Nora Webster

Nora Webster är för mig en lågmäld berättelse. Det verkar inte att hända mycket samtidigt som det gör det. Jag började höra intervjun med dess författare Colm Tóibín på Babel en söndagskväll i oktober men bytte snabbt kanal. Jag ville inte ha författarens tankar om boken när jag skulle börja läsa den. Men det lilla jag hörde fick mig ändå att läsa boken lite annorlunda än jag skulle gjort annars, på gott och på ont.

Bokens titel är den det handlar om, Nora Webster. Hon som bor med sina två yngsta pojkar i huset, maken är död och det ganska nyligen. Det är Irland och 60-tal och folk kommer på besök mer eller mindre varenda kväll för att underlätta för henne och stötta henne efter makens frånfälle. Hon ser fram emot att få vara ensam om kvällarna. De två äldsta flickorna går i skola och är knappt hemma. 

Relationerna med barnen, Noras egna systrar och andra släktingar och vänner är en stor del av berättelsen. Liksom Noras förändrade livssituation. Vad kan hon göra, vad bör hon göra och vad vill hon göra? Jag vet inte om det är tiden som gör det eller om det är Nora själv som gör det. Hon är ett intressant personporträtt men jag har ibland lite svårt för hennes val ibland. När hon lägger sig i, ifrågasätter och kräver svar men främst när hon inte gör det. Det är din familj det handlar om vill vill jag säga åt henne.

Colm Tóibín är höjd till skyarna känns det som. I alla fall omtalad just nu. Men hur bra han än anses skriva så han har inte varit så flitigt utlånad på vårt bibliotek. Själv tyckte jag om boken och ska titta lite närmare på de andra böckerna vi har av honom. Kanske är fler än jag som får upp ögonen för honom nu?

/Lislelott

Böckerna av Tóibín i bibliotekts katalog.

Spådomen

Agneta Pleijel skriver så klart och säkert i boken Spådomen. Hon har en lång författarbana bakom sig och kanske är det så att utmejslandet av det som skall sägas nu nått nästan perfektion. För det verkar som om inte ett enda ord hamnat fel i det som hon själv kallar En flickas memoarer.

I centrum finns en borgerlig familj med tre döttrar. Handlingen startar när äldsta flickan ska att börja skolan. Familjen har flyttat mycket. Allt beskrivs inifrån hur den äldre systerns uppfattar sin omgivning. Mest finns man till, saker händer och ofta är det fina stunder som när pappan berättar och det är gott att vara. Men frågor kryper på, en del besvaras av de vuxna men de flesta inte. Detta är början till det gungfly som blir större och vidare ju äldre hon blir. Att dessutom vara storasyster och känna ansvar bidrar till krav som i sin tur skapar än fler frågor. Så hopas molnen, det blir tystnad, utfall och det trygga får sprickor. Om föräldrarna inte mäktar med vem vänder man sig till då? Hon har sin faster, en självständig yrkeskvinna som blir en stötta när svårigheterna inte verkar släppa familjen.

Vem kan man lita på, och hur ska hon våga ta klivet ut i det vuxna livet som de vuxna inte verkar kunna hantera? Fastern blev en gång spådd, och märkligt nog så verkar spådomen slå in. Är det bättre att lägga sitt i öde i en spådams händer?

Så här börjar det. Mest är det minnen, så ibland kommer författaren, jaget, in och reflekterar över vissa.

Obönhörligt, ärligt och dessutom vackert. Jag förstår att Spådomen är nominerad till Augustpriset 2015
/Annika

Reservera Spådomen i bibliotekets katalog

En tyst minut

På podiet längst fram i aulan står ett foto av Stella. Den vackra omtyckta engelskaläraren finns inte mer. Christian kan inte ta ögonen från bilden, han är bedövad av sorg och minnena från sommaren som nyss flytt kommer i vågor. Christian är arton år och har inte varit mycket längre bort än sitt Hirtshafen. Han är född vid tyska kusten och arbetar den här sommaren med att bygga en pir och guida turister på en fågelö. In kommer Stella i sin gröna baddräkt och sin frimodighet. Det klickar. Inget blir sig sedan likt. Åldersskillnaden finns inte i deras få möten men utanför den bubblan håller Stella hårt på konvenansen. Christian är hennes elev och det finns inte antydan till något annat när andra är närvarande. Dessa tvära kast mellan innerlighet och utanförskap drabbar Christian hårt. På sitt rum planerar han att de skulle kunna bo i den övergivna fiskarstugan på fågelön. Stella ber honom tänka på att det finns ett sedan. Men det är något som inte existerar i Christians tankevärld. Så åker Stella iväg på seglats med goda vänner.

Vi som läsare klipps tillbaka till aulan där den tysta minuten avbryts av en positivhalare. Så är det, mitt i förtvivlans sorg gör sig det dagliga livet påmint. Klockorna stannar inte. Siegfried Lenz bok En tyst minut är en liten pärla. Koncentrerad med livsvisdom men samtidigt skir som en akvarell med mycket vatten i penseln.

Siegfried Lenz dog i höstas (oktober 2014) 88 år gammal. Ett återkommande tema i hans böcker är förhållandet mellan gammal och ung. Den här korta romanen, eller långnovellen, var något av det sista han skrev, åttio år gammal.

