Nu har jag även tagit mig genom Edmund de Waals Haren med bärnstensögon, och är beredd att – om än inte förbehållslöst – stämma in i de massiva hyllningskörerna. Det rör sig helt klart om fängslande läsning. Så glöm min milda raljering i föregående inlägg (om du av någon anledning lade den på minnet).
Boken handlar om Edmund de Waal själv, brittisk världsberömd keramiker och ägare till 264 japanska miniatyrfigurer i trä och elfenben, så kallade netsuke. Om dessa hade förlänats talförmåga hade man kunnat pressa ur dem hela författarskap om det moderna Europas historia. Nu har de inte det, och De Waal iklär sig därför rollen som språkrör.
Han spårar netsukesamlingen till 1870-talets Paris, där hans bergatrollsrike och hysteriskt konstsamlande anfader Charles Ephrussi verkade. Det är belle epoque, fin de siècle, kaféer, Pernod, salongskultur och gryende modernism. I kulisserna springer folk som Edouard Manet, Pierre-Auguste Renoir och Marcel Proust. (Den sistnämndes romanfigur Charles Swann ska enligt uppgift vara kalkerad på just Charles Ephrussi.)
De Waal och hans berättelse tar sig så småningom vidare till Wien, dit netsukefigurerna skickats som bröllopsgåva, för att slutligen landa hos de Waals farbror Iggie i Tokyo.
Denna kulturhistoriskt vindlande resa genomsyras av en intressant men lite självdestruktiv metadiskussion. De Waal är paniskt rädd för att hans släkthistoria ska fångas in av klichéer, och försöker hela tiden gardera sig. Så här kan det till exempel låta:
”Jag tänker hela tiden på en förskräcklig film som jag såg för många år sedan när jag låg vid universitetet. Den utspelade sig i Paris och Picasso gick förbi hela tiden, och Gertrude Stein och James Joyce diskuterade modernismen över var sin Pernod.”
”Mitt Wien har försvunnit in i andra människors Wien”, fortsätter de Waal och försöker råda bot på denna problematik genom att hålla ett ganska så våldsamt tempo. Jag önskar emellertid att boken hade kunnat stanna upp ibland, närmat sig romanformen och verkligen försökt fånga atmosfären i en salong eller spänningen kring ett duell, och på så sätt lyckats spräcka klischéerna. Kanske hade De Waal helt enkelt kunnat fantisera lite mer.
Men förmodligen har jag bara förläst mig på Proust. Haren med bärnstensögon är ju betydligt mer än ett undvikande av litterära fallgropar. De Waal lyckas verkligen få med mycket, och blottlägger både klassamhällets och anitsemitismens vardagsdetaljer. Himlen mörknar över den judiska familjen Ephrussi. Netsukerna undkommer med en hårsmån. Och precis som i fallet von Rezzori – mest drabbande blir det när historien finner paralleller i vår egen tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar