”I wanna go, I wanna go –to Ontario”, sjöng det trevliga gamla powerpopbandet The Posies någon gång på nittiotalet. Numera slipper jag undra vad det var som hägrade i denna kanadensiska jätteprovins. Efter att ha umgåtts med Alice Munros fint utmejslade persongallerier känns den nämligen som ett andra hem.Sedan slutet av 60-talet har Alice Munro regelbundet kommit ut med nya novellsamlingar, de flesta med Ontario som skådeplats. Dock är det först på senare år som hon på allvar har uppmärksammats här i Sverige, ett öde som hon delar med exempelvis Richard Yates. Ett absolut gehör för det mänskliga psyket är en annan gemensam nämnare hos de båda författarna, liksom knivskarpa analyser av nordamerikansk vardaglighet.
I För mycket lycka, Munros senaste novellsamling, sträcker sig historierna ofta över flera år, ibland decennier. De hinner ske flera mord, olyckor och andra katastrofer. Familjelivet är hela tiden dömt att misslyckas, och med historiernas ofta tvära kast ger Munro drabbande bilder av rotlös ensamhet.
Allt är dock lugnt, lågmält och (skenbart) enkelt berättat. Inga krångliga bisatser eller staplar av adjektiv. Munros flickor, mödrar och äldre damer präglas av ett slags förstående ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet. Livet går vidare, även efter det att ens närmaste just mördat de gemensamma barnen, plötsligt blivit förälskad i en yngre möbelsnickarlärling, eller fallit ner i en bergsklyfta. Allt blir snart till vardag, som man som läsare så tydligt känner igen sig i.
Som hängiven cyklist kan jag för övrigt varmt rekommendera ljudboksversionen av För mycket lycka. Som väntat fångar Helena Brodins inläsning stämningen perfekt.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar