Ensam kvar - en dystopi
liknande Hungergames/Hungerspelen, fast för vuxna? Ja, det gissade jag på, när
jag började läsa den amerikanska debutanten Alexandra Olivas ”psykologiska spänningsroman”. En
genre som de flesta förlag nuförtiden verkar vilja sälja in sina böcker som…
och ja, det säljer nog. För det lockar många som vill ha fängslande spänning
och tempo, men som kanske har tröttnat på mängden blodiga mord som deckarna
ofta har.
Men här består spänningen mest i de väl valda avsnitten om nuet – och
hur det ska gå – eftersom man som läsare redan vet vad som hänt. Men det vet
inte huvudkaraktären!
För i
omväxlande kapitel får man följa Zoo här och nu, mitt i en världsomspännande
katastrof, som hon som sagt själv inte ens vet om - men också i nedslag i
historien som gjorde att hon hamnade just där hon är. Hon är en ung kvinna i
sina bästa år som står inför större beslut i livet - lyckligt gift och med
planer på att skaffa barn. För att få lite distans och betänketid anmäler hon
sig som deltagare i en tv-sänd realityserie som går ut på överlevnad i
vildmarken – en synnerligen påkostad historia där olika typer av deltagare
ställs mot varandra, med både psykiska och fysiska utmaningar. Allt eftersom
tv-sändningarna fortlöper, så befinner hon sig till slut ensam, efter olika
typer av tävlingar lagkonstellationerna emellan. Vad hon inte vet är att under
tiden, strax efter att hon gett sig iväg på utmaningar på egen hand, så har
omvärlden drabbats av en pandemi av oerhörda mått – folk dör som flugor. Men
hon fortsätter att tro att allt hör till spelet, att de döda stinkande
kropparna är skickligt gjorda dockor, väl utplacerade, som fortsatta utmaningar
att övervinna. Hon träffar på en överlevande, i full förvissning om att han är
en kameraman med små dolda mikrofoner och inspelningsanordningar, och
fortsätter trots hans förklaringar ändå tro att allt bara tillhör spelet, ända
tills…
Och när hon till slut har förstått hur allting ligger till… hur ska hon då kunna fortsätta hem för en bekräftelse hon bara inte vill ha?
Och när hon till slut har förstått hur allting ligger till… hur ska hon då kunna fortsätta hem för en bekräftelse hon bara inte vill ha?
Det är en
stark och berörande historia om mod och styrka, kärlek och ångest. Hur skulle
man överleva om man på allvar verkligen var tvungen att lära sig att överleva?
Vill man verkligen ens det? Det är ett obehagligt skräckscenario som Oliva
skildrar, som ligger lite på lur i allas vår vardag, eftersom ingen vet hur
många pandemier världssamfundet klarar att kontrollera… Det här är både läs-
och tänkvärt!
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar