beska brygd.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

Oktober i fattigsverige

Tiden är mogen för Susanna Alakoski att närma sig sina minnen och för att få ro att skriva åker hon till sin barndomsstad Ystad. Ni som läst Svinalängorna vet att den skildrar en finsk invandrad familj, just i Ystad, som har det oerhört trassligt. Men Svinalängorna är en roman och länge sa Susanna Alakoski att det inte handlade om hennes uppväxt. Det gör däremot Oktober i fattigsverige - dagbok.

På kortfattad kärv prosa tar vi del av både väderobservationer (uteliggarna), notiser från alla resor, journalanteckningar från sociala myndigheter och mentalvården samt plågsamma minnen bakåt i tiden. Det är inte förrän nu som Susanna Alakoski vågat närma sig hur uppväxten egentligen var. Det är en mödosam resa vi får ta del av.

Men Oktober i fattigsverige är mer än en biografi. Gång på gång och med otaliga exempel ur rapporter, nyhetsinslag och ögonvittnesskildringar visar hon på hur eländigt det är på vår välfärds bakgård. Inte bara där förresten, vi har väl alla mött tiggarna och uteliggarna? Något som samhället verkar blunda för. Eller rättare sagt politiken, eller kärnan i politiken, det vill säga vår människosyn. De sociala frågorna är komplexa och kräver kunskap och en vilja att se och förstå. Fattigdomen är förödande och bör hanteras nu. Behöver jag säga att Alakoski är förtvivlad och förbannad?

Insprängt i texten finns citat och referenser till böcker och författare, jag tar fram papper och börjar anteckna: Kristian Lundberg, Maria Wine, Claire Lispector, Reidar Larsson, Marguerite Duras, Ernst Wigforss och många många fler.

/Annika
 
Reservera boken i bibliotekets katalog