Det lilla malmöbaserade förlaget Thoren&Lindskog ger ut tyska författare. Jag har tidigare skrivit om en annan bok från dem: Upptäckten av currywursten. Kika gärna efter deras utgivning, här finns många godbitar
/Annika

Reservera En tyst minut i bibliotekets katalog

Läsa en nobelpristagare: Förändring

Det är ju alltid kul att ge sig på att läsa en nobelpristagare. Jag lånar hem en lite då och då men det är ofta de inte riktigt faller mig i smaken (exempelvis Modianos Lilla smycket och Toni Morrisons Hem). Nu föll ögonen på en tunn bok av Mo Yan som fick nobelpriset i litteratur 2012. Denna lilla bok gav verkligen mersmak för berätta kunde han. Den klassas som skönlitteratur och inte biografi men Yan berättar om sig själv. Målande skildrar han lärare, klasskamrater och osannolika händelser. Det böljar fram och tillbaka i tid och rum och mellan händelser samtidigt som det rör sig stadigt framåt. Han blandar humor och allvar. Det ryms mycket på de dryga 100 sidorna. Hur han försökte göra karriär inom armén, människor han träffar i sitt liv, hjältar, lastbilar av gammal sovjetmodell och när han började skriva.

Han ger mig en inblick i det kinesiska klassamhället som det såg ut från slutet av 60-talet och in på 70-talet. Det finns mycket att läsa mellan raderna och oändligt mycket han skulle kunnat fördjupa sig i än mer. Nu när jag reflekterar över berättelsen inser jag hur mycket han fått med i den. Men vad jag minns så är hans andra böcker på svenska betydligt tjockare. Undra om han skriver lika fängslande där? Någon som vet?

/Liselott

Böcker av Mo Yan på Ronneby bibliotek.

Nytt från Anneli Jordahl

Det är svårt att öppna en bok utan förförståelse. Ta exempelvis Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona. Trots att det är det första jag läser av Anneli Jordahl så tror jag mig ändå veta ungefär vad jag har framför mig. Det vill säga något om klass, av klass.

För lite drygt tio år sedan började man tillfälligt prata och skriva om klass igen (eller åtminstone prata och skriva om att man borde prata och skriva om klass igen). Mycket var det Anneli Jordahls förtjänst, känns det som, med böcker som Klass – är du fin nog? och Var kommer du ifrån?

 

Det som drabbar mig först i Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona är emellertid de exakta tids- och miljöbeskrivningarna. Jordahl blåser med stor trovärdighet nytt liv mellan de på senare år så flitigt nerfirade 50- och 60-talskulisserna. Bara en sådan sak som att staden i romantiteln är Östersund – och inte New York, Paris eller Stockholm – flaggar för viss äkthet bortom historieskrivningens välsopade allfartsvägar.

 

Sextonåriga dalkullan Mona hamnar i den jämtländska metropolen som hembiträde. Studiedrömmarna har sedan länge grusats av magister Karlberg, som utgör ett av romanens flera exempel på klassrelaterat maktutövande. Andra återfinns på Monas arbetsplats, hemma hos det unga karriäristparet Britt och Ove. Mona tycker sig alltid ha ögon på sig, och hindras länge från att utforska stadens många fröjder, som jukeboxar, messmörsstrutar och värmande små huttar vid danspalatsens bilparkeringar.

 

Intressantast i hushållet är nog ändå Britt, som i romanens utkant försöker sig på den eventuellt övermäktiga kombinationen arbetsliv och respektabelt hustruskap. I Mona söker Britt såväl en förtrogen vän som en underordnad att spy ut sin frustration över, och skildringen av denna komplexitet tillhör romanens allra bästa delar.

 

Ove spelar i jazzband och blir till slut Monas biljett in under dansbanornas kulörta lyktor. Hon gör bekantskap med den kapriciöse gitarristen Harold och får betala dyrt för de ynka steg snoa och foxtrot som hinns med. Gravid och ogift illustrerar hon med all önskvärd tydlighet det skoningslöst hederskulturella i tidens kvinnosyn. Vissa av påhoppen är så brutala att de knappast kan vara uppdiktade, och mycket riktigt har Jordahls egen mammas öde fått stå som förlaga. Det antyds av de nutida mor-dotterdialoger som då och då skjuts in mellan kapitlen, och nämns rakt ut i bland annat den här intervjun. Förförståelse, som sagt.

 

De inskjutna dialogerna, liksom de enstaka kapitel som berättas ur Harolds perspektiv, kan såklart sägas berika framställningen. Men också i viss mån störa. För man vill ha ännu mer av Mona, ännu mer av Britt, ännu mer av den i mina öron perfekt avlyssnade 60-talsnorrländskan, ännu mer av 60-talsvardagens monotoni och tristess. Anneli Jordahl behärskar ju den här typen av material som få andra.

/Martin

 

Fotograf: Sara Mac Key

 

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sista brevet från din älskade

Jag börjar kunna konceptet i Jojo Moyes böcker. Men även om jag vet vad som är att vänta är det underhållande, engagerande och spännande. Oftast varvas nutid med en berättelse som utspelar sig några år bakåt i tiden, men hitintills alltid under 1900-talet. Kärlek är som alltid huvudtemat.

Sista brevet från din älskade är inget undantag. I nutid följer vi Ellie som inte är fullt nöjd med sitt liv. Hennes gifte älskare ger henne bara en timme då och då. Hur länge ska det pågå? När ska han lämna sin fru och välja henne! Hon försöker tolka de korta sms hon får. Men jobbet som journalist leder henne ner i tidningens arkiv och hon får i sin hand ett kärleksbrev daterat oktober 1960. Det i sin tur för oss till en sjukhussäng i London på 60-talet där en kvinna vaknar upp, Jennifer. Minnet är delvis förlorat och hennes make en främling. Det tar tid innan Jennifer kan börja pussla ihop hur hennes liv såg ut före smällen, vem hon var. Hon känner sig märkligt distanserad till sin make och förstår så småningom varför. Hon hade en älskare men minns honom inte, minns inte deras relation och vet inte vart han tagit vägen. Sakta, sakta nystas hennes minne upp. Under tiden får vi även följa Anthony, en utrikeskorrespondent som återhämtar sig efter en tuff tid i Afrika, dricker mer än han borde och som snart ska träffa Jennifer för första gången.

Ellie tampas med vår tids problem och hennes kärleksaffär gör att jobbet blir lidande. Vad är viktigast i livet och vem är hon? Har hon tappat bort det där lilla extra som gör henne till en duktig journalist? Jennifer å sin sida kämpar med konventionerna och vad en överklasskvinna bör och får göra. Men när hon möter kärleken utanför äktenskapet – vilka val kan hon då tvingas göra? Det finns en del att fundera över om man vill, annars går det utmärkt att bara försjunka i berättelsen under några timmar…

/Liselott

Boken på bibliotekets webbsida.

Gilbert Holmström

Det finns lite olika slags svenska jazzgubbar. Ofta tänker man på det gamla genuina gardet. En Dompan, en Bengt Hallberg, en Lasse Gullin – folk som satt in på Nalen, spelade upp till dans, stuvade vibrafoner i gengasbussar, kuskade runt på landsvägar, stod och hottade i septemberdugg under kulörta folkparkslyktor… Och så har vi alla nya unga, innovativa. Som sällan är just gubbar, utan snarare heter sådant som Sofia Jernberg, Mariam Wallentin och Nina de Heney.

En tredje kategori återfinns någonstans där emellan, fast samtidigt lite radioskuggigt vid sidan av. Jag tänker på de som beträdde manegen först framemot mitten av 60-talet, då nalensnajdarna sedan länge klippt sig och skaffat jobb, popmusiken kommit till stan och jazzen hänvisats till lugubra källarskyffen.

Själv är jag svag för just denna period i svensk jazzhistoria, för de musiker som var tillräckligt frisinnade för att förstå de nya (o-)ljuden från andra sidan Atlanten, där namn som John Coltrane, Cecil Taylor och Archie Shepp gjorde jazzen farlig på allvar igen, skapade andlig och politiskt aggressiv musik som tiden fortfarande inte hunnit ikapp.

En av dessa svenskar är saxofonisten Gilbert Holmström, som 1965 skivdebuterade med frijazzexperimentet Utan misstankar. För några år sedan återutgav bolaget Moserobie denna länge närmast kriminellt bortglömda inspelning, en kulturgärning som nu följs upp av den nyinspelade skivan Tiden är Kort!

Gilbert Holmström är här i strålande form. Kring sig har han den för ändamålet formerade Gilbert Holmström New Quintet, initierad av den några generationer yngre träblåsarkollegan Jonas Kullhammar, och i övrigt bestående av Magnus Broo på trumpet, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Den klaviaturlösa sättningen placerar redan på pappret kvintetten i frijazzland, och även om man stundtals – och då främst via Holgerssons trumspel – hissas ner i jazzhistoriskt betydligt djupare schakt är det framförallt ekon av Ornette Coleman och Albert Ayler som förnims. Lekfullt mångskiftande är det övergripande intrycket, samtidigt som känslan av lyhört ensemblespel är genreotypiskt stark.

Lyssna exempelvis på det sprakande mötet mellan Holmströms tenorsax och Kullhammars barytondito i låten Dog Fight – banddynamik förädlad till banddynamit! Se dock till att ha glöggminglet avklarat.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog (eftersom den inte finns tillgänglig hos gängse leverantörer av strömmad musik)

Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Drömhjärta

Det ligger en juvel i Karabiska havet med sidenmjuka stränder, palmerna vajar lojt och allt är omringat av turskosblått vatten. I detta paradis springer två elvaåriga kusiner tafatt. Här tillbringar de stor del av sina lediga stunder när de inte är på stora släktträffar och äter gudomligt god mat och lyssnar till de vuxnas skvaller. Juvelen är Cuba och vi förstår att det inte handlar om nutid utan tiden precis innan revolutionen 1959, då diktatorn Fulgencio Batista kastades ut ur landet och Fidel Castro tillträde. Det var då landet stängdes mot väst.

Vad som händer på Cuba efter revolutionen skildras genom kusinernas familjer. En familj flyr efter mycken vånda, den andra stannar kvar. Tidigt inser jag att det här inte är en bok för den som stöttat Castros bombastiska retorik om ett mer rättvist samhälle för alla. Vi lär oss förstå hur människors tillit till sitt land, och även till sin nästa, raseras när de mest fundamentala delarna i livet försvinner bit för bit. Människor gör vad som helst för lite mat eller husrum. Den här delen är bra skildrad, hur det verkligen kan vara bakom de tillrättalagda fasaderna och slagorden.

Berättelsen kantas av sorger och avsked men ändå samtidigt av hopp och kärlek. Flickorna Nora och Alicia har växt upp som syskon, deras vänskap är något utöver det vanliga.

Gillar du modern historia och intagande vänskapskildring med gråtfaktor och romantiska inslag, då kan du prova att läsa Drömhjärta av Cecilia Samartin. Den påminner i tematiken och tonen en del om Tusen strålande solar av Hosseini.

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog

När duvorna försvann

 

Mycket av det trollbindande i Utrensning, Sofi Oksanens monumentala kritiker- och läsarsuccé från 2010, låg i den nagelbitande utzoomningen. Ni kanske minns syltburkarna, den skrynkliga spetsblomman, spyflugan på köksfönstret. Och så byltet på den vattensjuka gräsplanen utanför; inledningens föraning om den förträngda historia som likt rostiga gamla telefontrådar visade sig löpa genom gumman Aliides ensliga torp.

När nu Oksanen i När duvorna försvann återigen angriper Estlands mörka förflutna förkastas dylika mjukstarter. Omilt slängs läsaren ut på ett av andra världskrigets kaotiska slagfält, och tvingas omedelbart bivackera i Wikipedias krigshistoriaska avdelningar.

Romanen igenom pågår en inre kamp mot lusten till berättartekniskt publikfrieri. Oksanen försöker medvetet dränka framställningen i den rekvisita som hennes sanslöst imponerande researcharbete rotat fram. När hon stundtals släpper efter, och låter karaktärerna nå upp till ytan, blir effekten därmed så mycket starkare.

Som när Juudit 1941 sitter ensam i sin evakuerade mammas lägenhet i Tallinn. Hon minns några vardagsljud; kattens jamande, klirret av skedar, knäppandet från skrinet med hårspännen, ljud som nu överröstas av Luftwaffe och Flakkanonerna. Innan morgonen gryr kommer allt att vara borta, tänker hon.

Men Juudit överlever, i alla fall i rent fysisk mening. Några kapitel senare dyker hon upp som ”tyskbrud”. Hon har en affär med en naziofficer och det är den både svartaste och vackraste kärleksskildring jag läst på länge. Sedan försvinner hon igen, absorberas av omgivningen som vore hon stjärna i en Antonionifilm.

Romanens två övriga huvudpersoner, Juudits man Edgar och dennes kusin Roland, är ännu svårare att komma inpå livet. På olika sätt anpassar de sig till den växlande ockupationsmakten. Först bolsjevikerna, sedan nazisterna och så bolsjevikerna igen. Roland är den envise men allt mer uppgivne motståndsmannen, Edgar den skrupelfrie opportunisten. Han nästlar sig lika geschwint in i den tyska som i den sovjetiska maktapparaten, och häpnaden över hans kameleontiska talanger förstärks av Oksanens ständiga korsklippning mellan 40- och 60-tal.

60-talets Edgar har författarambitioner och åtar sig att frisera historien; att snygga till den sovjetiska ockupationens kamp mot fascismen. Hans linjära hjältehistorieskrivning symboliserar motpolen till vad Oksanen själv vill åstadkomma. I När duvorna försvann överlever ingen heroism, medlöparna är i majoritet och osynliga händer drar i intrigens trådar. Estlands historia får inte låta sig kvävas av melodramatiska eftergifter, tycks Oksanen argumentera.

Men som sagt, ibland kastar hon trots allt ett ben åt publiken. Juudits öde är omöjligt att skaka av sig och mot slutet sveps Tallinn in i en sådan där skönt sepiatonad Tinker tailor soldier spy-stämning som vi så gärna bäddar ner oss i. Kanske för att slippa fundera närmre på transiteringstransporter, baltutlämningar och hur liten Östersjön egentligen är.

Det finns som ni märker gott om tungt metalitterära spörsmål i När duvorna försvann, kanske till och med i själva titeln. Att romanen lyfter – trots att duvorna försvunnit och i konkret mening till och med ätits upp av tyskarna – är det tydligaste beviset på Oksanens oerhörda författarförmåga.

Årets bästa läsning, så här långt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

De obotliga optimisternas klubb

... är Jean-Michel Guenassias debutroman. Guenassia är född 1950 och utbildad advokat.

Boken utspelar sig i Paris 1959 och några år framåt. Berättaren Michel är en 11-årig pojke. Hemmet är lite splittrat – pappan är andra generations invandrare från Italien och mammans familj driver eget företag och har ganska gott ställt. Kalla kriget raser och Michels äldre bror och kompisar flörtar med tanken på en väpnad revolution. I Algeriet raser frihetskriget.

Michel hänger mycket på Paris caféer och spelar spel med en kompis, och hittar av en ren slump en grupp immigranter från Östeuropa som träffas i Café Baltos baklokal och spelar schack. Michel blir snabbt upptagen i kretsen.

De träffas varje dag, spelar schack och diskuterar ALLT, utom det som de lämnat i sina forna hemländer. Michel söker sig ofta hit, särskild när hans morbror med familj flyttar in i deras lägenhet efter att ha flytt från Algeriet och lämnat allt de ägde bakom sig. Hela familjen går varandra på nerverna. Även husdjuren hatar varandra.

Glimtvis får Michel inblick i livsöden bland immigranterna på Café Balto och kommer själv att spela en roll som han först i slutet av boken förstår helt.

Kanske är boken självbiografisk, kanske inte. Det är en utvecklingshistoria med mycket medmänsklig värme och ibland ganska bisarra händelseförlopp, som dock alla kunde ha hänt. En fängslande bok som man på något konstigt sätt blir glad av att läsa.

/Tine

Reservera boken i bibliotekets katalog

Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Ah, en tunn liten bok!  Den går snabbt att läsa och jag kommer att vara klar med mitt blogginlägg i god tid innan det ska publiceras. Så fel jag hade... Det går riktigt långsamt att läsa Varför vara lycklig när du kan vara normal. Inte för att den är dålig på något sätt, utan snarare tvärtom.

Jag känner direkt igen Jeanette Wintersons berättarstil från boken Det finns annan frukt än apelsiner. Men där den innehöll mycket humor är denna självbiografi mycket mer nattsvart. Det är också det som gör att den tar sådan tid att läsa. Efter ett par tre kapitel är det skönt att vila från verkligheten i Wintersons barn- och ungdomsskildring några dagar. Jag märker också att jag drar mig för att engagera mig allt för mycket i det Winterson berättar. Läser nästan översiktligt för att hålla det ifrån mig känslomässigt. Jeanette Winterson beskriver väl hur hennes uppväxt och avsaknaden av kärlek och trygghet hemma påverkar henne även idag som vuxen. Inte utan att jag undrar hur många barn som har det på liknande sätt idag och hur det kommer att formar dem som vuxna.

Fascinerande är också att läsa om de sociala förhållandena i Accrington, en industristad i norra England.  Hur samhället fungerade och hur levnadsförhållanden var där under 60-talet och början av 70-talet.

I de sista kapitlen och Wintersons slutkläm får boken ytterligare ett lyft. Det är en avslutning som knyter ihop det hon berättar och samtidigt öppnar upp mot framtiden. Det är en fascinerande självbiografi där hon också talar för andra som är adopterade. Problematiken kring om hon ska kontakta sin biologiska föräldrar, svårigheterna att få fram information och våndan kring hur hon ska förhålla sig till ytterligare en mor och far. Ska de få ta plats i ens liv eller inte? Jag tycker det är synd att boken tar slut. Den kunde gott fått fortsätta en bra bit till.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Själamakerskan

Så har jag bekantat mig med ännu en sådan där ung, kvinnlig förnyare av den italienska romanen. Som ”vunnit priser” och ”rönt uppmärksamhet långt utanför hemlandets gränser”. Hon heter Michela Murgia, och boken jag läst är hennes första i svensk översättning – Själamakerskan.

En roman som svårligen låter sig placeras i ett fack. Den utspelar sig i den lilla sardinska byn Soreni, någon gång på 50- eller kanske 60-talet. Men ur vissa hänseenden skulle den kunna vara skriven ännu tidigare, och i typ Tyskland. Trots Själamakerskans nätta format för Murgias mustiga och lite omständliga språk tankarna till tunga familjekrönikor av närmast Mannskt eller Toljstojskt snitt.

Även romanens existentiella brännpunkt känns tidlös. Själamakerskan handlar om bonddottern Maria, yngst av fyra syskon och så pass oönskad att hon vid sex års ålder adopteras bort. Hennes nya mor blir den åldriga men välbeställda Tzia Bonaria Urrai. Hon är Sorenis sömmerska, men verkar även inom ett mer ljusskyggt gebit. Långsamt går det upp för Maria att Tzia Bonaria är en så kallad Accabadora, en utförare av aktiv dödshjälp.

Maria har svårt att förhålla sig till denna insikt. Och även läsaren förväntas högstämt börja grubbla över livets och dödens eviga mysterier. Personligen engageras jag dock mer av historiens ytterst välarbetade fond. Murgia lyckas verkligen måla upp ett på många sätt förindustriellt Sardinien, fullt av naturalistiska – men på samma gång nästan magiskt skimrande – vardagsdetaljer.

I pittoreska Soreni liknar gatorna ”överblivet sömnadsmaterial” – till skillnad från i exempelvis Turin där det råder rätvinklig millimeterordning – och Murgia tycks både vilja hylla och kritisera det genuina vykorts-Italiens traditionstyngda självbild. Soreniborna är trygga, stolta och rejäla människor, men här finns också fröet till de klasskiktningar och kvinnoförtryck som framträder i Silvia Avallones Stål. Lagda sida vid sida kompletterar dessa båda romaner varandra på ett sant nyskapande vis. Så läs båda!

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

The sense of an ending

Det finns något fascinerande med berättelser utan riktig upplösning. Rätt avvägda kan de frammana drabbande insikter om att verkligheten inte fullt ut låter sig gestaltas mellan ett par bokpärmar, eller på en bioduk. Jag tänker på så vitt skilda verk som Leif GW Perssons Profitörerna, Antonionis Äventyret och Julian Barnes Arthur & George.

Att Arthur & George berörde mig starkt beror delvis på att den återuppväckte min mellanstadietids osunda fixering vid Arthur Conan Doyle. Men framförallt tjusades jag av det inte helt tillfredsställande slutet (vilket så klart är avhängit av att boken bygger på det verkliga mysteriet kring de så kallade Great Wyrley Outrages). Barnes vackert framknypplade berättelse ägnar sista sidan åt att ifrågasätta sin egen trovärdighet. Detta när den djurplågerianklagade George Edjali plockar upp sin teaterkikare:

”Han stirrar genom ett system av linser ut i luften och ännu längre bort. Vad ser han? Vad såg han? Vad kommer han att se?”

Julian Barnes senaste roman har inte översatts till svenska än. Men eftersom den nyligen kammade hem Man Booker-priset kände jag mig tillräckligt motiverad för att hugga tag i den engelska utgåvan. Bidragande till min nyfikenhet var också titeln: The Sense of an ending. Filtrerad genom mina bristande engelska-kunskaper tycktes den på ett mångtydigt vis flagga för just den tematik som jag ovan försökt beskriva. Känslan av ett slut?... Förståelsen av ett slut?... Eller kanske betydelsen av ett slut?...

The Sense of an ending har allt man kan förvänta sig av en god brittisk roman: sofistikerade klassmarkörer, tight intrig, briljant dialog av idel one-liners. Vi möter den pensionerade kulturarbetaren Tony Webster, vars liv kan betraktas som normalt och ganska lyckat. I alla fall så här i efterhand, när det hela så smått ska summeras.

En till Tony testamenterad dagbok ställer emellertid till det för honom. Den är skriven av hans gamle barndomsvän Adrian, som för länge sedan tog livet av sig. Fram tills nu har den märkligt nog tillhört den nyss avlidna modern till Tonys gamla flickvän Veronica. Veronica har dock hunnit lägga vantarna på dagboken och vill av någon anledning inte lämna den vidare till Tony. ”You just don't get it” är hennes enda förklaring.

Tonys försök att bringa klarhet ger honom anledning att minnas sin skoltids lillgamla kramratkrets. Och med få men exakta penseldrag lyckas Barnes gjuta liv i den så klischetyngda gubbe-minns-sitt-60-tal-genren. Mycket tack vare den intressanta tesen att "most people didn't experience 'the sixties' until the seventies".

Tonys gamla historialärares frågor kring vad och vem som skriver vår historia, ekar genom hela romanen. Och precis som titeln utlovar: Turerna med dagboken tvingar Tony till en omtumlande, retroaktiv rannsakan av sina egna tilrättalagda minnen. Han väcks till insikt om det grannlaga i att knyta ihop sitt eget liv; i att skapa a sense of an ending.

Slutet på själva romanen är dock det elegantaste jag läst på länge. Tematiken till trots faller Barnes för piruettens frestelse. Med hedern i behåll. Jag vågar till och med dra till med följande påstående: Julian Barnes är lika bra som Ian McEwan.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Den röda öknen

Mellandagar – ett ord förknippat med långfärdsskrinning, bastubad, couronneturneringar, god läsning och cineastiska fördjupningar. På grund av helgernas olyckliga placering kan det i år vara svårt att hinna med allt detta. Man får välja kvalitet framför kvantitet och exempelvis låna hem en trevligt förpackad, och till biblioteket just införskaffad, gammal Antonionifilm!

Den italienska mästerregissören Michelangelo Antonioni, född 1912, dog samma dag som Ingmar Bergman. I övrigt är det svårt att hitta förenande drag. En Bergmanfilm letar sig inåt; mot det hotade, gudsförgätna jaget (och kanske vidare ner i dess dämoniska tarmsystem). En Antonionifilm rör sig utåt. På ett nästan självutplånande vis.

Trots enastående insatser av folk som Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Jack Nicholson och Monica Vitti är det alltid skådespelets fond som drar flest blickar till sig. Antonionis filmer inleds inte sällan som klassiska melodramer, för att sedan – någonstans halvvägs – liksom upplösas i sina egna scenografier.

Il deserto rosso från 1964 – Antonionis första färgfilm – är ett typexempel. I centrum står den unga modern Giuliana, spelad av Monica Vitti. Hon håller på att återhämta sig efter ett misslyckat självmordsförsök. Platsen för hennes rehabilitering förefaller dock vara tämligen vårdslöst vald. Filmen utspelar sig nämligen i ett gravt förorenat och märkligt pastellkolorerat industrilandskap. Där jobbar Giulianas oförstående make, liksom den blygt trånande ingenjören Zeller – två extremt oartikulerade roller.

Otrohetsdramatik tycks snart vara under uppsegling, men någon direkt intrigutveckling kan det aldrig bli tal om. Antonioni målar fram den ena fenomenala bildkompositionen efter den andra, men allt presenteras på ett skenbart tankspritt och osorterat vis. Dialogen dränks i maskinbuller, eller i stora moln av utsprutande vattenånga. Och i samma takt som Giulianas irrfärd blir allt mer tålamodsprövande, kommer den hisnande insikten: Det är landskapet i sig som spelar den egentliga huvudrollen!

I händerna på en annan regissör hade industriparken fått stå som symbol för Giulianas inre. Men här är den storslagna miljön som mest förförisk i sin egen mystiska realitet; ett svart hål som sakta suger åt sig allt mänskligt tjafs.

Till och med traktens oljigt trögflytande å har något märkligt inbjudande över sig. Och det är förmodligen i denna brännpunkt som det djupt fascinerande i Antonionis filmer döljer sig. I det lika oansvariga som lockande i att förlora sig själv. 

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

En film från förr

Varje gång jag gör mig ärende till bibliotekets lilla deckarmagasin brukar jag kasta ett getöga på Kerstin Ekmans 60-talsproduktion. ”I jul är det dags, då ska den plöjas”, kan jag till exempel tänka.

Utan att ännu ha gjort slag i saken bänkade jag mig nyligen framför filmklassikern Tärningen är kastad – inspelad 1960, efter manus av Vic Suneson och just Kerstin Ekman.

Filmen inleds i ett häpnadsväckande tempo. Tre avdagataganden på lika många minuter. Dock visar det sig strax att dessa mord föreställer utdrag från en populär tv-serie, där tittarna presenteras deckarnötter av författaren Jerk Domare. Det är kring inspelningen av denna serie som filmens intrig sedan kretsar, (metafilm således!) och snart har studion blivit skådeplats för även ett verkligt mord.

Inspelningsteknikern Leif Hagman hittas hängd, vilket sätter Domare i en prekär situation. Hans senaste tv-manus innehåller nämligen instruktioner för hur man får ett mord att genom hängning se ut som självmord…

Domare spelas av Åke Falck och Hagman av Jan Malmsjö. Vilket framgår av affischen ovan utgörs rollistan också i övrigt av idel namnkunniga aktörer. Kalenderbitaren kan dessutom notera slapstickgeniet Sten Ardenstam i en liten återhållen prestation som rockvaktmästare.

Att filmen fordrar en rockvaktmästare säger en del om sceneriet. Det är rakt igenom välskräddat och välmöblerat. Alla ens fördomar om den stilrena skarven mellan 50- och 60-tal bekräftas, och som om det inte fanns någon morgondag röks det minst lika elegant och borstbindarymnigt som i ett genomsnittligt Mad men-avsnitt.

Inspirationen tycks emellertid främst vara hämtad från föregående decennieskifte. Inte bara Åka Falcks porträttlikhet med Orson Welles för tankarna till Den tredje mannen och andra noir-klassiker från sent 40- och tidigt 50-tal. Kombinationen Gamla stan och hotfulla klärobskyrer fungerar ypperligt.

Så ypperligt att man har överseende med det ibland haltande tempot och den lite krystade upplösningen. Liksom med den tidstypiska dialogen, där ord som ”gulligull” och ”städkärring” kan få plats i samma verserade replikskifte.

En sann pärla.

/Martin

Reservera filmen i bibliotekets katalog

Pär Rådström om "Pär Rådström"

Jag läser sällan om böcker. Och när jag väl gör det blir det nästan alltid Pär Rådströms Sommargästerna. Denna lilla pärla från 1960 kan liknas vid en svårartad förälskelse. Hur detaljerat jag än beskriver den så lyckas jag aldrig riktigt fånga dess essens; själva orsaken till mitt känsloengagemang. Därför fortsätter jag att gå i klinch.

1960 var Pär Rådström trettiofem år gammal. Han hade tre år kvar att leva. Många är anekdoterna om hur denne hängivne reporter, kåsör, radioman och författare helt enkelt jobbade ihjäl sig. Och kanske är en för tidiga död priset man får betala för att ha förkroppsligat en hel epok.

För det gjorde han, tillsammans med generationskamrater som Lars Forssell, Beppe Wolgers, Stig Claesson och Monica Zetterlund. Det unika är dock hur Rådström även förmådde gå utanför sig själv och i realtid sätta detta förkroppsligande på pränt. Låt mig ge ett exempel, från just Sommargästerna:

”[D]en stora svenska landsortsstillheten klockan tre på eftermiddagen. Matsalen med sitt hav av blankmanglade vita dukar, den totala frånvaron av serveringspersonal, den speciella hosta man måste behärska för att få se en av de avlägsna svängdörrarna öppnas av en svart sidenkjol, det ljumma vichyvattnet när man beställt soda.”

Och ett till…

”Jag fick inte tag på någon på Fib utan gick förskottsvandringen i Klara. Fick till slut låna hundra kronor och stannade en bil på gatan.”

Om dessa citat vore saxade ur en roman från år 2011 hade de betraktats som slentrianmässiga nostalgibilder över ett ljuvligt sommardåsigt femtiotal som väl egentligen aldrig har funnits. Men så är nu ej fallet. Varje bild är såväl exponerad som framkallad medan den fortfarande händer! Ett perfekt litet koncentrat, uppnålat för en hastig men knivskarp granskning genom författarens svarta backelitbågar.

Men vad handlar det om då? Ja, det är inte helt enkelt att redogöra för. Huvudperson i Sommargästerna är i alla fall en ung författare, vid namn "Pär Rådström". Han har befunnit sig utomlands i försök att åstadkomma en ny roman, ”något tolstojanskt och stort och vitt och brett”. Hans tankeverksamhet uppehåller sig dock envist kring den osympatiske reklamaren Paul Renberg. Denne har frapperande mycket gemensamt med "Pär Rådström" – initialer, bekanta, smultronställen i skärgården, genanta kvinnohistorier…

"Pär Rådström" blir besatt av att spåra upp sin dubbelgångare. Snart är det fråga om avancerad identitetsförvirringen av närmast postmodernistiskt slag, dock med samma lugnt förföriska Sommarstockholm som fond.

Många med mig har tolkat Paul Renberg som en spegling av Pär Rådströms rastlöshet, av hans fäbless för underhållning och ytlighet, hans ovilja att hålla sig inom de finkulturella skranken. Denna rastlöshet var ett led i uppgörelsen med 40-talets strikta uppdelning i vad som var högt respektive lågt, och kan förmodligen förklara Rådströms ovan beskrivna talang för inventering av sin egen tid.  

Men rastlösheten stod alltså även i vägen för det där tolstojanska, för önskan att någon gång få stanna upp, räta ut det ironiska leendet, och beröra på djupet. Tankar som dessa ger Sommargästerna en viss melankolisk slagsida, vilken verkligen berör på djupet. 

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Minns ni Lena Svedberg?

Själv minns jag inte Lena Svedberg. Hon dog redan 1972, bara tjugosex år gammal. Som tur är finns Carl Johan De Geer. För några år sedan gjorde han och Göran Olsson den fina kortfilmen Jag minns Lena Svedberg, där De Geer läser en liten text om sin saknade konstnärsvän från förr.

”Somliga döda lever kvar inuti en, som bilder. Men Lena Svedberg möter man aldrig, inte ens som spegelbild i någon levande människa som kommer upp ur tunnelbanan. Lena Svedberg liknade ingen annan”, förklarar De Geer.

De Geer och Lena Svedberg medverkade båda i tidskriften Puss. Svedbergs aggressivt satiriska teckningar var helt i linje med Puss provokativa profil. Dess skoningslösa attacker på allt reaktionärt och ekonomistiskt känns idag långt mer engagerande än 2010-talets uddlösa satirförsök. (Med tidskriften Galago som ett av få undantag tycks den svenska satirtraditionen ha gått förlorad någonstans kring Lars Vilks rondellhund.)

Lena Svedbergs korta men intensiva produktion är dock betydligt mer än en serie vassa samhällskommentarer. Det blir man varse när man bläddrar i Lena Svedberg, del fyra i förlaget Orosdi-Backs trevliga konst-pocketserie Svenska illustratörer och konstnärer. Där hittar man De Geers text från filmen, några av hans foton av Lena Svedberg, liksom ett nyskrivet förord. Och så naturligtvis en massa klanderfritt återgivna teckningar.

Svedbergs köttigt expressionistiska mardrömsvisioner är lika drabbande nu som när Nixon och Erlander var på tv. Och det samma gäller de betydligt mer stillsamma, och för mig nya, porträtten från Etiopien. Svedberg föddes i Addis Abeba, berättar De Geer, och kunda laga starka afrikanska maträtter i järngryta. Alla åt, utom Lena själv.

Sammantaget en nätt men ytterst väl presenterad introduktion till ett av det svenska 1900-talets intressantaste konstnärskap.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Niceville

Allt börjar i den amerikanska heta och fuktiga södern i början av 1960-talet. De rika medelklasskvinnorna i Jackson, Mississippi ses hos varandra och har bridgeträffar, spelar tennis eller organiserar välgörenhetsauktioner. Deras hus sköts av färgade hushållerskor som inte bara tar hand om mat, tvätt och städning de finns där också för familjens barn. Skeeter som växt upp i den här miljön ser plötsligt på sin hemstad med andra ögon efter sin universitetstid som hon precis återvänt från.

Via ett jobb på lokaltidningen får Skeeter kontakt med Aibileen som hushållar och har uppfostrat sjutton barn hos olika familjer. I all hemlighet börjar Skeeter skriva ner de färgade kvinnornas berättelser om hur de egentligen har det bakom husfasaderna. De får aldrig äta vid samma bord som vita, de måste ha en egen toalett och om de anklagas för stöld finns ingen ände på eländet för då sprids ryktet och ingen vill anställa dem. Ibland behandlas kvinnorna väl men är helt rättslösa när det kommer till kritan.

Det blir allt mer spänt i delstaten efter händelsen med Rosa Park (kvinnan som åkte buss och vägrade lyda busschaufförens order om att ge sin plats till en vit man), medborgarrättsmarschen i Washington med Martin Luther King samt några uppmärksammade rasmord. Men Skeeter, Aibileen och kvinnorna fortsätter trots misstänksamhet och oro att skriva på det som ska bli boken Niceville. Inför bokens utgivande håller kvinnorna andan.

Det här är inte en eländeshistoria även om det kan låta så. Kathryn Stockett skriver med gott humör vilket gör att det är en bok som man längtar efter att få läsa vidare i. Det finns också ett par obetalbara scener i boken som höjer temperaturen samtidigt som det finns ett socialt patos som engagerar och får mej att fundera över värdighet, kränkningar och mod.

Boken som heter The Help i original har precis filmatiserats så passa på att läsa Niceville nu och skapa din alldeles egen film, det brukar bli en rikare upplevelse. 


/Annika


Reservera boken i bibliotekets katalog.

Svängig bossa med bok

Hängivna lyssnare av musik från förr vill ofta åt det så kallat ”äkta”; det allra mest genuina och ursprungliga. Primitiva inspelningar på otympliga format som genom mirakel har räddats åt eftervärlden. De ska gärna vittna om den gamla onda tidens enkla liv, bland alligatorer och lynchmobbar vid något stinkande mississippidelta. Vid sidan av flaskan är musicerandet den enda ljusglimten, en hoppingivande kanal till högre eller (och kanske ännu hellre) lägre makter.     

Den som vill botanisera i den brasilianska musikgenren bossa nova måste dock relativisera dylika ideal. Anledningen står snart klar: Bossa novan skydde per definition allt gammalt och ”äkta”.

”Femtio års utveckling på fem” var Juscelino Kubitscheks devis då han tillträde den brasilianska presidentposten år 1956. Med arkitekten Oscar Niemeyer i spetsen började han modernisera landet i en minst sagt rasande hastighet. Folk som gitarristen João Gilberto, kompositören Antônio Carlos Jobin och poeten och textförfattaren Vinícius de Moraes lät sig hänföras av medelklassens sanslöst optimistiska framtidstro. Genom att samtidigt ge lite lagom efter för tidens nordamerikanska kulturimperialism hade de snart skapat bossa novan, ett soundtrack lika genuint och bakåtblickande som den på tre år uppförda huvudstaden Brasília. 

Om detta kan man läsa i den 76-sidiga lilla bok som medföljer den nya dubbel-CD:n Bossa nova and the rise of Brazilian music in the 1960s. Bakom samlingen ligger det välrenommerade skivbolaget Soul jazz records, och med sitt infospäckade extramatrialet blir utgåvan ett gott komplement till ens vanliga Spotifylyssnande.

Viktigast är ju dock själva musiken, som onekligen svänger så det svartnar. Och även om jag hittills försökt att beskriva bossa novans rotlösa ytlighet, så måste man till syvende och sist även erkänna följande: Liksom inom de flesta musikgenrer fanns det en sönderkommersialiserad och en "riktig" bossa nova. Här är det så klart fråga om den senare, fjärran såväl Stan Getz som iskall hotellobbymuzak. Inte ens någon piffig girl from Ipanema hoppsar förbi.

Istället idel bländade musikutövande. Det afrikanska släktskapen framträder med tydlighet och en del av rytmsektionerna uppvisar en närmast överjordisk natur. För tillfället är det framför allt Ponteio med Edu Lobo och Carcará med Zélia Barbosa som jag inte kan få nog av.

/Martin

Reservera skivan i bibliotekets katalog