En rasande eld

Bryssel crime?... UD-noir?... Nja, Andreas Normans debutroman En rasande eld får nog klara sig utan krystade försök till slagfärdiga genrebeskrivningar, sådana som var kutym för några år sedan. Ni kanske minns dirty crime (Gynning), elegant crime (Rudberg), Stockholm noir (Lapidus), wine crime (Halldén). Inte minst deckarakademin förhöll sig skeptisk till påfunden, och såg ingen anledning till att utöka sin sedan länge etablerade genreflora. ”Det har inte kommit något hållbart som går utanför de här kategorierna på 70-80 år”, menade ordförare K. Arne Blom.

Och den gamla goda kategorin politisk thriller är väl egentligen vad det handlar om här, även om Andreas Normans imponerande sakkunskap ger känslan av att ett helt nytt spänningsfällt har inmutats. Med en gedigen karriär på UD bakom sig kan Norman skildra diplomatvardag som få andra.

En rasande eld handlar om UD-anställda Carina Dymek, som efter ett möte i Bryssel blir approcherad av en främmande man. Han överlämnar under nervösa procedurer ett USB-minne, vilket visar sig innehålla en jättehemlig rapport om ett nytt oerhört jättehemligt europeiskt antiterrorsamarbete. Dymek lämnar rapporten vidare till sina överordnade, och blir sedan omedelbart avstängd från sitt arbete. Anledningen är höljd i ett John Le Carré-artat dunkel, och Dymek står plötsligt inför den oangenäma uppgiften att bevisa sin oskuld till en anklagelse hon inte förstår.

Varken Dymek eller romanens andra huvudperson, säkerhetspolisen Bente Jensen, skildras med några större åthävor. Bakom deras behärskade kjoldräktsfasader är de befriat vanliga, utan dolda agendor och spektakulära bokstavsdiagnoser. Ibland slår det över i anonymitet, vilket å andra sidan känns högst kongenialt med den kansligrå EU-värld som utgör spelplan.

Projektet hade dock fallit platt om det inte varit för Normans förtroendeingivande språkkänsla. Och om sanningen ska fram så är En rasande eld i strikt mening inte någon debut. 1996 utgavs Normans diktsamling I dagarnas lutning, och med den vetskapen i bakhuvudet kan en poetisk stomme anas bakom den effektiva thrillerprosan. Som när Dymek försöker samla tankarna i simhallen, och glider ut i det ”klortorra vattnet”. Lite som hos Arne Dahl kanske?

Eftersom jag inte läst en rad av Dahl så väljer jag att genast klippa av resonemanget. Förhoppningsvis har jag mer på fötterna inför Andreas Normans nästa alster, som jag alltså inte tänker missa.

/Martin

Copyright/fotograf: Caroline Andersson

Reservera boken i bibliotekets katalog