En lågmäld betraktelse av den märkliga tillvaron som
uppstod/kan ha uppstått, när reaktor 4 i kärnkraftverket i Tjernobyl
exploderade 1986. I en fiktiv form får vi följa den gravida Olga, som blev kvar
i sin by Spetje för att hon valde att gömma sig i sin barndoms koja, när alla
försvann.
För efter den där
dagen, alltså dagen när något obegripligt hände i reaktor 4 där hennes
älskade Ivan arbetade som ingenjör, har livet tagit paus. Allt liv. Soldaterna
kom en dag för att evakuera dem alla, ingen fick ta med sig något, alla djuren
dödades. Men Olga sprang alltså iväg och gömde sig, för att få bli kvar. Någon
måste ju vakta Generalens viktiga, hemliga dokument, som hon fick ansvaret för.
Alltså ska hon vakta dem tills de andra kommer tillbaka. För det gör de väl?
Medan hon väntar städar hon upp i kaoset som blev, hon
städar igenom hus efter hus, så att det ska vara fint när alla återvänder. Men
tiden går. Inget händer. Men så en dag står där en get - en annan dag en utsvulten
katt. De enda levande själar hon sett till sedan alla for iväg. De blir hennes
enda sällskap i denna konstgjorda ensamhet, det är de som håller henne uppe.
Allt medan dagarna går följer vi henne i tystnaden, i minnena av alla de olika
människorna i byn, i reflektionerna kring allt som var och allt som blev. För vad
var det egentligen som hände? Hur blev det såhär? Är hon kanske t.o.m. den enda
levande människan kvar på jorden?
I denna onaturliga tystnad, medan hon ser naturen runt
omkring degenereras, följer vi hennes betraktelser i det konstiga nuet, där
livet blivit en vacuumbubbla. Från att tidigare ha levt ett enkelt men ganska
lyckligt liv på den fattiga, sovjetiska landsbygden tror hon nästan att hon
håller på att bli galen - av tankar, minnen, längtan, vrede, politik och
lögner. Tills det plötsligt en dag kommer några…
Det är en intressant inblick i hur det kan ha tett sig,
dagen då allt hände, och tiden därefter. Men också i hur livet faktiskt kanske
levdes i sin sovjetiska enkelhet, så sent som på åttiotalet. Och i hur
grundlurade människorna kanske blev… Ja, det är mycket som är tänkvärt!
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar