Tänk, vilka slumpartade tillfälligheter som kan göra att man läser en
bok, som sedan visar sig drabba en med full kraft! Precis detta hände mig, när
jag råkade notera namnet på författaren till en ny bok – samma efternamn som
min gamla gymnastiklärare, under mellan- och högstadiet, som var den som fick
mig att börja friidrotta en gång i tiden. Släkt kanske, tänkte jag. Javisst! Dedikationen
visar sig vara till bl a mamman Elisabeth… Tänka sig!
Men vilken bok han har skrivit! Det här var det starkaste och mest berörande
jag läst på många år – jag kände mig helt knockad efteråt! Det känns så
initierat, som om det var självupplevt, men det kan det av naturliga skäl inte
vara. Men det kan onekligen indirekt vara
självupplevt – så starkt och äkta är det!
Boken handlar om 38-årige ungkarlen Markus, bankman från Göteborg, som
plötsligt får diagnosen akut levercancer. Han ställs inför valet att leva max
ett par år, under kraftig behandling - med lidande men utan hopp. Eller max ett
halvår, utan behandling. Han väljer det senare, och fattar det oerhört svåra
beslutet att göra det mesta av det sista halvåret han har kvar, så långt
smärtor m.m. tillåter, men utan att informera sina närmaste eller vänner. Han
säljer allt och ger sig iväg på en sista resa till platser han alltid drömt om
att uppleva, men inte kommer att hinna. Om inte…
Tanken är att han samtidigt vill hitta platsen, den vackraste, där han vill dö
– göra som elefanter enligt sägnen gör…
Väl på plats vid första anhalten; Yellowstone National Park i USA, mailar han
sina föräldrar och sin bäste vän, och berättar vad som hänt och vad han gjort.
Och försöker förklara/försvara sitt ovanliga beslut med att han vill leva så
mycket det går den tid han har kvar, utan att ha ledsna, oroliga, överdrivet
hänsynsfulla nära omkring sig. Och anledningen till att han berättar först när
han rest, och ingen vet exakt var han är, är att han vet att alla skulle
försökt få honom att ändra sig. Kruxet är bara att han aldrig mer kommer att se
dem. I hemlighet tog han farväl av dem innan han åkte – men det visste ju inte
de.
I Yellowstone möter han dessvärre sitt livs kärlek, som komplicerar hans sista
tid ordentligt. Men resan tar honom ändå vidare till Mexico – Yucatánhalvön, Australiens
östkust och Tasmanien, och slutligen till Venezuelas urskogar, innan sjukdom
och smärtor tar ut sin rätt. Han håller tät kontakt med sina nära, och även om
de aldrig kan acceptera hans i deras ögon själviska val, respekterar de hans beslut.
Och är med honom i själ och hjärta. Och han med dem.
Ja, det är en bok som skakar om, och ställer många saker på sin spets. Väl värt
för många att fundera och reflektera över, även om man inte kan sympatisera med
Markus och hans val. Jag kan absolut förstå honom, varför han tänker och känner
som han gör. Men jag kan också lätt sätta mig in i hur hans föräldrar upplever
det hela. Stora beslut kring stora frågor. Och svåra. Men likväl något vi alla
kan ställas inför… hur vill man leva sin sista tid, var, och med vem? Varmt
rekommendabel!
/Tuija
Reservera boken på bibliotekets hemsida. Den finns också att läsa direkt, som e-bok.
Tusen tack för dina ord om både min mamma (att du uppskattade henne som lärare) och om Elefantkyrkogården. Blev mkt glad över att du tyckte att jag har gjort Markus och hans historia trovärdig. Tack! Patrik
SvaraRaderaTack själv!! Det är sannerligen vi läsare som ska tacka dig!
RaderaDet är verkligen en helt fantastisk bok du skrivit! Och jag kan ju inte låta bli att undra varifrån du fått inspiration till ett så pass ovanligt tema..? Oavsett är det bland det absolut bästa och starkaste jag någonsin läst, och jag har ändå läst en hel del… Jag har självklart tipsat vidare om din fantastiska historia på vårt bokcafé också, och det har hjälpt till att generera kö och utlån på boken + att jag köpt ett ex i julklapp till en av sönerna – du är värd allt pushande du kan få och allt läsande som går att uppbringa! Hoppas du fortsätter med ditt skrivande! Lycka till!
/Tuija
Hej igen! Eftersom du/ni tyckte om Elefantkyrkogården så vill jag bara berätta att jag har kommit ut med en ny bok: Svavel. Kanske något för Ronneby Bibliotek att ta hem? Bästa hälsningar/Patrik
SvaraRaderaAbsolut! Jag har allt haft ögonen på den ett tag! Dock har vi haft inköpsstopp i december, men nu har vi nytt år med nya pengar, och jag lär bli den förste att läsa! Verkar spännande - och något helt annat än den förra! Ser fram emot!
SvaraRaderaKul att du har lite koll på mitt skrivande. Nu gjorde du mig glad. Hoppas du ska gilla boken, även om den är något helt annat än den förra. Berätta gärna för mig vad du tycker, även om du inte bloggar den. Intressant för mig att få feed back.
RaderaNu har jag precis läst ut Svavel, kommer att tipsa om den på vårt bokcafe' om några dar, och givetvis skriva ihop ett inlägg hit till bloggen. Och... ja - det var verkligen något helt annat, detta! Brutalt, överraskande och omskakande, jag kan inte riktigt hitta orden ännu... Du fascinerar med att kunna skriva så väl, två så väsensskilda genrer - det imponerar! Nu var ju inte detta en bok som känslomässigt berörde lika starkt som den förra, trots att den ruskade om ordentligt, och givetvis inser jag lockelsen i att knåpa ihop en historia utifrån eget eventuellt släktforskande..? Din fantasi är - oavsett - minst sagt intressant, du väver ihop dina parallella historier väl, och knyter ihop bådas slut med en oväntat stegrande spänning. Det var allt lite "Hu!" över det hela!!
SvaraRaderaSer som sagt med spänning fram emot ditt fortsatta skrivande, tycker mycket om både ditt språk och dina något ovanliga teman - överraskande läsning är oftast den bästa läsningen. Tack för att du väljer att skriva romaner - att dela dina berättelser - och fortsatt stort lycka till!!
Jag blir så över att du gillade boken. Och jag blir helt lycklig över hur du skriver om boken och mitt skrivande. Dina ord har gjort riktigt gott i mig. Tusen tack!
SvaraRaderaHej igen, efter lite tystnad. Min nya, Ett liv med de döda, kommer snart. Recenserad i BTJ-häfte nr 22. Om ni tar in den så hoppas jag att ni vill läsa den. Och kanske lämna ett omdöme här på Kv Ängeln. Mvh Patrik
SvaraRadera