Att vara barn och se händelser ur ett barns perspektiv
skiljer sig från att vara vuxen och se barndomens händelser ut ett vuxet
perspektiv. Särskilt när familjemedlemmar påstår att det man alltid trott
inte är sant. Vad ska man tro då? Mycket omvärderas i berättelsen Precis som att börja om. Både för
mig som läsare och för huvudpersonen Pia-Lisa.
Boken inleds 1980. Pappan är död och huset hon växt upp i
har sålts. De tömmer det sista Pia-Lisa, hennes mamma och hennes storasyster
Yvonne. Barnflickan Ulla de hade kommer på tal och Pia-Lisas minns henne med
kärlek och värme medan Yvonne har en helt annan bild av barnflickan. Det har
Pia-lisa läst sig till i Yvonnes dagböcker. Eftersom hon tjuvläst dagböckerna är det inget hon konfronterar syster n med. Strax åker vi tillbaka i tiden och
får följa Pia-Lisa och hennes familj åren 1963-68. Den tid Ulla var deras
barnflicka.
Sedan sker ett hopp fram till 1978. Pia-Lisa bor i lägenhet,
blir kär, umgås med barndomskompisen Robban. Men det är också året när hon får reda på att pappan är sjuk, döende. Det är inte lätt att vara Pia-Lisa. Jag gillar henne för att hon är sig själv men har svårt med vissa saker hon gör. I slutet av boken är de åter 1980 och Pia-Lisas liv ställs
på sin spets.
Hon skriver otroligt bra Ninni Holmqvist. Beskriver tiden,
människorna, relationerna dem emellan och det känns verkligt. Ibland är det är minst sagt rörigt och bitvis
skruvat. Och som det är i livet så händer inte en sak i taget utan allt på en
gång.
/Liselott
Reservera boken i bibliotekets katalog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar