Young om Neil

Vän av musik kommer knappast runt Neil Young. Mycket av det som gnisslar, skaver och smeker sådär skönt mothårs kan härledas till denne flanelldraperade kanadensare. Arkeologerna skulle nog kunna peka ut en specifik kväll i mitten av 60-talet. På Flamingo Club i Fort William i Ontario. Young och hans första band The Squires är halvvägs in i låten Farmer John:

”När det var dags för det instrumentala partiet körde jag på som en dåre under gitarrsolot. Jag hade precis börjat med det. Det bara blev så en kväll, och sedan gjorde jag det hela tiden.”

Fredsförklaring, Neil Youngs bok om sig själv, innehåller i övrigt få eftergifter till kalenderbitarna. Den som behöver plugga inför nästa musikquiz väljer med fördel annan lektyr.

Framförallt är det avsaknaden av struktur som gör Fredsförklaring hopplös i sammanhanget, och som skiljer Young från den hord av nostalgiska rockdinosaurier* som på senare tid trängt undan det mesta annat** från bibliotekets biografihylla. Att Neil Young avfärdar spökskrivare är en sak. Men här lyser även förlagets redaktör med sin absoluta frånvaro.

Young tillåts associera fritt, upprepar sig gärna och kastar vårdslöst läsaren fram och tillbaka i kronologin. Musik är det så klart gott om, men ämnena viktas på ett minst sagt okonventionellt vis. Odiskutabla mästerverk som After the goldrush och Tonight's the night kan avhandlas på ett par rader, medan projektet Lincvolt – Youngs försök att bygga om en Lincoln Continental 1959 till elbil – framställs som den största gåvan till eftervärlden.

Lincvolt trängs dock mellan otaliga sidor om Youngs eget ljudformat Pono (tidigare PureTone), om hans olika husbyggnationer, om hans nära samarbete med modelljärnvägsföretaget Lionel, om jakten på en uppsättning Sonicare-tandborstar... Fredsförklaring är således helt oläslig – i teorin. I praktiken är den en sann njutning. Anledningen inser man per omgående: Precis varje ord präglas av ärlighet.

Vi lever i en tid där ärlighet gjorts synonymt med högstämt självutlämnande. Fredsförklaring påminner oss om det otillräckliga i denna definition. Youngs ärlighet grundar sig istället i en total befrielse från poser, choser, manér och intellektuella utanpåverk. I ett rent gehör för spraket i livets låga. Typ som hans bästa solon.

Den osentimentala hudlösheten får man på köpet. Som när han beskriver mödorna med att förgylla tillvaron för de två cp-skadade sönerna (Young har så klart handikappsanpassat sin modelljärnväg), stolt berättar att Bob Dylan ringt upp och berömt hans senaste hattinköp, eller bekymrar sig över den skrivkramp som det senaste årets nykterhet orsakat.

En läkare har avrått honom från att fortsätta röka gräs, eftersom det finns tecken på att något växer i Youngs hjärna. Han har hunnit bli sextiosju år gammal, och minns med oro sin pappas försvinnande in i demensen. Denna förgänglighetens sordin motiverar på ett drabbande sätt Youngs berättarglädje. Och nästa bok ska visst bli en sprudlande redogörelse för alla bilar han någonsin kört.

/Martin

* Eric Clapton, Tony Iommi, Patti Smith, Ozzy Osbourne, Kee Marcello, Kajsa Grytt, Keith Richards, Ronnie Wood, Slash, Plura, Janne Schaffer... Av någon anledning är ni helt omättliga när det gäller denna genre.

** I förmiddags rök exempelvis Bo Setterlinds trevliga memoarer.




Reservera boken i bibliotekets katalog