Rent kvantitativt är Sábato emellertid raskt avbockad. Författarskapet inbegriper endast tre riktiga romaner. Den mellersta, Om hjältar och gravar, anses som det stora mästerverket. Debuten Tunneln är en lämplig uppvärmning.
När Tunneln publicerades 1948 hade
Sábato just avslutat en lysande, internationell karriär som filosofie doktor i
fysik. En existentiell kris ska ha varit skälet till U-svängen, och Tunneln
brukar pekas ut som den första kopplingen mellan latinamerikanskt berättande
och tungsint europeisk existentialism i Camus och Kafkas anda.Historien återges ur den misantropiske konstnären Pablo Castels synnerligen smala perspektiv. Redan på första sidan erkänner han mordet på en viss María Iribarne. Hon har tidigare uppmärksammat en viktig detalj i en av Castels målningar och därmed gjort sig till föremål för hans omedelbara besatthet.
Jag gillar att Sábato/Castel bara flyktigt berör tavlan i fråga, att konstens mysterier lämnas därhän och att det psykologiska lodandet aldrig tillåts krusa ytan. Istället är det Castels praktiska bryderier med att spåra och sedan närma sig María Iribarne som framställningen skjuter in sig på. Fixeringen vid passionens teknikaliteter skapar en kvavt instängd stämning; ett tunnelseende helt utan förståelse för läsarens frustrerande okunskap om den gäckande Marías tankar och bevekelsegrunder.
Detta limmar förresten fint med den senaste utgåvans formgivning. Böckerna i Lind & Co klassikerserie Nittonhundra har ett märkligt högsmalt format. Det tar en evighet att nå varje sidas sista rad, och trassla sig ur dess trånga fängelse. Precis som i fallet De små hästarna i Tarquinia förstärks läsarens närmast fysiska förnimmelse av kärlekens mörka, klaustrofobiska baksida.
/Martin
Reservera boken i bibliotekets katalog
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar