Av omslagsbilden att döma är Åsen skriven av Stig Claesson. Innehållet är dock själva antitesen till sorglustiga betraktelser om älgar, skomakar-morfäder och bortglömda gamla pinnar. Debuterande Katarina Fägerskiöld leder snarare tankarna till en annan Stig – Stig Larsson (alltså den riktiga, han utan snajdigt Trenter-e).
Åsen handlar om tjugoåriga Sofi, som jobbar på ett lantbruk någonstans i sydöstra Västergötland. Hon stängslar, slaktar grisar och kör traktor. Och gräddar pannkakor, stryker tvätt och lägger barnen. Som ett slags modern piga. Husbonden heter Sam och är en konturlös bondlurk helt utan åthävor. Han varken gnäller eller tackar, men låter succesivt Sofi bli en oumbärlig del av gårdens maskineri.
Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.
Det antyds att Sofi är uthyrd av ett bemanningsföretag, och facket gör sig enbart påmint i form av en sexistisk kommentar. Brännande arbetsmarknadskritik är dock knappast den främsta drivkraften i Åsen, som förresten verkar utspela sig på 90-talet.
Frågan är om jag kan spåra någon drivkraft över huvud taget. Åsen är så långt från både arbets- och landsbygdsromantik som man kan komma. Och det rör sig inte heller om country noir. Alltså inget – så att säga – romantiserande av oförmågan att romantisera. Det tilldrar sig ytterst lite på raderna, och är dessutom spökligt öde där emellan. Den illvillige skulle kunna orera om typisk skrivarkursprosa, less is more-estestik som drivit sig själv till kvävningsdöd.
Men jag landar nog i att det är likgiltigheten som är det centrala här, skildrat med ett perfekt avvägt och ibland torrt humoristiskt språk. Sofi är rädd för att köra traktor, blir en aning förälskad och får ont i armen när blixten slår ner i henne. Men för det mesta uttrycker hon bara nollställdhet. Kanske är Sofi gravt traumatiserad. Kanske lite dum. Hon skulle mycket väl kunna vara en sådan där otäckt urholkad Stig Larsson-karaktär, eller dyka upp i en Magnus Dahlström-text.
Men möjligen är hon bara skönt befriad från det nervösa bekräftelse- och upplevelsebehov som vi så gärna förknippar unga människor med. I vilket fall – nedsänkt i vår tids ältande av den svenska landsbygdsidentiteten blir denna psykologiska osäkerhet avgjort intressant...
Ser med stor spänning fram emot Fagerskiölds fortsatta författarskap, samtidigt som jag – vilket ni kanske märker – inte riktigt tänkt färdigt på Åsen än.
Äntligen har jag läst Åsen och jag benägen att säga "äntligen" en gång till. Äntligen en landsbygdsskildring som känns äkta rakt igenom, utan vare sig romantisering eller eländesporr. Om man jämför med den överskattade Tomas Bannerhed och hans Korparna så spelar Katarina F. i en helt annan division. Bannerhed skriver som han _minns_ att det var, KF skriver som det var, been there-done that. Det är en jävla skillnad...
SvaraRaderaJag gillar less is more, det avskalade och likgiltiga speglar tomheten hos Sofi. Hon är ett skal, utan bakgrund eller historia. Man kan inte ens säga att hon blir utnyttjad för hon har inget annat. Hon är som en i familjen, en storasyster eller hemmadotter som man sa förr, den som alltid finns till hands. Samtidigt och utan att hon förstår det själv utvecklas hon till en kompetent yrkeskvinna. Sam låter henne ta ansvar och jobba självständigt, hon får ta tag i alla de sysslor som finns på en gård. Både Sam och grannarna ser henne som en jämlike, en i gänget. Irl skulle hon inte ha några som helst problem att få jobb som lantarbetare eller djurskötare. Ändå framställs det i recensioner och baksidestext som att hon kastar bort sitt liv. Tja, är det att kasta bort sitt liv att lära sig ett yrke så...
Vi tycks delvis ha sett samma saker i den här romanen. Hade också mycket svårt med det bryskt förenklande i att avfärda Sofi som ett bortkastat liv. I en samtid fixerad vid konsumistiskt självförverkligande och snabba kickar framstår hon ju dock som det. Och möjligen är Åsen så slugt konstruerad att man som läsare upplever Sofi som tom, eftersom man själv är en del av denna samtid.
RaderaPå samma gång ser jag en fara i att inte läsa Åsen med arbetsmarknadspolitiska glasögon. Tvärt emot dig så tycker jag att Sofi blir utnyttjad, just därför att hon inte har något annat. Hennes omoderna oförmåga att lansera sig själv, hennes tomhet (vilken vi båda verkar se som ett till stora delar positivt drag), placerar henne helt klart i ett utanförskap. Och utan att minnas några detaljer så är min kvardröjande känsla att Sofi aldrig fullt ut framställs som en del av gårdens gemenskap. Piga, snarare än storasyster, menar jag. Men kanske är det en felläsning. Sam är ju en karaktär som verkligen är vidöppen för diametralt olika sorters tolkningar. Nästan lite fegt av KF att göra honom så diffus.
Tack för intressanta synpunkter! Kul att ha dig tillbaka i kommentarsfältet!
/Martin
Visst kan man säga att Sofi blir utnyttjad, men vad är alternativet? Hon kom till gården som fas 3:are, hon var på väg ut ut arbetsmarkanden. Hon var redan i ett utanförskap men kommer in i en iaf viss gemenskap på gården.. Här får hon visserligen jobba jämt men tvingas kliva fram och ta ansvar, hon får förtroendet att jobba självständigt och utvecklas på så sätt. Problemet är att hon inte verkar trivas med tillvaron vad hon än gör.
SvaraRaderaSam är ovanlig som litterär karaktär, det hade ju varit hur lätt som helst för KF att göra honom till en slavdrivare. Sofi ber ju nästa om att bli utnyttjad. Men Sam skäller inte ens på henne då hon klantar till det. Jag får intrycket att Sam och Mia uppskattar Sofi väldigt mycket men har svårt för att visa det. Och de ligger ju inte direkt på sofflocket medan hon jobbar.
Tror att KF medvetet gjort Sam så diffus och "sjysst" för att visa hur medgörlig och passiv Sofi är. Hon kunde säga nej men gör det inte.