Herbert Tingstens sista dagar är en titel värd att begrunda.
På ett ytligt plan åsyftas den ramberättelse som Per Wirtén löst spänt upp sin
bok på: Året är 1973. Den gamle debattören, statsvetaren, publicisten och en gång
DN-chefsredaktören Herbert Tingsten forcerar – alltjämt stödd av hustrun Gerd –
långsamt fram längs strandpromenaden i sydfranska Roquebrune. Krasslig och
nästan blind. Full av minnen från fornstora dagar, och med bara några månader
kvar att leva.
På ett djupare plan blir titeln en av Wirténs många hintar
om att Herbert Tingstens sista dagar på sätt och vis är nu, fyrtio år senare.
Och visst kan man betrakta denna gediget upplaggda biografi som ännu ett tecken
på 2010-talets vilsna längtan efter det förra seklets mindre och ideologiskt
tydligare värld. En nostalgitripp till den kultur- och samhällsdebatt som var
synonym med en handfull cigarrökande gubbar i fluga. En Olof Lagercrantz, en
Ingemar Hedenius, en Herbert Tingsten. Lite senare Olof Palme.
Wirtén driver emellertid en ganska motsatt argumentation. Han vill
återinföra det luddiga begreppet kulturradikalism, och tecknar Tingsten som en fiende till allt vad ideologier heter. I kamp mot fascism, nazism, kommunism
och idealistisk framstegstro förfäktade Tingsten en tankeverksamhet renons på
varjehanda ”metafysik”.
Stundtals förde denna hätskt motvalsande liberalism in Tingsten på
irrvägar. Under kalla kriget – efter att han genom striderna kring ATP-frågan
förlorat sin chefredaktörspost – innebar den bland annat ett ivrande för svenska
atomvapen. Wirtén gör det således krångligt för sig när han lanserar Tingstens
kulturradikalism som en lösning för dagens krisande Europa, men lyckas nog
ändå klargöra resonemangen.
Samtidigt är det mer än de rent politiska spörsmålen som
fått Wirtén att intressera sig för Tingsten. Främst är det biografiföremålets komplexa personlighet
som fascinerar. Tingsten var ökänd för sin hänsynslösa debattteknik, han betraktade Kubakrisen som ”en av de lyckligaste
tiderna i mitt liv”, men var på samma gång så åskrädd att han gråtande tog skydd
under skrivbordet när ovädersmoln tornade upp sig.
Och som kontrast till den grabbigt domderande och konstant
anekdotgenererande jargongen på redaktionen, i föreläsningssalen och under
blöta sittningar i Klarakvarteren uppehåller sig Wirtén länge vid Tingstens
pipiga röst: ”Han pratar ju som man kan föreställa sig en koketterande
dragqueen göra i nattvimlet.”
Vi kommer nära inpå personen Herbert Tingsten, utan att
riktigt lära känna honom. Och kanske är just det något som utmärker en
välskriven biografi; att den kan visa på motsägelser, slipa nya facetter på vår bild av
en epok.
/Martin
Copyright/fotograf: Sanna Sjöswärd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar