Pat/Tom

Så har jag snöat in på Patricia Highsmith (1921-1995). Med gott samvete. Highsmiths böcker om förvandlingskonstnären Tom Ripley är nämligen klassiker. I alla fall om man ska tro Norstedts förlag, som införlivat tre av dem i sin retrotrendigt formgivna klassikerserie.

En klassiker känns igen på att den: 1. Är hyfsat gammal. 2. Fungera som välputsad spegel åt den tid den är sprungen ur. 3. Ruvar på intressanta upplysningar om läsarens egen samtid. Vanligtvis brukar böcker med klassikerambitioner ha svårast med den sista premissen. I Highsmiths fall är det nästan tvärt om.

Tom Ripley dyker upp första gången 1955, i romanen En man med många talanger. På uppdrag av den stenrike skeppsmagnaten Herbert Greenleaf lämnar Tom sin knapra New York-tillvaro för pittoreska Mongibello i Italien. Tanken är att han där ska lyckas förmå Greenleafs son Dickie att komma hem till familjeföretaget. Dickie låter sig svårligen övertalas, men har inget emot Toms sällskap. Det har dock hans beundrare Marge.

Kanske är ni redan bekanta med historien. Den har ju filmatiserats ett flertal gånger, senast med Matt Damon, Jude Law och Gwyneth Paltrow i huvudrollerna. Ett märkligt triangeldrama tar i alla fall form, där förmögenheter, homoerotiska antydningar, samt Toms porträttlikhet med Dickie utgör gäckande inslag. Mord visar sig snart vara enda utvägen… Eller nej förresten. Tom Ripley mördar inte för att det är enda utvägen – i alla fall inte första gången – utan för att det är den avgjort smidigaste.

Tom Ripley är således psykopat, dessutom med förmågan att skapa identifikation hos läsarna. Likt någon sorts ondskefull Tintin är hans detaljbefriade person så obehagligt lätt att läsa in sig själv i. Det är otroligt skickligt gjort. Man hejar på Tom, och ställs därmed öga mot öga med tjugohundratalets fascination vid just deckarpsykopater.

Många vill koppla denna fascination till upplevelsen av att vi lever i en osäker tid, utan tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt. Tänk om man fullt ut kunde gå sin egen väg – fantiserar den nutida deckarläsaren – och utan samvete kontrollera och röja undan allt diffust och oklart. Det vill säga precis som en psykopat.

Men vad såg i så fall femtiotalets deckarsläsare i Tom Ripley? Det är svårare att komma underfund med. För femtiotalet var väl en tid med ytterst tydliga ideologier, värdegrunder och samhällsprojekt? Där folk var hemmafruar, hade hatt och ytterrock, aldrig sa hen... Till vad tjänar psykopatfantasier då?

För att verkligen förstå Tom Ripley är nog en författarbiografisk läsning av nöden. Och om sanningen ska fram är jag lika insnöad på Patricia Highsmith själv som på hennes böcker. Hon tycks ha varit så genuint otrevlig. ”A mean, hard, cruel, unlovable, unloving person”, är ett ofta citerat omdöme.

Relationen till modern var komplicerad, alkoholismen tidigt grundlagd. Och så dessutom ovanan att bli förälskad i kvinnor. Tom Ripley är hennes flykt undan förljugna fasader, en visualisering av drömmen om att ansvarslöst kunna glida mellan identiteter. Att Highsmith brukade signera sina böcker med ”Pat/Tom” stärker tesen.

Således kan Tom Ripley fungera ur två olika perspektiv. Dels som en skrattspegling av vår fantasi om psykopatisk kontroll i en flytande samtid, dels som en flykt undan stelt borgerliga konventioner. Förbannat spännande hur som helst, trots att man vet vem som är mördaren.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog