Vän av musik kommer knappast runt
Neil Young. Mycket av
det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne
flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en
specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario.
Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer
John:
”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på
som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så
en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”
Fredsförklaring,
Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till
kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer
med fördel annan lektyr.
Framförallt är
det avsaknaden av struktur som gör
Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och
som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare
tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young
avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta
frånvaro.
Young tillåts associera
fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i
kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt
okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som
After the goldrush och
Tonight's the night kan
avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att
bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största
gåvan till eftervärlden.
Lincvolt
trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans
olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel,
om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar...
Fredsförklaring är således
helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser
man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.
Vi lever i en
tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande.
Fredsförklaring
påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället
i en total befrielse från poser, choser, manér
och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.
Den osentimentala hudlösheten
får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade
sönerna (Young har så klart
handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt
berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller
bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.
En läkare har
avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer
i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen.
Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs
berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla
bilar han någonsin kört.
/Martin
*
Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne
Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna
genre.
**
I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.
Reservera boken i bibliotekets katalog