Bibliotekets James Joyce-läsecirkel var en höjdare. Ett drygt tiotal stolta och kraftigt omtumlade Ronnebybor gick för några veckor sedan i mål med Ulysses sista fyrtiotre sidor långa mening. Fast färdig med boken blir man aldrig, det var vi rörande överens om. Trots fem kvällar av halsbrytande utforskningar av Ulysses otaliga vinklar och vrår, kommer den 16 juni 1904 att förbli en lika förförisk som gäckande post i våra litterära almanackor.
För att i alla fall tillfälligtvis driva det hela ur blodet kände jag mig nödgad att förlägga en del av min semester till platsen för romanens sinnliga tilldragelser, det vill säga Dublin. Utrustad med paraply och den engelska Wordsworth-utgåvan av klassikern i fråga, kryssade jag mig under tre heldagar fram och tillbaka genom den irländska republikens ytterst gästvänliga huvudstad.
James Joyce Centre på North Great George’s Street kändes som en naturlig utgångspunkt. Bland annat på grund av den närbelägna adressen Eccles Street 7, hem åt Leopold och Molly Bloom, två av Ulysses tre protagonister. Själva kåken finns med i Joseph Stricks heroiska filmatiseringsförsök från 1967, men revs dessvärre strax därefter. Porten räddades dock åt eftervärden, och finns att beskåda på Joycecentret.
På andra sidan floden Liffey, i ett försök att runda Trinity Colleges stora, fridfulla grönområde, råkade jag lätt vilsekommen få syn på skylten för Swenys apotek. Det är på Sweny som Leopold Bloom – i hopp om att blidka en förmodat vänsterprasslande Molly – inhandlar den tvål som sedan gör sig påmind genom hela återstoden av romanen. Lokalen rymmer numera ett antikvariat/kuriosakabinett, vilket regelbundet arrangerar sammankomster kring Joyces författarskap.
 |
Snart infann sig dock den obehagliga insikten om att diskrepansen mellan högläsare och publik var av ett ytterst postmodernt slag. Det dröjde således inte länge innan det var min egen darrande och i sammanhanget exotiska stämma som fick vara språkrör åt det förra sekelskiftets hungrande Dublinbor. Som att låta Tony Irving läsa Raskens, ungefär.
Spektaklet på Sweny resulterade hur som helst i flera trevliga handskakningar, samt i den oumbärliga upplysningen om att morgondagen var sommarens sista tillfälle att besöka Martello Tower i Sandycove. På grund av förvaltningsstridigheter håller tornet (liksom dess lilla Joyce-museum, initierat av den legendariska förläggaren Sylvia Beach) tills vidare stängt.
Det är i Martello Tower allt börjar. Stephen Dedalus – Joyces alter ego, och även förekommande i Ett porträtt av konstnären som ung – bor där, tillsammans med den burduse vännen Buck Mulligan och den högdragne folkloristen Haines. Det är Mulligan som i romanens första mening ståtlig och småfet "came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay cross". Ett inte helt enkelt företag, insåg jag på plats i ett soligt Sandycove. En rundlagd amerikansk Joyce-nörd lyckades bokstavligt talat fastna i det trånga trapphuset. Att nedgången för en stund var spärrad störde mig dock föga. Utsikten från bröstvärnet var magnifik, det kulturhistoriska vinddraget ymnigt.
Tillbaka i den södra stadskärnan, hack i häl på Leopold Bloom. Längs Duke Street återfinns två klassiska Joyce-pubar: The Duke och Davy Byrnes. På den sistnämna förtär den grubblande Bloom en gorgonzola-smörgås. Han betalar sju pence, och jag kan konstatera att syltan shapat upp sig några pinnhål sedan 1904. Min nota kan i och för sig ursäktas av att jag kompletterade ostmackan med en smått fantastisk grönsaksoppa, samt en pint draught. 
Mitt emot Davy Byrnes huserar lämpligt nog det anrika antikvariatet Cathack Books. Den bistra uppsynen från bakom disken för tankarna till misantropen Bernard från tv-serien Black Books. Vilket är högst förståeligt. I hyllorna trängs dyrgripar som den bistre knappast vill göra sig av med i första taget.
Få ortsnamn har lika många uttalsmässiga fallgropar per stavelse som Howth. Denna bergiga udde, strax norr om Dublin, är emellertid väl värd en heldag i sig. Man tar sig enkelt dit med hjälp av pendeltåget DART, vilket trots sitt rostiga yttre uppvisar en närmast övernaturlig tidtabellstrogenhet. I alla fall med svenska mått mätt.
Att jogga sig upp för Howth är en hisnande och lätt dödsföraktande naturupplevelse, särskilt om man envisas med att ha Ulysses i handen. Efter noggrant utforskande av uddens alla kuperade små grusstigar beslutade jag mig, fram emot eftermiddagen, för att ha hittat just det ormbunksbuskage bredvid vilket Leopold viker ihop sin rock som huvudkudde åt Molly. I litteraturhistoriens kanske allra vassaste kärleksscen:
”[H]ennes hår utslaget, tvestjärtar i ljungen min hand under hennes nacke, du rufsar till det. O du store! Sval och len av salva rörde hon mig med handen, smekte: hennes blick vek inte undan. Hänryckt låg jag ovanpå, fylliga läppar öppna, kysste hennes mun. Mums. Försiktigt gav hon mig i munnen kuminkakan varm och tuggad. Jolmigt mos mumsat av hennes mun sötsurt av hennes spott. Fröjd: jag åt den: fröjd."
Tvestjärtarna finns kvar på Howth, i sällskap av getingar och ilsket blängande getter. Jag var således tacksam när jag hittade ner till byn igen och dessutom släpptes in på den lokala puben, trots svettig löparutstyrsel. Där kunde jag i lugn och ro planera min fortsatta Dublinvistelse.
De gröna läslamporna på nationalbiblioteket skulle ses. Så även korsningen vid Merrion Square, där Joyce förgäves väntade på sin Nora under deras första inställda date, och där även Oscar Wilde ska ha kommit till världen en gång. Och så Writers Museum, och Swift, Yeats, Shaw, Beckett, Seamus Heaney, Eavan Boland, Patrick Kavanagh, Flann O’Brien… Mer om det någon annan gång.
/Martin
Reservera Ulysses i bibliotekets katalog
Eller kanske en reseguide om Dublin
Underbart att få vara med dig på din resa - om än i efterhand!
SvaraRaderaVilken slaktare hade den bästa njuren?
SvaraRaderaHaha! Blir tyvärr svaret skyldig. Men potatisen var god.
Radera/Martin