De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg

…är en ytterst intressant och välskriven reportagebok, som är skriven av den prisade, undersökande journalisten och författaren Jenny Nordberg. Det är en starkt gripande, egentligen rent förfärande, dokumentation av tillståndet i Afghanistan, i synnerhet för unga kvinnor och flickor.

Flickor förklädda till pojkar i Afghanistan är ju inget nytt fenomen i sig, tänkte jag när boken kom ut. Själv fascinerades jag redan när jag 2002 läste ungdomsboken ”Den osynliga flickan” av Deborah Ellis, och 2005 ”Samir och Samira” av Siba Shakib, som tidigare hade skrivit den fantastiska boken ”Till Afghanistan kommer Gud bara för att gråta”. Och det är precis så jag känner när jag läser den här boken. Den ger magont och fullständigt ofattbara bekräftelser på att urgamla, och då menar jag verkligen urgamla traditioner och sedvänjor, än i denna dag, styr de afghanska kvinnornas liv och öden fullständigt. Och tvingar dem att leva ett ytligt, förljuget, kuvat och fruktansvärt ensamt liv. Om de inte lever som pojkar. Om de inte fortsätter att leva som pojkar även när de börjar bli unga kvinnor. Eller, alternativt, lämnar landet. För visst är det ett sanslöst patriarkaliskt samhälle, på alla plan, men inte nog med det – sättet som kvinnor kuvar och manipulerar varandra på, går också utanpå det mesta…

För egentligen är det inte flickorna som driver på detta, som jag i min naivitet trodde – att de fick chansen att leva ett friare liv utklädda till pojkar. Istället förefaller detta fenomen, ”bacha posh”, vara allmänt vedertaget inom alla samhällsskikt, sedan urminnes tider, istället framdrivna av familjer med ett desperat behov av söner – av tusen olika anledningar. Men ingen, verkligen ingen, pratar om det – fastän de flesta känner någon som…. Men det är ett globalt fenomen, som finns i många länder, och underjordiskt. För just detta att kvinnor tar radikal ställning och vägrar vara sitt eget kön, eller förändrar sina döttrars, är inte särskilt smickrande för ett samhälle som betraktar sig självt som någorlunda utvecklat. Och inte heller ses det med blida ögon av religiösa och politiska ledare. De trotsar inte bara islam, utan utgör dessutom ett allvarligt hot mot nationalstaten, eftersom födelsetalen minskar om inte flickorna gifter sig och blir mödrar.

Men de verkliga problemen – för alla inblandade  -  uppstår ju egentligen när flickorna vant sig och förställt sig så länge, så att en återgång till flicka känns omöjlig för dem, och de vägrar att fortleva sina liv på det sätt som deras systrar tvingas göra. Ibland har de sina familjers stöd, men oftast inte. För de är ju en viktig inkomstkälla, såsom unga brudar (=handelsvara), för en fattig familj. Och detta ger Jenny Nordberg en väldigt intressant inblick i, genom att vi som läsare får följa historierna bakom en handfull unga kvinnor, med olika bakgrund och med olika utgångläge i livet idag, och deras brokiga livsresor. Det är synnerligen stark läsning. Avslutningsvis har jag valt några rader ur den inledande dikten i boken: 
                                             ”Jag skulle vilja vara vad som helst i världen
                                                                   men inte en kvinna
                                                              inte en afghansk kvinna”
Jag kan förstå det. Verkligen.

/Tuija

Beställ boken på bibliotekets hemsida eller läs den direkt som e-bok.

Batuman и старые русские

Så har jag också läst Elif Batumans Besatta – äventyr med ryska böcker och människorna som läser dem. Som tillrådigt är när det gäller tokhausser försökte jag först inta en sunt skeptisk hållning. Till stöd tog jag det faktum att bokens svenska omslag tecknats av Henrik Lange. Han brukar ägna sig åt att koka ner litteraturklassiker till fyrarutiga seriestrippar. Ibland blir det skojigt. Oftast rent obehagligt.

Min illvilja kom dock tidigt på skam. Konsumtionsmaximerande snuttifiering är det sista som kan sägas karaktärisera Batumans bok, en helt fantastisk blandning mellan självbiografi, reseskildring och litteraturvetenskaplig essäsamling. Och så är den ganska rolig också. Martina Lowden möter W. G. Sebald möter Borat, kan man kanske dra till med.

Elif Batuman är turkisk-amerikansk journalist, författare och akademiskt underbarn, besatt av centralasiatisk kultur i allmänhet och rysk litteratur i synnerhet. I Besatta får vi följa med henne på Isaac Babel-konferens, på intensivkurs i uzbekiska i Samarkand, på mördarspaning bland relikerna i Tolstojs Jasnaja Poljana. Bland mycket annat.

En friare och på samma gång anspråksfullar syn på språk och litteratur verkar vara vad Batuman lockats av. De gamla ryssarna skulle aldrig ha låtit sig klavbindas av dagens skrivarkurspraxis ”kill your darlings” och ”show it don’t tell it”. Det funkar inte när det bokstavligen gäller liv eller död. Som för Viktor Sjklovskij, i en av röda arméns sprängpatruller:

"Mina armar kastades tillbaka, jag lyftes upp i luften och dråsade brännskadad i marken [...] jag hann knappt tänka mer än en hastig tanke om min bok, Intrig som ett stilistiskt fenomen: Vem skulle nu skriva den?"
      

För att ringa in denna storslaget disciplinerade inställning söker Batuman hela tiden kopplingar mellan liv och litteratur. Likt Don Quijote vill hon föra i bevis att det som står i romanerna är sant. De vetenskapliga resonemangen är enkla men aldrig förenklade. Batuman har vett att klippa av dem i tid, och liksom bara antyda de oceaner av läsäventyr som väntar där ute. Äventyr som knappast låter sig sammanfattas i fyra serierutor. Inte ens mellan två bokpärmar.

/Martin

P.S. På tal om läsäventyr. Missa nu inte bibliotekets läsecirkel om historiens kanske allra mest fruktade tegelsten: James Joyces Ulysses.

Reservera Besatta i bibliotekets katalog

Blod Eld Död

Min årskull var nog den sista som kunde provocera sina föräldrar med hårdrock. På dagens Hem och skola-möten höjs få uppjagade röster om hur bokstavs-kombinationen KISS bör utläsas, eller vad som händer om man spelar upp Stairway to heaven baklänges.

I fråga om folklighet kan hårdrock (eller metal, för att välja en mer korrekt samlingsbeteckning) numera likställas med gamla tiders folkmusik. Båda har haft låg status hos det kulturella etablissemanget. Båda vilar tungt på traditioner. Båda har ansetts lierade med mörkrets krafter...

Blod Eld Död – en svensk metalhistoria väcker denna typ av funderingar. De stabila kulturskribenterna Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg uppvisar en djup kärlek till sitt ämne. Dock väljer de att angripa den svenska metalen som grävande insider-journalister, snarare än som förbehållslöst headbangande fans. Boken tycks därmed vara skriven för oss som alltid varit intresserade av fenomenet hårdrock, men ansett oss lite för smarta för spandex, nitsuspensoarer och tremolosolon.

Johannesson och Jefferson Klingberg fokuserar på metalscenens framåtrörelse, vilken i de flesta fall varit synonym med en utveckling mot det allt mer extrema. Från heavy metal till thrash-, speed-, death- och slutligen black metal. Och det är kanske i höjd med det sistnämnda steget som folkligheten trots allt inte hänger med. Tack och lov.

För kapitlen om satanistisk black metal, som dominerar boken, är klart provocerande. Genom en lång rad intervjuer och flugan-på-väggen-iakttagelser sätts 90-talets kyrkbränningar in i sitt än i dag högst verksamma sammanhang. Härskna grishuvuden, självstympning på scen, mord, självmord, likmaskar och kaskader av ruttet blod. En religiöst betingad strävan efter kaos, som samtidigt – det måste erkännas – föder ett musikaliskt nyskapande utan motstycke.

Men varför har då black metal-scenen upphört att generera löpsedlar och förlängda Svar direkt-program? En förklaring kan vara den komik som ofta uppstår i den gängse black metal-utövarens strävan efter att vara så "äkta" som möjligt, en komik som inte sällan bemötts med en viss antydan till självironi: ”Varför kör Greven [ökänd black metal-profil] inte bil? Han tycker det är så jävligt att gå.”

En annan förklaring kan vara en övergripande förskjutning i synen på kultur. På 80- och 90-talen levde man fortfarande i efterdyningarna av 70-talets tro på att saker och ting – inklusive ungdomen – kan påverkas och förändras med hjälp av musik. Idag är synen mer luttrad. Kulturen har förpassats till avgränsade reservat, med få kopplingar till det omgivande samhället.

Dagens svenska black metal-scen, med band som Watain i spetsen, tycks hur som helst vara inne på att utmana dessa gränser, vilket gör Blod Eld Död till djupt fascinerande läsning.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Formuleringar av klass

Björn af Kleen är en läbbig jävel. I alla fall enligt redaktören för dokusåpan Paradise Hotel. I höstas fungerade af Kleen som kommentator och intellektuellt alibi för detta spritdränkta tv-spektakel, en uppgift som han naturligtvis tog på största allvar.

Artikeln "Hälsningar från paradiset – stör inte realityn", utgör det avslutande kapitlet i P.S. Boken har lanserats som just ett P.S., en återkoppling till af Kleens unisont och välförtjänt hyllade reportagebok Jorden de ärvde från 2009, men är alltså betydligt mer än ytterligare spring på den svenska lantadelns välkrattade grusgångar. Den kan snarare beskrivas som en vilt spretande klippbok; en samling med det bästa från af Kleens snart decennielånga skriftställarskap. 

af Kleen recenserar Operabaren, intervjuar Siri Hustvedt, fikar med Elin Kling, raljerar över Göran Greider, smyger på Horace Engdahl, och som sagt, medverkar i en dokusåpa. De obekymrade kasten mellan högt och lågt är ett väl inarbetat stildrag, en metod som förmodligen gör af Kleen mer unik nu än om han hade verkat under nittiotalets postmodernistiska yra. Killinggänget, tidskriften Bibel och Sen kväll med Luuk är referenser som ligger nära till hands, och af Kleen antar precis samma självcentrerade men ändå hopplöst undanglidande och distanserade karaktär. En ironisk bordunton är liksom ständigt skönjbar.

Dock – på en avgörande punkt skiljer sig af Kleen från sina föregångare. Jag tänker på den aldrig svikande blicken för klassamhällets typer och markörer. I Jorden de ärvde gav den nytt sprängstoff åt det gamla kostymdrame-ordet fideikommiss. I P.S. applicerar han den på allt från Camilla Läckberg och Ullared-Morgan till Wall Street, Thomas Mann och shortsmode (överklassen och arbetarklassen möts i shortsen).

Och vad som gör det hela så bra är väl just kombinationen av klassmedvetenhet och gäckande distans. af Kleen skyr politiska statements; man vet aldrig riktigt var man har honom, och ”En läbbig jävel” är förmodligen en rimlig reaktion hos den som blir utsatt.

Och så det briljanta språkbruket. I slutändan är det ju ändå där det avgörs, och framförallt i krogrecensionerna går af Kleens formuleringskonst på högvarv. Operabaren är som ”ett monument över Leif GW Persson”, på Glenn Miller Café kan man skåda ”rökrutebohemia, perfekt avvägd, Restaurang Bistro Jarl är ”mondänt på nyduschat åttiotalsvis – kokain, skilsmässa och Johannes Brost”.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Äta djur

”Du behöver inte äta kött”, är en upplysning som Ronnebyborna torde vara hyfsat bekanta med. På en lagerfasad mitt emot tågstationen har någon omtänksam, men kanske lite väl företagsam, medmänniska klottrat/graffat just denna formulering.

Att den haft någon faktisk påverkan på Ronnebybornas matvanor är väl dock föga troligt. Sedan år 1990 har svenskarnas köttkonsumtion ökat med mer än 50 %, trots att vi sedan länge vet hur det ligger till: Den globala köttindustrin är ett etiskt och ekologiskt haveri, vars följder vi väljer att ignorera. 

Med Allt är upplyst från 2003 tog Jonathan Safran Foer plats som den kanske allra mest tokhaussade av 00-talets många unga, tokhaussade New-York-författare. Om Foers romaner kan te sig en smula ansträngt kåserande så är hans nyligen utkomna reportagebok Äta djur något helt annat: En fokuserad redogörelse för ovan nämnda haveri, samt för anledningarna till att vi väljer att bortse från det.

Genom studiebesök, intervjuer och högvis med referentgranskade akademiska källor (boken notapparat är över femtio sidor lång) lägger Foer fram fakta som garanterat kommer att störa din nattsömn. Han publicerar hårresande siffror om husdjursindustrins hälsovådliga produktion av avföring (40 000 kilo i sekunden, bara i USA). Han visar på kopplingen mellan de ständiga pandemihoten och den antibiotika som okontrollerat pumpas in i husdjursindustrin. Han slår fast att husdjursindustrin är den största enskilda orsaken till klimatförändringarna. Den utgör ett 40 % större bidrag till den globala uppvärmningen än hela jordens transporter tillsammans.

Bokens tyngdpunkt läggs dock på köttätandets etiska betänkligheter. Foer går till botten med husdjursindustrins tendens att leka gud; hur den skapar fåglar som inte kan flyga, grisar som inte kan överleva utomhus, kalkoner som inte kan föröka sig på egen hand. Med en extremt obehaglig detaljrikedom pekar han på den abnorma storskalighetens ofrånkomliga djurplågeri, och diskuterar även slakteriernas seriösa problem med rent sadistiska utlopp bland personalen.

Och så den stora frågan: Varför låter vi det bara pågå? Varför fortsätter vi att äta mer och mer kött, trots att vi inte behöver? Delvis handlar det, menar Foer, om ätandets stora kulturhistoriska betydelse. Att äta kor men inte hästar, julskinka men inte påskhund, säger mycket om vilka vi är och vilka vi inte är. Det är kring matbordet som sammanhållning blir som starkast, där det är som svårast att vara den avvikande, den som obstruerar.

Foer slutsats är inte att det otvetydigt är fel att äta kött. Vad han vill informera om är istället att det till största sannolikhet är fel att äta just den köttbit som du har på din tallrik. Det är köttfabrikerna som är det primära problemet, och bara konsumenternas val som kan skapa förändring. ”Empatin är en muskel som blir starkare ju mer man övar” påstår Foer. Så nästa gång du står och väntar på tåget på Ronneby resecentrum, läs och begrunda...

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Wirtén om förorten

För några år sedan pluggade jag på Södertörns högskola, belägen i Stockholmsförorten Flemingsberg. Huvudbyggnaden var döpt efter Moa Martinson och atmosfären upplevde jag som ganska inspirerande, både historiemedveten och lätt progressiv. Samtidigt, vilket väl är oundvikligt i akademiska miljöer, lite inskränkt. Lyfte man blicken en aning rubbades nämligen perspektiven, utan att jag riktigt kunde förstå varför. Dock misstänkte jag att det hade med den väsensskilda omgivningen att göra, dominerad av skyhöga punkthus med grällt orangea och blå fasader. Det var en på samma gång uppseendeväckande och gravt anonym del av Sverige.

Journalisten och författaren Per Wirtén har bott i ett av de där husen, och i sin nya, unisont hyllade reportagebok Där jag kommer från : Kriget mot förorten är Flemingsberg en av utgångspunkterna. Wirtén har tagit sig an ett ganska negligerat ämnesområde, d.v.s. förorten, och uppvisar en stor insikt om dess väsen. Han pekar bland annat på det som förmodligen gjorde mig förvirrad i Flemingsberg, och som kan sägas vara all förortsproblematiks grundbult: historielösheten.

Förorten har aldrig varit en del av berättelsen om storstaden, av storstadens historia, menar Wirtén. Istället har den utmålats som en plats där tiden står still, där någon utveckling omöjligen kan få grogrund. Den har samtidigt fått fungera som mental avstjälpningsplats för en lång rad allmänna storstadsproblem. På 60-talet pekade man på hemmafruarnas isolering, på 70-talet de utslagna socialfallen. Först på 80-talet började man tala om det som numera är allenarådande i rapporteringen från förorten: invandring och integrationsproblematik.

Wirtén diskuterar en del lösningar och slänger dig flitigt med det svåröversatta begreppet sprawl. Uttrycket syftar bland annat på stadsbilders tendens att överge den gamla klassiska centrum-periferistrukturen och istället bli mer utspridda, en tendens som skulle kunna göra Fittja, Årsta eller Flemingberg till lika naturliga centrum som Södermalm.

Wirténs bok är hela tiden intressant, dels för att den bottnar i författarens egen erfarenhet och genuina kärlek till förorten, men också för att den belyser den brokiga förortshistoria som ju trots allt finns där. Det är en på många sätt motsägelsefull och fascinerande historia, fylld av profiler som Henrik Palme, Ellen Key, Le Corbusier och Hjalmar Mehr, liksom berättelser om allt från hemliga kommunuppgörelser i snötyngda grandungar till hårda hockeydrabbningar på omsorgsfullt spolade månskensrinkar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog