Linda Olsson har ju skrivit ett antal vackra, stillsamma
romaner, sedan debuten ”Nu vill jag
sjunga dig milda sånger”. Dessa har uppskattats av många, men senast gav
hon sig i kast med ett deckarprojekt med medförfattaren Adam Sarafis; ”Ingenting är glömt”, som nog fler än
jag tyckte var ett svagare och väldigt annorlunda verk. Nu har hon däremot
hittat tillbaka till berättandet där stillsamma tankar i fåordig stil driver
fram ett livsdrama – nej, egentligen två – för det är Marias tankar vi får
följa, i mötet med systern Emma.
Maria bor nämligen ensam i Spanien, och har en smula
oöverlagt bjudit ned sin syster på besök när de sågs senast, vilket var vid
moderns begravning två år tidigare. Besöket blev aldrig av just då, men nu har
plötsligt Emma hört av sig, och står en dag nere i byn där Maria möter upp
henne. Det är ett ytterst trevande återseende, vi får ana att väldigt mycket
har hänt – under barndomen, efter barndomen, men också sedan de
senast möttes, två år tidigare.
Det är ett familjedrama som spelas upp inför
oss, under trevande ordalag, av två ytterst sköra kvinnor som egentligen inte
vågar närma sig allt det svåra. Sakta men succesivt får vi som läsare inblick i
två levnadsöden som för alltid är starkt sammanbundna av styrkor, svagheter och
skuld, och inte minst den allomfattande längtan efter kärlek som de alla är
svältfödda på.
Under veckan som Emma är i Spanien får vi följa med på en stark
och gripande resa genom systerskap och försoning, där sanningen måste ses ur
betraktarens ögon. En mycket berörande roman, på det lilla och snabblästa
omfånget av ca 200 sidor, som jag nog kommer att bära med mig länge.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar