onsdag 23 januari 2019

De dödas sång av Jesmyn Ward


Det är så långt från feelgood man kan komma tror jag. Liksom hennes förra bok Rädda varje spillra (läs vad jag tyckte om den) är den amerikanska södern spelplatsen och rasism en stor del i berättelsen men ändå familjen och relationer i fokus. En trasig familj, där morföräldrarna försöker göra det bästa för sina barnbarn. 13-åriga Jojo och hans mamma Leonie för omväxlande ordet. Men vi får även veta mycket om morfar Pop.

Pop och Jojo har ett nära förhållande. Det har blivit ännu närmre nu när mormor (Mom) är döende i cancer. Jojos mamma har aldrig kunnat ta ansvar för sina barn. Deras far Michael sitter i numera i fängelse, men redan innan dess fungerade aldrig deras familj. Michaels föräldrar (som är vita) vill inte veta av Leonie och barnen. Så alla fyra har alltid bort hos Mom och Pop som värnat om sina barnbarn. Men här ligger mer bakom relationerna mellan Michaels och Leonies familjer... 

Det är hemskt att läsa om hur mycket ilska det finns i Leonie och hur lätt missbruket tar överhand. Men hon bär också på en stor sorg. Missbruket blir en enkel väg att ta men som också avskärmar henne än mer från sina barn. Minstingen Kayla tyr sig till sin bror och det är hos honom Kayla söker tröst, inte hos sin mamma. Ännu en motgång som Leonie måste hantera. 

Då ringer telefonen, Michael ska friges från fängelset. Leonie bestämmer att hon och barnen ska hämta honom. Med på resan är också Leonies knarkarkompis Misty. Och på vägen till fängelset plockar de upp en försändelse med knark och jag tror att allt ska ta en ände med förskräckelse… Men resan innebär också sker en förändring i berättelsen, för Richie kliver in som berättare. En ung pojk som hamnade i samma fängelse som Pop men som aldrig kom hem. Pop brukar berätta om förr och särskilt om tiden i fängelset för Jojo. Men morfar berättar inte allt… Det hände något mer där och Richie är en del av denna hemlighet.

Ja det är sorgligt att läsa denna bok, hemskt och tungt. Men också vackert, Jesmyn Ward skriver så att jag orkar läsa. Hon fångar mig i berättelsen. Det är makalöst bra.

/Liselott


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar