Amour & Munro

Impregnerad som jag är av senaste veckans Munrofeber, antagligen för att jag tillhör hyllningskören, tycker jag mig se likheter i sättet att berätta en historia när jag nu ska skriva om Michael Hanekes film Amour. 

Haneke är inte känd för att vara någon muntergök, vilket besannas återigen nu när jag sett den guldpalmen-belönade filmen Amour. Ett äldre par, båda musiker, lever ett stilla och gott liv i en större våning i Paris. Promenader, läsning, gärna konserter. Anne har undervisat i piano och musiken är central i deras liv. Under ett samtal vid frukosten blir Anne plötsligt okontaktbar. Varför, vad sker? Missförstånd och ängslan kryper på. I nästa scen sitter Anne i rullstol. Georges lovar henne att hon aldrig mer skall behöva ligga på sjukhus.

Alldagligheten och vardagslunken gör att det är lätt att missa tecknen. För tecknen finns. Man återkommer till dem efteråt. Kanske måste man backa eller börja filmen från början. 

Haneke ger oss scener, inte alltid med ett avslut. Övergångar och avslut får vi göra själva, mycket befriande. Amour är också en film utan filmmusik, ja förutom den musik Anne och Georges lyssnar på hemma. Alltså ingen musik som stryr mina känslor. Jag är utlämnad till det obevekliga och det går inte att skygga. 

Det är inuti människorna omvälvande saker händer. Hur hanterar man att tryggheten ger vika? Vet vi hur vi agerar då? Är det möjligt det som händer? Frågorna som pockar på är som efter en läst Munro-novell. Här finns också samma skarpa insiktsfulla porträtt, och ibland blottas skrämmande bråddjup i det vardagliga. Se gärna filmen tillsammans med någon, det finns mycket att tala om efteråt.


Michael Haneke till vänster

Skådespelarna Jean-Louis Trintignant, Emmanuelle Riva, båda över åttio år, gör helt strålande insatser i filmen.

/Annika

Reservera filmen i bibliotekets katalog