Den blå tvålen

Det är mycket Madame Bovary i sommar. I radions P1 hörs Philip Zandéns uppläsning av denna Flauberts mest berömda roman, som nyligen även angreps av kanalens populära bokcirkel. Och innan semestern bad en biblioteksbesökare om telefonnumret till nyöversättaren Anders Bodegård. Hen hade en lista med synpunkter att framföra.

I Sara Danius långessä Den blå tvålen spelar Madame Bovary en viktig roll i argumentationen. Sara Danius – nyss invald bland de aderton – är en favorit bland litteraturvetare. Få kan skänka mig lika hisnande insikter om tidigare epokers litterära våghalsigheter, som ur Danius perspektiv alltid kan kopplas till det omgivande samhällets sociala och materiella förändringar.

I Den blå tvålen fokuserar Danius på vad hon kallar synlighetens framväxt. Genom nedslag hos de franska 1800-talsrealisterna Stendhal, Balzac och Flaubert beskriver hon uppgörelsen med tidigare författares allegoriska och uppbyggliga ambitioner. Realismen ville visa verkligheten sådan den är, istället för sådan den borde vara, en strävan som inte sällan ledde raka vägen till domarskranket.

Danius pekar samtidigt på realismens (lyckade) misslyckande. Hon menar att klyftan mellan verklighet och roman paradoxalt nog aldrig varit större än under 1800-talet, en tid då industrialism och kapitalism kom att innebära stora samhälleliga omdaningar. För första gången kändes det omöjligt att i litterär form skapa full förståelse. Omvärlden tedde sig plötsligt hopplöst abstrakt, och med en nästan desperat detaljfixering försökte författarna nagla fast den flyende verkligheten. Därav alla dessa möbler, reklamskyltar, kravatter och papiljotter.

Längst gick Flaubert. Titelns blå tvål är hämtad från hans berättelse "Ett enkelt hjärta" där den kulörta hygienartikeln ingår i beskrivningen av ett rum. Den saknar totalt betydelse för handlingan, är bara en del i författarens stegrande besatthet av att återge konkreta bilder.

Detta sker framförallt på det språkliga planet, men också på det rent layoutmässiga. Med ett pedanteri som gränsade till galenskap jobbade Flaubert med blankrader och skiljetecken för att i varje beskrivning åstadkomma maximal känsla av inramad bild. Danius citerar en beskrivning av en håruppsättning, där ett semikolon fungerar som just ett semikolon, men också skär som en perfekt bena genom stycket...

Madame Bovary är en skildring av en kvinna, men kanske ännu mer en skildring av en serie bilder av en kvinna. Och när du i sällskap av någon väl vald 1800-talstegelsten sträcker ut dig i hängmattan kan dylika observationer vara värdefulla. Litteraturvetenskap är ju sällan något farligt. Den ställer in optik och levererar nycklar, river ur de gamla kostymförråden för vädring.

/Martin

PS: Till den som ännu inte skakat av sig förra årets Ulysses-läsning kan även Sara Danius och Hans Zischlers Näsa för nyheter, om hur James Joyce inspirerades av dagspressen, varmt rekommenderas.

Reservera Sara Danius böcker i bibliotekets katalog

Copyright/fotograf: Sofia Runarsdotter