Inte som väntat men bra!

Vad är detta för pensionärslivsskildring undrade jag till en början av boken Så länge jag minns. Inte våga gå ut för att det är halt, om Asta som bröt lårbenshalsen, hälsa på maken på kyrkogården och den tjatiga dotter som ringer och beklagar sig. Men eftersom boken enligt baksidestexten skulle innehålla en dos av mystik och hemligheter så fortsatte jag att läsa.

Läste och väntade på den sida där Signe skulle möta sin ungdomskärlek i mataffären – utan att han förändrats ett enda dugg! Lika ung, lika vacker och med ett leende som får hela Signes kropp att pirra. Men han känner inte igen henne. Nog för att hon blivit gammal och rynkig men ändå. Så lik kan väl ingen vara. Inte bara till utseende utan även rörelserna. Signe kan inte släppa det hela utan följer efter honom ut ur affären.

Berättelsen artar sig inte som jag trott, men är ändå riktigt bra. Det kan låta som en tråkig skildring av en 82-årings liv. Men Petra Holst har fått med några ingredienser som ger det lilla extra. En är Signes jakt på sanningen om mannen i affären. Den för henne till ställen hon aldrig trodde hon skulle besöka. Hon börjar tänka tillbaka på sommaren 1947, när hon träffade Fabian. Vad som hände och de val hon då gjorde. Skildringen av Malmö och en ung kvinnas liv och arbete på 40-talet är en annan ingrediens som höjer berättelsen.

/Liselott

Reservera boken i bibliotekets katalog.