1053 sidor 2666

Chilenaren Roberto Bolaños böcker är väldigt, väldigt bra. De tillhör mina absoluta favoriter.

Att närma sig en bok av Roberto Bolaño är som att mitt i natten sakta gå in för landning över en slumpvist vald latinamerikansk mångmiljonstad. Det första som möter en är de pulserande ljusen, tecken på ett konstant myllrande liv. Sedan tycker man sig höra ljuden: ett gytter av tjutande bildäck, kacklande hönor och tequiladränkta röster. Väl på plats kan man skönja brottstycken av livsöden, anekdoter och snåriga litteraturdiskussioner. De strömmar emot en från gathörn, barer, gallerier och nattöppna apotek, och fyller en med en desperat känsla av att inte kunna snappa upp allt.

Med förebilder som Jorge Luis Borges och Julio Cortázar kan Bolaño beskrivas som en självklar arvtagare till 1960-talets sydamerikanska boom, varur Mario Vargas Llosa nyligen tilldelades nobelpriset i litteratur. Bolaño hade varit en mer självklar nobelpriskanidat, om det inte varit för ett stort problem: 2003 avled han, femtio år gammal, medan han förgäves väntade på en ny lever.

Begreppen kvalitet och kvantitet är aldrig några motpoler hos Bolaño. Han tycks ha haft en outsinlig källa att ösa ur, och blev bara bättre ju fler sidor han beredde ut sig över. Den 1053 sidor långa 2666 är Bolaños främsta mästerverk, och hans ofullbordade svanesång (enligt författarens familj och förläggare är den dock i princip färdigskriven). I likhet med genombrottsromanen De vilda detektiverna är bokens labyrintiska och till synes fallfärdiga konstruktion omöjlig att överblicka, omöjlig att helt få grepp om. Samtidigt hisnande förförisk.

Bokens fem delar är genremässigt olika och saknar genomgående intrig. Dock kretsar de alla kring den mexikanska ökenstaden Santa Teresa, starkt präglad av en brottsvåg där hundratals kvinnor våldtagits och mördats, utan att de skyldiga gripits. Fyra litteraturvetare, en orolig far och en journalist dras alla av olika anledningar till denna dödens plats, ett slags symbol för den västerländska civilisationens svarta historia.

Ibland tycker man sig ana deckargenrens språk och konventioner, men den läsare som väntar på upplösning och försoning lär bli besviken. Santa Teresa har en verklig motsvarighet i den snabbt växande mexikanska staden Ciudad Juarez, där de senaste årens mord på runt 400 unga kvinnor ännu är ett ouppklarat mysterium.

2666 är den tredje av Bolanos dussintalet romaner som kommit ut på svenska, och bakom de heroiska översättningarna står Lena E. Heyman. Jag hoppas att hon har fler på gång, trots känslan av att 2666 kan utgöra läsning för en hel livstid.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Sonya Hartnett

Jag hade förmånen att lyssna på Sonya Hartnett när hon var i Sverige för att ta emot Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2008. Med sin australiensiska accent fångade hon varenda en i lokalen. Istället för ett tal hade hon skrivit en berättelse om sig själv som hon läste upp - hon gick inte att motstå. Jag läste hennes då nyutkomna boken Pojken i soffan. Den var lysande. Om längtan, kämpa för det man vill ha och att släppa taget.

Hartnett tar upp svåra ämnen i sina berättelser, om barn, ungdomar och vuxna som lever ett tufft liv. 2009 skrev hon boken Fjäril. Den beskrivs handla om en knubbig, ängslig och osäker tjej som hamnar i klorna på ett fruktansvärt tjejgäng i skolan. Hur ska det gå? Jag vet inte om jag vill läsa den – det kommer att kännas och beröra för mycket. Samtidigt är jag säker på att den kommer att fånga mig och vara jättebra.

Men den jag har läst nu är hennes internationella genombrottsbok från 2002 Torsdagsbarn. Den har precis kommit på svenska. Jag förflyttas till en fattig och i princip obrukbar gård på Australiens landsbygd på 1930-talet. När ett nytt syskon föds börjar Tin, tidigare minstingen i familjen, att gräva. Kan ett barn vara född till att gräva? Harper tror det när hennes bror gräver sig allt djupare ner under deras, hus bort från familjen och bort från problem? Fadern som grävt och suttit i första världskrigets skyttegravar tror att han söker trygghet. Berättelsen om familjen växer fram. Hur de hamnat där de är, vad som format dem, relationerna mellan familjemedlemmarna, allt elände de drabbas av. Det är så bra.

/Liselott

Böcker av Sonya Harnett i bibliotekets katalog.

Böckerna om Bricken

Historiska romaner har alltid hört till mina favoriter. Inte för att fly nutiden utan tvärtom för att få ett nytt perspektiv på det liv jag lever här och nu. Det är många tankar som dyker upp när jag läser Vibeke Olssons böcker om Bricken, hur orkade de med allt slit, långa arbetsdagar och dessutom ett engagemang under sin lediga tid?

Böckerna utspelar sig vid ett sågverk, Svartvik, utanför Sundsvall. Det är slutet av 1800-talet, den tid då frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen växte fram sida vid sida. Både Bricken och hennes mamma blir aktiva i baptistkapellet i Svartvik med arbetskvällar och syföreningsmöten. Bricken går också med en grupp som ska låta döpa sig.

Den första boken, Sågverksungen, berättar bland annat om den stora strejken 1879, Sundsvallsstrejken, som avbröts genom att sågverksägare och myndigheter kallade in militären. ”När du blir stor, kom ihåg den här dagen”, säger Brickens pappa till henne.

”Arbete gör en till en riktig människa”, säger han också. Men det är svårt efter den olycka Bricken är med om i den andra boken, Bricken på Svartvik. Kommer hon överhuvudtaget att kunna arbeta mer? Och om inte – vad är hon då? Hon kommer inte att kunna ta hand om vare sig man eller barn, något som upptar mer och mer av Brickens och hennes vänners drömmar.

Ytterligare en olycka drabbar familjen i den andra boken. Bricken är oerhört stark som orkar kämpa vidare, kanske orimligt stark. Slutet ger förhoppningar om ytterligare en bok.

Böckerna är väldigt lättlästa. Men jag saknar ordförklaringar till alla de termer som förekommer på sågverket. Hur ser en kaptrissa, en ramsåg och en bläckhämtare ut? Vad gör en ströflicka eller en trisskulla? Vad gör man när man skoftar? Men trots att det är en främmande tid och miljö är det lätt att leva sig in i Brickens tankar och känslor.

/Sara

Reservera böckerna i bibliotekets katalog.

Jamaica – Sverige tur & retur

”Europas japaner” är en inte helt ovanlig beskrivning av svenskar som utövar populärkultur. Epitetet syftar dels på våra brister som innovatörer, dels på vår förmåga att apa efter och ibland även utveckla diverse utländska företeelser. Fenomenet har varit tydligt i det så kallade svenska popundret, men även i mer undanskymda genrer.

Den svenska reggaen är ett ovanligt lyckat exempel så en sådan genre. Detta inser jag efter att ha fördjupat mig i journalisten Kristian Lönners imponerande pionjärarbete Jamaica – Sverige tur & retur : berättelsen om svensk reggae. Med utgångspunkt i den då okände Bob Marleys besök i en villa i Nockeby 1971 (han sov av någon anledning i pannrummet) redogör Lönner för hela den svenska utvecklingen fram till dags dato, då svenska reggaeproducenter sitter och knåpar ihop rytmer och bakgrunder som sedan förvandlas till stora hitar på Jamaica. Titelns ”tur & retur” är således talande.

Källmaterialet är digert och Lönner har fått till intervjuer med en lång rad framträdande profiler: Thomas Gylling, Tony Ellis, Internal Dread, Kapten Röd, Svenska Akademin, för att bara nämna några få. Mest epokgörande känns kanske ändå Peps Persson, vars musikalitet och sprudlande nyfikenhet är den mylla som svensk reggae vuxit fram ur. Framförallt hans skiva Hög standard från 1975 är viktig. En oerhört högt lagd ribba.

Inom initierade kretsar ses Kristian Lönners bok som en efterlängtat standardverk. Troligt är att den även resulterar i att en vidare läsekrets (inklusive undertecknad) får upp ögonen för svensk reggae.

PS. En trevlig intervju med författaren hittar man här.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Så bra den var!

Jag skulle ta tag och börja läsa den där novellsamlingen Båten av Nam Le som legat hemma en vecka. Vilken tur att jag gjorde det! Jag drogs in direkt i första novellen. Utsökta beskrivningar som gjorde mig närvarande i berättelsen. Det fortsatte i de följande sju berättelserna, nedslag i människors liv. Hur det ter sig, valen de gör, hur de överlever eller inte... Novellerna tog mig ut i världen bland annat till Teheran, Hiroshima och Colombia.

Den sista sparade jag på så länge jag kunde. Njöt av vetskapen om att jag hade en läsupplevelse framför mig. Men det tog slut alldeles för fort. Det har jag alltid tyckt var nackdelen med noveller. Jag vill veta så mycket mer, följa huvudpersonerna längre, veta hur de levt tidigare. Men kanske är det tjusningen med noveller. Att bara få en smula.

Nu får jag nog testa någon mer novell. Kanske någon av Alice Munro som Martin skrev om här. Eller har ni någon att rekommendera?

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.

Rysk och polsk fantasy

Jag har tidigare upptäckt den ryske fantasyförfattaren Nik Perumov som skrivit en riktig bladvändare till serie: Svärdens väktare. Han tecknar en spännande, slingrande, otäck men också underbar berättelse med människor, sagoväsen, gudar, parallella världar, magi, sökande och den ständiga kampen mellan ont och gott.

Jag längtar ständigt efter fortsättningen på berättelsen – där jag aldrig kan förutsäga vad som kommer att ske näst.

När jag under hösten såg att en polsk fantasyförfattare, Andrzej Sapkowski, översatts till svenska blev jag mycket nyfiken. När jag har boken Den sista önskningen i min hand ser jag att den ligger till grund för dataspelet The Witcher. Kanske är det bekant för någon?

Vilken början på serien! En häxkarl drar land och rike runt för att lösa problem med mylingar, varulvar, spöken och vattennymfer. Allt som hotar vanligt folk i denna medeltida värld med inslag av magi. Häxkarlar är illa ansedd, bespottade, skrämmande men samtidigt behövda. Men vem är god och vem är ond? Vi får ta del av flera av hans uppdrag och när jag väl börjar läsa har jag svårt att sluta!

Fortsättning följer…

/Liselott

Reservera Perumovs böcker i bibliotekets katalog.
Reservera Den sista önskningen i bibliotekets katalog.

Wirtén om förorten

För några år sedan pluggade jag på Södertörns högskola, belägen i Stockholmsförorten Flemingsberg. Huvudbyggnaden var döpt efter Moa Martinson och atmosfären upplevde jag som ganska inspirerande, både historiemedveten och lätt progressiv. Samtidigt, vilket väl är oundvikligt i akademiska miljöer, lite inskränkt. Lyfte man blicken en aning rubbades nämligen perspektiven, utan att jag riktigt kunde förstå varför. Dock misstänkte jag att det hade med den väsensskilda omgivningen att göra, dominerad av skyhöga punkthus med grällt orangea och blå fasader. Det var en på samma gång uppseendeväckande och gravt anonym del av Sverige.

Journalisten och författaren Per Wirtén har bott i ett av de där husen, och i sin nya, unisont hyllade reportagebok Där jag kommer från : Kriget mot förorten är Flemingsberg en av utgångspunkterna. Wirtén har tagit sig an ett ganska negligerat ämnesområde, d.v.s. förorten, och uppvisar en stor insikt om dess väsen. Han pekar bland annat på det som förmodligen gjorde mig förvirrad i Flemingsberg, och som kan sägas vara all förortsproblematiks grundbult: historielösheten.

Förorten har aldrig varit en del av berättelsen om storstaden, av storstadens historia, menar Wirtén. Istället har den utmålats som en plats där tiden står still, där någon utveckling omöjligen kan få grogrund. Den har samtidigt fått fungera som mental avstjälpningsplats för en lång rad allmänna storstadsproblem. På 60-talet pekade man på hemmafruarnas isolering, på 70-talet de utslagna socialfallen. Först på 80-talet började man tala om det som numera är allenarådande i rapporteringen från förorten: invandring och integrationsproblematik.

Wirtén diskuterar en del lösningar och slänger dig flitigt med det svåröversatta begreppet sprawl. Uttrycket syftar bland annat på stadsbilders tendens att överge den gamla klassiska centrum-periferistrukturen och istället bli mer utspridda, en tendens som skulle kunna göra Fittja, Årsta eller Flemingberg till lika naturliga centrum som Södermalm.

Wirténs bok är hela tiden intressant, dels för att den bottnar i författarens egen erfarenhet och genuina kärlek till förorten, men också för att den belyser den brokiga förortshistoria som ju trots allt finns där. Det är en på många sätt motsägelsefull och fascinerande historia, fylld av profiler som Henrik Palme, Ellen Key, Le Corbusier och Hjalmar Mehr, liksom berättelser om allt från hemliga kommunuppgörelser i snötyngda grandungar till hårda hockeydrabbningar på omsorgsfullt spolade månskensrinkar.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Att älska ett djur hade länge varit min dröm

Så otroligt lyriskt och vackert om alla dessa små ting i livet som man, om man ger det en tanke, ser inte är så små. De är större än livet självt, just av den enkla anledningen att det är livet, i alla dess former och skepnader, som Barbro Lindgren beskriver.

Här får vi möta Tuppen Putte Kock med sin lilla familj, Gösta Bernhard som är en indisk flaskand och Sickan Carlsson, myskanka. Den trogna hunden Mimmi och katterna Moster och Elsa. Vardagen med denna familj och alla vänner runt om, inte minst Caja-Maja, en liten klurig och underfundig gumma. Många frågor kastas ut, på ett sätt som bara Barbro kan: ”Hur stavar man till sång-svanarnas sång?”, ”Hur väver spindlarna sina vertikala nät?” och ”Är det nu det är Dyngbaggarnas tid, eller de kanske inte har någon särskild plan med livet?”

/Mia

Reservera boken i bibliotekets katalog

Det fördolda

Från att ha varit en ivrig deckarläsare har jag på senare år mer sällan känt lusten att ta itu med ännu en tegelsten om någon smått alkoholiserad frånskild polis och dennes vedermödor. Det ska vara något speciellt för att jag ska bli intresserad. Nyligen fastnade jag för Det fördolda skriven av Michael Hjorth, manusförfattare till bland annat Svensson, Svensson och Hans Rosenfeldt, tidigare nöjeschef på SVT och programledare för bland annat Parlamentet.

En tonårskille hittas brutalt mördad i ett kärr strax utanför Västerås. Hans hjärta är utskuret ur kroppen. Den lokala polisen begär hjälp av Riksmordkommissionen som snabbt får upp spåret som leder mot pojkens gymnasieskola. Samtidigt befinner sig Sebastian Bergman, psykolog och något av en skitstövel, i Västerås för att städa ut sin nyligen avlidna mammas hus. Hans vägar korsas med poliserna i Riksmordkommissionen som han tidigare arbetat med och han begär att få delta i utredningen av egna högst personliga skäl.

Det hela blir väldigt spännande. Att boken sedan slutar med en cliffhanger av finaste sort gör att jag hoppas på en fortsättning å det snaraste. Jag har sett ljuset i deckartunneln!

/Jenny

Reservera boken i bibliotekets katalog

Hanna Elmquist

Kvinnliga jazzvokalister finns det gott om. Vissa utmanar och tänjer gränser, andra ackompanjerar parmiddagar och glöggmingel. Själv föredrar jag den förstnämnda kategorin, musiker som exempelvis Paavos Sofia Jernberg, som vägrar att skriva under på att jazzen skulle vara död och sakna utvecklingspotential.

Hanna Elmquist placerar sig i en tredje kategori, någonstans mellan de två andra. Hennes skiva Spring, ett av bibliotekets senaste inköp, står ganska djupt rotad i den akustiska jazzens mittfåra. Den smeker för det mesta medhårs, men utan att för den skull bli det minsta ointressant. Skivan skulle säkert kunna fungera som bakgrundskuliss, men har samtidigt väldigt mycket att ge vid en fokuserad lyssning. I Elmquists röst framträder då stora kvaliteter. Där finns en viss elegant släpighet, som kan föra tankarna till Billie Holiday och Anita O’Day, liksom en chosefri och mogen självsäkerhet. Vid enstaka tillfällen tycker man sig även skymta en och annan Zetterlundsk folkton.

Självsäkerheten kan förmodligen härledas till det faktum att Elmquist själv skrivit de flesta av skivans låtar. Melodierna svänger och texternas obligatoriska små vardagsbetraktelser är långt ifrån klichétyngda. Medmusikanten Björn Jansson står för ett par av kompositionerna och hans ganska sparsmakade och skenbart förströdda saxofon-, flöjt- och klarinettspel präglas av lyrisk känsla i Wayne Shorters anda. Pianisten Daniel Tilling har en något mer framskjuten roll, ibland med strama, dissonanta staccaton, ibland med mer böljande utsvävningar. Allt hålls på ett förträffligt sätt ihop av Lars Ekmans bas och Daniel Fredrikssons trummor. Ett gott hantverk, helt enkelt.

/Martin

reservera skivan i bibliotekets katalog

Bokcafé Ängeln 28/10

Bokcafé Ängeln är Kvarteret Ängelns motsvarighet ”in real life” (som barnen plägar säga). Under gemytliga former pratar bibliotekspersonal sig varma om sina favoritböcker, inför en fikande publik. Torsdagens bokcafé var inget undantag. Kaffet var gott, talarna entusiasmerande och vädret alldeles lagom höstruskigt.

Anna-Greta, bokcaféets grundare och eldsjäl, hade nyligen läst Fredrik Sjöbergs Den utbrände kronofogden som fann lyckan, en bok som hon beskrev som en ”synnerligen lärd essäsamling”. Trots det högst vetenskapliga innehållet (Sjöberg är insektsexpert) menade hon att de lätt kåserande texterna, om allt från dyngbaggspedagogik till grindvalars menopauser, lockade till flera skratt.

Anna-Greta uppehöll sig därefter vid fenomenet Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, en bok som trots minimal medial uppmärksamhet har haft en tvåsiffrig reservationskö i över ett års tid. Anna-Greta beskrev Jonas Jonassons berättelse om den pigge pensionären Allan Karlssons minst sagt äventyrliga rymning genom världen som en glad bagatell.

Anna-Gretas tredje boktips gällde Kristina Mattsons Landet utanför, en dystopisk reportagebok om urbanisering och döende kommuner.

Jenny tog tillfället i akt att komma ut som språkpolis. Detta apropå det nya praktverket Språken i Sverige, en del av Svensk nationalatlas. Boken beskrev hon som en guldgruva, och förordade framförallt avsnitten om svenska dialekter.

I övrig vände Jenny våra blickar mot det kuperade grannlandet i väst. Kultförfattaren Erlend Loe är en av hennes absoluta favoriter, och hans Stilla dagar vid Mixing part tycktes inte ha gjort henne besviken. Kjersti Annesdatter Skomsvolds Ju fortare jag går, desto mindre är jag, en tragikomisk berättelse om en äldre, lätt missanpassad dams möda med att göra intryck på sin omgivning, är enligt Jenny en annan norsk pärla.

Tine föregrep kommande bokcafés tema genom att berätta om böcker som hon troligtvis aldrig kommer att glömma. Ildefonso Falcones de Sierras Katedralen vid havet är exempel på en sådan. Tine beskrev den som en grym och äkta berättelse om 1300-talets Barcelona, och tyckte sig under läsningen kunna dra vissa paralleller till andra världskriget.

Reif Larsens Valda verk av T. S. Spivet är enligt Tine en märklig och fascinerande bok. Handlingen kretsar kring hur huvudpersonen, för att skapa ordning i en orolig närmiljö, hela tiden är sysselsatt med att rita kartor. Hans uppenbara tecknartalang får honom att så småningom rymma från sin dysfunktionella familj.

Slutligen delade Tine med sig av sin upplevelse av Sofi Oksanens Utrensning. Denna enormt hyllade roman, vars laddade stämning och drabbande kvinnoöden ger en oerhört stark bild av Estlands grymma historia, förtjänar fortfarande all uppmärksamhet den kan få.

En flod av god läsning således, presenterade i sann Ingalill Mosanderanda under en drygt timslång sittning. Åhörare med näsa för samband och strukturer skulle kunna skönja följande ganska genomgående teman: pikaresker, rymlingar, grannländer.

/Martin

Testa nytt: Novell

Det brukar aldrig bli av. Jag har haft hemma novellsamlingar innan som inte blivit färdiglästa. Men efter att ha hört och läst att den ska vara något lite extra så gör jag ett försök. Har lånat hem novellsamlingen Båten av Nam Le. Alla noveller i den ska ha anknytning till vatten.

Det har redan gått en vecka och jag har inte öppnat boken. Det är en låntagare som vill läsa den efter mig så jag har den bara hemma en vecka till. Nu får jag ta mig i kragen och börja på den. Den kanske är jättebra...

/Liselott

Strindbergs stjärna

När jag öppnade Strindbergs stjärna skriven av Jan Wallentin visste jag inte riktigt vad som väntade. Men den inleddes på ett sådant sätt att jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig. Ett möte, vattenfyllda gruvgångar, ett mystiskt fynd och mord. Det mystiska fyndet sprids över världen via dagstidningarna. En man blir motvilligt indragen och hans nyfikenhet väcks.

Efter några hundra sidor och introducerandet av någon slags sekt med intresse i fyndet tvingas jag lägga ifrån mig boken. Behöver sova några timmar innan jag ska upp och jobba. Inser att jag behöver en dag utan något annat inplanerat för att kunna avsluta boken. För att bara läsa några kapitel i taget av den kan jag inte.

I söndags kunde jag gotta mig åt fortsättningen, den makalösa jakten på ledtrådar och flykten undan förföljare. Det finns kopplingar till andra världskriget, Nils Strindbergs luftballongsfärd till nordpolen och andra mer eller mindre osannolika sammanträffanden. En spännande thriller i samma anda som Da Vinci-koden.

Reservera boken i bibliotekets katalog.

/Liselott

Frankt

(Varning! I följande inlägg förekommer ett så kallat "runt ord".)

Igår gjordes ett något djärvt inköp till bibliotekets samlingar: brottarlegenden Frank Anderssons självbiografiska bok Frank: sanningen om lögnerna. Jag har ännu inte tagit del av några utdrag eller recensioner. Dock väcker bokens innehållsförteckning onekligen en del nyfikenhet, alternativt förfäran. Eller vad sägs om rubriker som: ”Mera hästkrafter”, Motorcykel i Poolen”, ”Frank, the womenizer”, ”Ta med dig dörren!”, "Brottarstycke från mattkanten: ’Kuken ska ha sitt’”, ”High Chaparall”, ”Franks floorfillers”, "Aha, dom knarkar!", ”Frank, damernas ädle riddare”...

(Med)författare till boken är Joakim Langer. Hans tidigare biografier heter saker som Kung Kalle av Kurrekurreduttön och Mannen som hittade Tarzan. Möjligen går det alltså att ana en viss tendens.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog

Lågmäldhetens mästare

”I wanna go, I wanna go –to Ontario”, sjöng det trevliga gamla powerpopbandet The Posies någon gång på nittiotalet. Numera slipper jag undra vad det var som hägrade i denna kanadensiska jätteprovins. Efter att ha umgåtts med Alice Munros fint utmejslade persongallerier känns den nämligen som ett andra hem.

Sedan slutet av 60-talet har Alice Munro regelbundet kommit ut med nya novellsamlingar, de flesta med Ontario som skådeplats. Dock är det först på senare år som hon på allvar har uppmärksammats här i Sverige, ett öde som hon delar med exempelvis Richard Yates. Ett absolut gehör för det mänskliga psyket är en annan gemensam nämnare hos de båda författarna, liksom knivskarpa analyser av nordamerikansk vardaglighet.

I För mycket lycka, Munros senaste novellsamling, sträcker sig historierna ofta över flera år, ibland decennier. De hinner ske flera mord, olyckor och andra katastrofer. Familjelivet är hela tiden dömt att misslyckas, och med historiernas ofta tvära kast ger Munro drabbande bilder av rotlös ensamhet.

Allt är dock lugnt, lågmält och (skenbart) enkelt berättat. Inga krångliga bisatser eller staplar av adjektiv. Munros flickor, mödrar och äldre damer präglas av ett slags förstående ödmjukhet inför livets oförutsägbarhet. Livet går vidare, även efter det att ens närmaste just mördat de gemensamma barnen, plötsligt blivit förälskad i en yngre möbelsnickarlärling, eller fallit ner i en bergsklyfta. Allt blir snart till vardag, som man som läsare så tydligt känner igen sig i.

Som hängiven cyklist kan jag för övrigt varmt rekommendera ljudboksversionen av För mycket lycka. Som väntat fångar Helena Brodins inläsning stämningen perfekt.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog