Magnus Dahlström är tillbaka. Efter bara ett år. Senast dröjde det femton. Sken är titeln på nya boken, som i mycket hänger samman med Spådom från i fjol. Även här berättas tre disparata historier, om tre olika yrkesutövare. I Spådom handlade det om tre män, den här gången om tre kvinnor. En arkeolog, en förskollärare och ett vårdbiträde inom äldreomsorgen.
Den förtätade stämningen är den samma. Inga person-, produkt-, eller ortsnamn; inga utagerade känslor. Bara detta patenterat nollställda och tvångsmässigt exakta registrerande av dofter, texturer, väderförhållanden, harklingar, nackknyckningar, utväxlande av blickar över kaffekoppar.
Samtidigt upplever sig läsaren vara ett sinne kort. På ett närmast aspergerartat manér försöker jag utläsa liv i detaljpedanteriet. Jag vrider och vänder på varje perfekt utmejslad mening och långsamt utvecklar sig tre historier om utmanade makthierarkier.
Arkeologen misstänker att projektet hon deltar i gräver i fel väderstreck. Förskolläraren har plötsligt blivit lämnad av sin man och kollegorna tycks därmed tvivla på hennes arbetsförmåga (en morfar som tillåts hämta ut fel barn spär på misstankarna). Vårdbiträdet försöker upprätthålla ordning bland sönderfallande rutiner.
Stundtals sitter man och längtar efter en filmatisering, som kunde komplettera de klaustrofobiska närbilderna med några avklarnande utzoomningar. En hårt tyglad Ruben Östlund skulle kanske kunna tilldelas jobbet, tänker man. Han har liksom samma osvikliga öga för sociala spänningar i folkhemska ruinlandskap.
Men kanske är det ett för välsnitslat tolkningsspår. Misstanken av att vara förvillad av skenbilder präglar hur som helst läsningen, vilket inte bara titeln bidrar till. Särskilt förrädisk känns frestelsen att läsa den avslutande delen som en spegling av det senaste årens äldrevårdsskandaler. För visst finns det något annat där bakom? Mer än ett blött finger i samhällsdebatten.
Som alltid hos Dahlström anar man en djuplodning i psykologisk grumliga vatten. Vilket gör dessa tre balansakter på den sociala katastrofens rand ytterst otäcka. Framställningens utkanter tryfferas dessutom med klichéartade men ack så effektiva skräckingredienser: Stirrande ögon mellan bandage på en tidningssida, en villa som av oklara anledningar stuckits i brand, en vit skåpbil på en dagisparkering.
Ingen kan exemplifiera ordet gastkramande lika bra som Magnus Dahlström. Eller kanske finns det en till – regissören Michael Haneke. Det är ju han som ska göra film av det här!... Men naturligtvis är det inte mitt litterära omdöme som kommer med dylika önskemål. För ingen skriver lika sanslöst formfulländat som Magnus Dahlström.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar