Folke Dahlberg

En regnig eftermiddag för några veckor sedan hade jag vägarna förbi västgötska Forsvik, beläget strax intill Karlsborg vid Vätterns nordvästra sida. Jag parkerade bilen, checkade in på mitt natthärbärge och lät mig sedan stillsamt överväldigas av bruksortens kulturhistoriska ymnigheter.

 

Över en vegetarisk pytt hos en av ortens traktörer kunde jag begapa platsen för Göta kanals första spadtag, samma farleds högsta slussning, Sveriges äldsta järnbro, samt – om jag reste mig en aning – hjulångaren Erik Nordvall II. Genom en kort promenad (förmodligen i Arns fotspår) hittade jag sedan fram till den sexhundraåriga bruksmiljön. Mjölkvarnar, stångjärnshammare och mekaniska verkstäder i alla ära – i första hand var det Livsbilder, muséets minnesutställning över Folke Dahlberg som drog.

Genom författaren och konstnären Folke Dahlberg (1912-1966) har den här trakten förlänats ett helt eget skimmer. Framförallt är det de tre böckerna Vättern, Tiveden och Göta kanal som alltjämt fängslar nya läsare. Undertecknad är en av dem, och att ett blogginlägg i ämnet dröjt beror på hopplösheten i att beskriva detta skimmer.

Redan Dahlbergs samtid hade problem. Recensenterna kunde inte få grepp om vad som i brist på bättre fick karaktäriseras som en ny form av landskapsskildring. Den inkluderar noggrant researchad kulturhistoria, poetisk symbolism, lågmälda fabuleringar, finkorniga naturbeskrivningar, halvsurrealistiska tuschillustrationer. Allt präglat av enstöringens sökande efter frid.

Ofta är det grått och kylslaget. Dahlberg står och väntar på en svart snipa som långsamt uppenbarar sig i regndiset. Strax är han åter på väg ut i Vätterns norra arkipelag. I skymningen kan han ana det kalla, ensamma karbidskenet från någon av öarnas skogsvaktarstugor. Där ska han bosätta sig för ett tag. Kanske övervintra.

Eller så en fotvandring genom Tiveden, där ”grenar hakar fast i tröjärmarna och hejdar mig som om de begärde klarläggande fotnoter till några dunkla punkter i det mumlande föredrag jag håller för mig själv”. Det äventyrligt självvalda utanförskapet, som avgjort utövar en viss romantisk lockelse på oss modernt nedre-medelålderskrisande män, skildras inte utan problematiserande självinsikt.

Jaget i de tre böckerna är emellertid även gentemot läsaren högst integritetsvärnande, och bara stundtals närvarande. Viktigare är de nyktert sakliga men på samma gång vackert hotfulla landskapsbeskrivningarna. I dem finns, enligt ett efterord av Anders Weidar, de sannaste självporträtten förborgade. Talande är hur Rikets Allmänna Kartverk ska ha kontaktat Dahlberg för expertutlåtanden. Bland annat rörande de vatten som han en augustinatt 1966 för gott skulle komma att försvinna i.

Men trots detaljrikedomen finns det hos Dahlberg ingen ambition att erövra naturen. Tvärtom kan ett socialt patos anas; ett misstänkliggörande av regementen, hembygdsforskare, geologer, botaniker och andra tillrättaläggande exploatörer av Vätternlandskapen och dess människor. Denna ödmjukhet dröjer sig länge kvar hos läsaren. I Forsvik som ett dämpande raster över den effektiva gps-karta som nästa morgon snabbt ville leda mig vidare upp genom landet.

/Martin

Folke Dahlberg i bibliotekets katalog

Åsen

Av omslagsbilden att döma är Åsen skriven av Stig Claesson. Innehållet är dock själva antitesen till sorglustiga betraktelser om älgar, skomakar-morfäder och bortglömda gamla pinnar. Debuterande Katarina Fägerskiöld leder snarare tankarna till en annan Stig – Stig Larsson (alltså den riktiga, han utan snajdigt Trenter-e).

Åsen handlar om tjugoåriga Sofi, som jobbar på ett lantbruk någonstans i sydöstra Västergötland. Hon stängslar, slaktar grisar och kör traktor. Och gräddar pannkakor, stryker tvätt och lägger barnen. Som ett slags modern piga. Husbonden heter Sam och är en konturlös bondlurk helt utan åthävor. Han varken gnäller eller tackar, men låter succesivt Sofi bli en oumbärlig del av gårdens maskineri.

Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.

Frågan är om jag kan spåra någon drivkraft över huvud taget. Åsen är så långt från både arbets- och landsbygdsromantik som man kan komma. Och det rör sig inte heller om country noir. Alltså inget – så att säga – romantiserande av oförmågan att romantisera. Det tilldrar sig ytterst lite på raderna, och är dessutom spökligt öde där emellan. Den illvillige skulle kunna orera om typisk skrivarkursprosa, less is more-estestik som drivit sig själv till kvävningsdöd.

Men jag landar nog i att det är likgiltigheten som är det centrala här, skildrat med ett perfekt avvägt och ibland torrt humoristiskt språk. Sofi är rädd för att köra traktor, blir en aning förälskad och får ont i armen när blixten slår ner i henne. Men för det mesta uttrycker hon bara nollställdhet. Kanske är Sofi gravt traumatiserad. Kanske lite dum. Hon skulle mycket väl kunna vara en sådan där otäckt urholkad Stig Larsson-karaktär, eller dyka upp i en Magnus Dahlström-text.

Men möjligen är hon bara skönt befriad från det nervösa bekräftelse- och upplevelsebehov som vi så gärna förknippar unga människor med. I vilket fall – nedsänkt i vår tids ältande av den svenska landsbygdsidentiteten blir denna psykologiska osäkerhet avgjort intressant... 

Ser med stor spänning fram emot Fagerskiölds fortsatta författarskap, samtidigt som jag – vilket ni kanske märker – inte riktigt tänkt färdigt på Åsen än.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Joycerierna

Det här är en fantastisk liten bok, med en lång, trevlig titel: Dag ut och dag in med en dag i Dublin. Alldeles lagom för tågresan Ronneby-Borås. Man sitter och småler hela vägen.

Dagen som åsyftas är den 16 juni 1904, vilken inleds med att en viss Buck Mulligan traskar ner för trappan till det försvarstorn vari han tillfälligtvis bor. Han gör det stately. Det vill säga värdigt. För det är väl ett adverb?... Nja, inte sedan 1600-talet, om man får tro Oxford English Dictionary. Så troligtvis bör det istället betraktas som ett adjektiv. Värdig, då kanske… Eller ståtlig… Eller värdigt, trots allt.

Dag ut och dag in med en dag i Dublin är en inblick i Erik Anderssons översättarlya. En skildring av fyra års tour de force med James Joyces Ulysses. Och redan inför de första radernas djupt sedimenterade språknörderi infinner sig vankelmodet:

"Jag översätter hela första sidan. Avstannande. Jag får en sjunkande känsla. Det är illavarslande när en engelsköversättare erfar en anglicism."

Någon kris är det dock aldrig fråga om. Andersson vet när det är läge att gå vidare. Lugnt resonerande kommunicerar han med Ulysses irländska (19)00-talskontext; kryssar med säker hand mellan översättargebitets Skylla och Karybdis, det vill säga att stirra sig blind på ett verks "bokstav" till förfång för dess "princip", eller tvärtom. Det är oerhört intressant. Jag lovar!

Vad som framförallt gör Dag ut och dag in till så underhållande läsning är emellertid Erik Anderssons storartade berättartalanger. Han odlar en inspirerande fäbless för underfundiga ordvändningar, och besitter ett exakt gehör för vardagslivets dråpliga detaljrikedom.

Dessa egenskaper gick härom året på högvarv i hans underbart lokalhistorieabsurdistiska roman Den larmande hopens dal. Här ger de glans åt – utöver översättarspörsmålen – några resor till den gröna ön, sammankomster i Svensk-finska Joyscesällskapet, liksom stillsamma leråkerskontemplationer vid Anderssons västgötska tjälle.

Oavsett om din vår kommer att gå i den svagt urindoftande frukostnjurens tecken eller ej – missa inte Erik Andersson.

/Martin

Foto: Dick Claesson

Reservera boken i bibliotekets kataog