Top of the lake

Vad är grejen med tv-serier? Alltså det senaste decenniets bra tv-serier. The Wire, Six feet under, Mad men, Breaking bad. Nyanser, brukar man svara; glädjen i att få uppleva en rollkaraktär utvecklas och nyanseras över tid.

Vad nu det ska vara bra för. Troligen handlar det om att kompensera för vår egen endimensionalitet, så som den tvångsmässigt manifesteras genom facebook-uppdateringar och instagramflöden. I en möjlig framtid, när vi återupptäckt livets rikedomar vid sidan av mobilkamerans brännvidd, går kanske fiktionens gamla arketyper en ny vår till mötes. Platthet blir det nya svarta. Vampyrer, oljemagnater och svärmödrar får vara onda på riktigt igen.

I väntan på det bör man inte missa Top of the lake, nyazeeländska regissören Jane Campions (En ängel vid mitt bord, Pianot, Holy smoke m.fl.) debut som tv-serieskapare. Serien finns sedan någon vecka tillbaka att låna som dvd-box på biblioteket. Perfekt för oss som inte hann med SVT-visningen tidigare i höst.

Handlingen utgår från 12-åriga Tui, som i första avsnittets öppningsscen är i färd att dränka sig i den av titeln åsyftade sjön. Tui är hemmahörande i Laketop, en av korruption, drogframställning och grillosig homosocialitet kraftigt belastad håla på Nya Zeelands sydö, och gravid i femte månaden.

Tui plockas upp ur vattnet, men vägrar berätta om orsaken till sitt tillstånd. Hon tas i tillfälligt beskydd av den lägligt nog just hemvändande poliskvinnan Robin, som likt någon sorts snusfri Rolf Lassgård tvingas investera mer än sin rena professionalitet i fallet. Robins närvaro irriterar och rör upp känslor, både bland byborna och i Robin själv.

Med sitt särpräglade persongalleri och hisnande naturromantiska inramning är Laketop något av en fiktiv vänort till Twin Peaks. Mystiken svävar dock aldrig ut på några rent surrealistiska höjder. Den könskrigstematik som Campion ofta återvänder till ser i varje läge till att jorda handlingen. Å ena sidan gangsterpatriarken Matt Mitcham. Å andra sidan det kvinnokollektiv som under ledning av den nihilistiska (anti-)gurun GJ slagit sig ner på en omstridd markplätt kallad Paradise.

GJ:s sardoniska utbrott över diverse slentrianflummiga medsystrar visar prov på humor, och är talande för den komplexa kombination av självironi och stenhårt feministisk pessimism som styr Top of the lakes berättarperspektiv. GJ spelas av en lysande Holly Hunter, och en av seriens stora kvaliteter är så klart den fantastiskt välcastade skådespelarensemblen. Med exempelvis Elisabeth Moss (från Mad men) som Robin och Peter Mullan (man har överseende med den ärkeskotska accenten) som Matt.

Top of the lake är formmässigt betydligt kortare och mer sammanhållen än ovan nämnda serier, men en jämförelse motiveras av Campions närmast påträngande förtjusning i att korsbefrukta skådespelarpotentialen med tv-formatets fäbless för mångbottnade rollkaraktärer. Lägg exempelvis märke till direktörstypen Jock. Han spelas av Chris Haywood, dyker upp under några ytterst få minuter, och ger mig skäl att konstruera ett nytt filmvetenskapligt begrepp – brutalnyansering.

Manus förefaller alltså printat med 3D-skrivare, men tål ända att knytas ihop på klassiskt thrillervis. Med Top of the lake tycks alla inblandade ha åstadkommit exakt vad de förutsatt sig.

/Martin

Reservera dvd-boxen i bibliotekets katalog