fredag 27 maj 2011

En stilsäker debut

Veronika Malmgrens debutroman Gracie handlar om sextonåriga Klara – svensk utbytesstudent i den lilla sömniga staden Manning i Kansas. I bokens inledning har hon just börjat se slutet på sin drömlika USA-vistelse, en tillvaro som levt upp till hennes förväntningar. Året är 1999 och allt är ganska precis som i de filmer, tv-serier och musikvideor som tidigare utgjort svältkosten i Klaras vanliga, tråksvenska liv.

I Manning heter man saker som Lee, Crystal och Woolf Eye. Man klär sig i flanellskjortor och trasiga jeans, jobbar extra med att sälja flottiga donuts, slår ihjäl fritiden på gräsmattor, verandor och sunkiga biljardcaféer. Allt är djärvt befriat från dramatik, och tycks utspela sig i ett slags matt, dammigt solgass. Sådana där ringar som orsakas av att man filmar i motljus tycks nästan framträda under läsningen. Veronika Malmgren är nämligen fenomenal på att återge denna typiskt nordamerikanska form av filmisk, romantiserad tonårstristess. Den gamla fina tv-serien My so-called life är ett exempel på referenser som dyker upp i mitt huvud. (Någon mer som mot förmodan minns den?)

Klara har fått en nära vän i den utlevande Penelope. Hon äger en bil, en sandfärgad Delta 88 cabriolet, vid namn Gracie. I Klaras ögon är Gracie precis vad det låter som, det vill säga det allra mest arketypiska i den populärkulturella föreställningen av USA. För Penelope är det lite mer på allvar. För henne är Gracie ett lika livsnödvändigt som odefinierat hopp om att en dag kunna bryta sig loss från småstadens bojor; att inte bli den som blev kvar.

Penelopes desperata längtan bort får av Klaras exotiska uppenbarelse ytterligare näring, och genom sofistikerade antydningar kompliceras successivt flickornas vänskap. Med skicklighet låter Malmgren flera mörka stråk anas mellan raderna, och vad som höjer Gracie till ovan ungdomsbokhyllans nivå är just det som viskas vid sidan av Klaras storögda berättarröst. Närmare bestämt författarens vuxet melankoliska erfarenheter kring vänskap, tillhörighet och uppbrott.

En ytterst lovande debut.

/Martin

3 kommentarer:

  1. Jag kommer ihåg MSCL! Någonstans i källaren hemma hos mina föräldrar ligger ett gäng utslitna videoband med hela serien. Äkta tonårsångest.

    SvaraRadera
  2. Visst minns vi!... och var så jäkla arga när det aldrig blev nån säsong 2.
    Annika

    SvaraRadera
  3. Tydligen har serien varit föremål för ett avsnitt av Kulturradion Klassikern: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3315&artikel=4353377
    Så kvaliteten var kanske inte bara något som man intalade sig, då man som tuff moppepojke satt som klistrad.
    /Martin

    SvaraRadera