Ibland vill man ha e-böcker, ibland stora mörrumsdoftande pappersvolymer som inte skäms för sin tyngd och otymplighet. Kaffebordsböcker tycks vara på frammarsch och Svensk illustration, en visuell historia 1900-2000 är kanske det bästa i genren sedan Cosmo Kramers Coffe table book about cofffe tables.
Dock med risk för att kaffet hinner svalna. Svensk illustration
– redigerad av Andreas Berg och Sara Teleman – är en bok att försvinna i. En
oändlig madeleinekakbuffé av bilder av tider som flytt. Som Jane Barks gamla modeillustrationer
från Femina. De framkallar så mycket 70-tal i mig att det ter sig omöjligt att
jag inte var med när det begav sig.
Vi tidiga 80-talister är kanske den sista generationen med en
riktig relation till illustration, funderar jag. Vi var de sista att vara lite svältfödda på
bilder, de sista att sukta efter illustrationer, de sista att drunkna i Tomteskurburkens fascinerande drosteeffekt. Just därför lät vi vår omvärld och historieuppfattning präglas så starkt av folk som Elsa
Beskow, Max Walter Svanberg, Mats Gustafson, Eva Eriksson, Ulf Lundkvist och Cecilia Torudd. Långt före bildsök
och instagramflöden.
Namnen i stycket ovan har jag bytt ut en handfull gånger, ställd inför svårigheten att göra bredden i Svensk illustration rättvisa. Många
intressanta linjer går emellertid att skönja i det digra materialet. Exempelvis rör det sig i stora delar om en kvinnornas historia. Det tidiga 1900-talets
explosionsartade utveckling av trycksaksproduktion sammanföll i mycket med
kvinnornas insteg på arbetsmarknaden.
Och uppfriskande är artikelförfattarnas ambition att behandla
illustratörernas arbete som uttrycksformer i sin egen rätt. Inte som spår
av konstnärskap som aldrig fick chansen att till fullo blomma ut. ”Hade världen
blivit lyckligare av ännu en virtuos porträttör av glosögda grosshandlare”,
frågar sig Ulrika Knutson i en text om Jenny Nyströms, av försörjningsbördan
eventuellt hämmade, artisteri.
Andra avsnitt jag omedelbart sträckläser är Andreas Bergs text om vänsterns estetik, och Ulla Rhedins
om Kamratpostens guldålder. Med sitt kreativa uppsving från slutet av
1960-talet blev KP en oumbärlig plantskola för namn som Anna-Clara Tidholm,
Jockum Nordström, Gunna Grähs och Anna Höglund. Mot slutet av 80-talet tog det roliga slut. Rhedin
pekar på hur KP, som en följd av organisationsförändringar, började ge läsarna ”vad de
vill ha”, snarare än att fortsätta värna om kvalitet och experimentlusta. Åter får jag
den svindlande känslan av att tillhöra en sista generation.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar