Modern informationsteknologi innebär nya möjligheter till berättande: Fan fiction, twitter-romaner, elektroniskt marginalklotter, oändliga intertextualitetskedjor... Vi har bara sett början, brukar det hävdas. Men också begränsningarna, väl? I anslaget till Woody Allens senaste film tappar huvudkaraktären sin smartphone i en brunn – en förutsättning för en sådan där härlig vilsenhet i sydeuropeisk huvudstad som den romantisk förvecklingsintrigen kräver.
I alla fall enligt vår gamla vanliga uppfattning om vad en romantisk förvecklingsintrig kräver. Förmodligen måste en omförhandling snart till. Innan världens fiktiva avloppssystem korkas igen av tappade mobiltelefoner.
Alternativet är såklart det nostalgiska tillbakablickandet, vilket spionthrillergenren sedan länge tvingats resignera till. Le Carré-stämning är ett begrepp i tiden, med Tomas Alfredsons bruntonat regnfuktiga filmatisering av Tinker, tailor, soldier, spy som det mest formfulländade exemplet.
Ola Larsmos senaste roman är enligt många ett annat. Förrädare utspelar sig i andra världskrigets svenska underrättelsetjänst, med Bollhusmötet som utgångspunkt. Den unge Charlie Westerholm är en av de studenter som pläderar för de judiska läkarnas sak, och blir efter mötet approcherad av den enigmatiske Cedergren. Snart är Westerholm djupt innästlad i Byråns diverse finlir, vari neutralitetsbegreppet ständigt tycks vara tänjbart.
Spänningen infinner sig, rekvisiterad av arkivskåp, kortregister, telefonkiosker, ordentliga avringningar, lite osynligt bläck, och annan gammal tryggt fiktionsvänlig informationsteknologi. Och så en massa pullovrar, surrogatkaffe, portvaktsfruar och hysteriska tredjepersonstilltal.
Larsmo har en oerhörd känsla för 40-talsvarian. Ibland tenderar den nästan att skymma karaktärsbeskrivningarna (varför skär det sig egentligen mellan Westerholm och fästmön Nilla?). Ett i och för sig stämningskongenialt grepp.
Westerholm spanar på kommunister, engelska vapentransporter, tysk underrättelsetjänst och norsk motståndsrörelse, tärd av en klaustrofobisk ovetskap om i vems intressen han egentligen arbetar. Handlingen är genretypiskt svåröverblickbar, men koncentreras successivt till socialstyrelsens inrökta kontor. Där dväljs en tyskvänlig mullvad, eller snarare delar av en så kallad ”råttkung”. Gör en bildgoogling om ni vågar. Det kommer garanterat att störa nattsömnen.
Det finns något sant folkbildande över denna mästerligt ihopsnickrade roman. Ola Larsmo påminner om att det inte bara var den tyska permittenttrafiken som satte Sveriges neutralitet mellan citationstecken. Den disiga Le Carré-stämningen kan paradoxalt nog vara just det belysande perspektiv som de svenska krigsåren så länge skrikit efter.
/Martin
Copyright/fotograf: Christine Olsson
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar