"Klara och solen" av Kazuo Ishiguro

Ibland har hon tur och får sitta i fönstret och riktigt bada i solens strålar, men framför allt iaktta allt som händer där ute i världen. Klara är en AI-robot, beroende av solen för att få energi och framtagen för att vara ett barns vän. Hon väntar på vem det ska bli, iakttar människor och deras beteenden, reflekterar över vad hon ser och väntar och väntar. 

Så dyker en flicka upp – hon känns som den rätta. Men det dröjer innan det till slut blir flickan som köper Klara. Men det är ändå inget tråkigt parti i väntan på att det ska hända något. Jag fascineras av berättelsen och funderar över nutid/framtid hur det kommer att vara. Kommer robotar att bli en del av våra familjer...

Men det är något lite konstigt med flickans mamma när de väl på allvar funderar över köp. Hon ber Klara att röra sig som flickan, testar hon Klaras iakttagelseförmåga? Eller ligger det något mer bakom… För såklart är det något på gång som gradvis avslöjas. Vad kan människan lockas att göra för att överleva sorg, för att de älskar sina barn. Och vad är Klara egentligen? Bara en maskin utvecklad för vissa ändamål eller något mer?

På det hela taget påminner denna bok mig om ”Em” av Kim Thúy. På något sätt är det samma flyt i berättelsen. Lite drömlikt men med allvarliga undertoner. ”Klara och solen” innehåller en härlig mix av framtid, teknik, vänskap, sorg och solen som skiner. (Och det kan vi väl behöva nu när det blir ett bakslag i vårens framfart.) Mycket sett genom (periodvis) pixliga AI-ögon. Och jag börjar fundera över en sak till: hur ”ser” en robot egentligen…

/Liselott

Sök upp och reservera boken på Ronneby biblioteks hemsida.