Nora Webster är för mig en lågmäld berättelse. Det verkar
inte att hända mycket samtidigt som det gör det. Jag började höra intervjun med dess författare Colm Tóibín på
Babel en söndagskväll i oktober men bytte snabbt kanal. Jag ville inte ha
författarens tankar om boken när jag skulle börja läsa den. Men det lilla jag
hörde fick mig ändå att läsa boken lite annorlunda än jag skulle gjort annars,
på gott och på ont.
Bokens titel är den det handlar om, Nora Webster. Hon som bor
med sina två yngsta pojkar i huset, maken är död och det ganska nyligen. Det är
Irland och 60-tal och folk kommer på besök mer eller mindre varenda kväll för
att underlätta för henne och stötta henne efter makens frånfälle. Hon ser fram
emot att få vara ensam om kvällarna. De två äldsta flickorna går i skola och är
knappt hemma.
Relationerna med barnen, Noras egna systrar och andra släktingar
och vänner är en stor del av berättelsen. Liksom Noras förändrade
livssituation. Vad kan hon göra, vad bör hon göra och vad vill hon göra? Jag
vet inte om det är tiden som gör det eller om det är Nora själv som gör det.
Hon är ett intressant personporträtt men jag har ibland lite svårt för hennes val ibland. När hon lägger sig i, ifrågasätter och kräver svar men främst när hon
inte gör det. Det är din familj det handlar om vill vill jag säga åt henne.
Colm Tóibín är höjd till skyarna känns det som. I alla fall omtalad
just nu. Men hur bra han än anses skriva så han har inte varit så flitigt
utlånad på vårt bibliotek. Själv tyckte jag om boken och ska titta lite närmare
på de andra böckerna vi har av honom. Kanske är fler än jag som får upp ögonen för
honom nu?
/Lislelott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar