Denna började läsa en dag när jag egentligen inte ville läsa
någonting. Inget lockade. Inga tidskrifter, deckare, kärleksromaner eller de
böcker som stod i bokhyllan som jag tror jag vill läsa. Jag kallade honom
Slipsen hade blivit en av dessa böcker. Som stod och inte riktigt lockade
längre. Men samtidigt är det en passande bok när inget lockar för den är så
stillsam. Lugn och eftertänksam till sitt innehåll och rymmer mer än den ser ut
som.
På en bänk sitter en ung man, Taguchi, och väntar på sin vän Slipsen. Det
var 7 veckor sedan de sågs, innan dess sågs de varje dag måndag – fredag.
Bänken står i en park i Tokyo. Det första ställe som Taguchi tagit sig till på
länge, för han valde att stå utanför livet, bli frånvarande. På japanska finns
det ett ord för detta: hikikomori.
Självvald isolation, i hemmet men med minimal kontakt med familjen.
Troligen beror det på hög press från omgivning och sig själv på att klara skola
och pressen att passa in. Mer förklaring finns i sist i boken.
Taguchis skäl till isolationen skiljer sig lite från detta. Men likväl har han blivit intet och varit det under två år. Men så har han alltså tagit sig till denna bänk. Tar sig dit utan att röra någon på vägen, sitter utan att synas, iakktar. Allt för att inte involvera sig med någon annan människa. Så en dag sätter sig en man på bänken mitt emot. En man i kostym och slips. Det händer dag efter dag. Taguchi kan inte låta bli att lägga märke till honom och till sist början han bry sig om honom, prata med honom och ge honom ett namn: Slipsen. Båda två har skäl att sitta på sina bänkar. För varandra men ingen annan kan de berätta om dem. Lyssna på vad den andre berättar utan att döma.
Det är historier om att prestera och om att passa in. Om att låtsas, om lögner och om att undanhålla saker. Att inte sticka ut, vara en medelmåtta och sträva mot normalitet för att skydda sig själv. Som jag läste någonstans i boken: vad man utelämnar betyder något…
Så nästa gång när du
inte vet vad du vill läsa eller kanske inte ens vill läsa – läs denna…
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar