Kanada

I skrivande stund superlativbeströs Richard Ford helt utan motstycke. Jubelsången kring årets nobelpristagare i litteratur tycks redan överröstad. Att Fords senaste roman är betitlad just Kanada är i sammanhanget en händelse som låter som en tanke.

Kutym i en anmälan av romanen är att citera dess två första meningar: ”Först tänker jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare.”

Det är femtonårige Dell Parsons som tillsammans med sin tvillingsyster får uppleva marken rämna under deras skenbart trygga småstadsperiferi (Great Falls, Montana, i vanlig ordning). Eftersom året är 1960, och Ford en författare med Great American Novel-komplex, är det samtidigt USA:s krakelerande oskuld som skildras; på klassiskt manér speglad av den Parsonska familjetragedin. Snart kommer den äppelpajdoftande rockabillyidyllen att grumlas av hippies, Kennedymord och Vietnamkrig.

I romanens andra del har tvillingarna skingrats. Dell har förts till en släktings bekanta i Kanada – gränspassagen blir så klart klivet från barndom till mandom – och filosoferar stillsamt över föräldrarnas misslyckade bankrån. Språket på vilket detta görs har av en enig kritikerkår beskrivits som exakt, kristallklart, elegant och musikaliskt. Själv undrar jag om vi har läst samma bok.

En vanlig Richard Ford-mening är konstruerad på ungefär det sättet som jag skriver när jag nu ihopsätter det som blir den här meningen – och som du senare läser när jag tänker på hur det kan vara att det är (och framförallt icke-blev för oss efter det).

Det vill säga en smula ansträngt och orytmiskt. Dessutom märkligt internrefererande. Bokens resonemang om kausalitet och anpassning får oförankrat sväva runt i en flugsvärm av pratighet, mättad av osköna begrepp som ”flexibilitet” och ”icke-övergivande”. Drabbande scener kan plötsligt dyka upp – jag minns bland annat en skock påkörda fasaner – men dessa snuvas i regel på sin gestaltningspotential av den snabbt attackerande flugsvärmen.

Troligtvis har jag bara missuppfattat, läst på fel sätt, trasslat in mig i den svenska översättningen. Detta anar jag i romanens tredje och avslutande del, där den återberättande rösten tar form i en nu sextiosexårig Dell Parsons. Strängt betraktat ur hans perspektiv motiveras kanske den omständliga framställningen av en desperat strävan mot förlikning.

Så en omläsning skulle förmodligen göra berättelsen rättvisa. Men i den bästa av världar hade den kokats ner till en novell, av Alice Munro.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog