Mörk jord

Inledningsvis ska jag som vanligt kokettera med mina tillkortakommanden som krimiläsare. Jag befattar mig ju bara sällan med genren, och då alltid med sikte på de absoluta russinen. Som exempelvis Mörk jord, brittiska Belinda Bauers debutroman och första del i en just avslutad trilogi.

Höjd till skyarna av recensenterna, belönad med The Golden Dagger, översatt av Ulla Danielsson och dessutom utgiven på creddiga förlaget Modernista. Av allt att döma ingen högriskinvestering för oss kulturkapitalistiskt ängsliga.

Boken handlar om elvaårige Steven Lamb. Han bor med sin trasigt dysfunktionella familj i en liten by vid den dimmiga Exmoorheden. Och redan här måste jag avbryta referatet för att istället ventilera min… (besvikelse är fel ord, men…) stora häpnad:

Får det vara så här enkelt? Räcker det med en möglig heltäckningsmatta, en grötigt svärande morsa, några urväxta munkjackor och två leriga grabbhalvor som sitter och smular med sina frukost-Kit Kat för att deckare ska upphöjas till det socialrealistiska samhällsengagemangets sista hopp?

Och dimmiga hedar? Den svenska, gravt anglofila deckarkonsumtionen kan så klart inte få nog av dylik kitsch. Men britterna själva? Redan i höjd med Baskervilles hund (1901) borde väl detta ha betraktas som hopplöst upptrampad mark?

Hur som helst. Steven har fått för sig att det mesta i hans kärlekslösa tillvaro ska ordna upp sig om han lyckas med bragden att hitta resterna av morbror Billy, som mördades av pedofilen/psykopaten/seriemördaren Arnold Avery för snart tjugo år sedan. Billy bör finnas någonstans i hedens jordlager, och Steven ägnar första delen av romanen åt att gräva. Efter några år känner han sig dock nödgad att byta taktik, och författar ett brev till den livstidsdömde Avery. Som så klart svarar.

Och då är man hyfsat fast, utan att riktigt förstå hur det gått till. Bauer sysslar knappast med något experimentellt och nyskapande. Allt är rakt och okonstlat berättat, och det kittlande inifrånperspektivet på mördarens jakt på sitt nya offer har väl erbjudits förr (vilket inte förtar obehaget i att man stundtals faktiskt hejar på Avery).

Nej, snarare är det i renodlandet av genrens mest essentiella beståndsdelar som Bauers styrka ligger. Någonstans i dimman, under den skenbart slentrianmässiga diskbänksrealismen, finns ett mycket omsorgsfullt doserande av romanens spänningskurva. Och först när den är färdigböjd – tycks Bauer mena – kan utanpåverket fyllas med liv. Vilket jag hoppas sker på allvar i trilogins följande delar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog