Hyllad, prisad och rekommenderad av Yukiko Duke.
Förväntningarna var höga på Den underjordiska järnvägen. Jag drog mig länge för
att börja läsa… Tänk om jag inte skulle tycka om den, hade för höga
förväntningar! När lånetiden närmade sig slutet så öppnade jag den. Mmm jag
bara flöt in i berättelsen. Tre läskvällar så var den slut. Afrikaner som
fångas in, säljs, skeppas över Atlanten, säljs och sliter för sina ägare. Cora
är huvudperson men jag får även ta del av andra slavars historier som hennes
mormors, mors och många av slavarnas på plantagen där hon bor. Hierarkierna
slavarna emellan beskrivs, hur de behandlas av ägare och förmän. Slitet, skräcken,
misshandeln men också de glädjeämnen som
kan finnas. När Caesar kommer till plantagen frågar han snart Cora om hon vill
fly med honom. Så klart inte. Men han frågar fler gånger och diverse händelser
gör att hon till slut säger ja. Det är då jag också för höra talas om de som
hjälper slavarna att fly.
Till en början läser jag det bara som en berättelse. En
berättelse om Coras liv, hennes flyktförsök och om hon ska klara det eller
inte. Men Cora är en tjej som iakttar, tänker och funderar. Det tillsammans med
författarens sätt att berätta sätter berättelsen som Cora i ett större
sammanhang. För vi följer inte bara Cora utan även han som jagar henne.
Slavjägaren som bara SKA ha tag i henne, Ridgeway. Kommer hon någonsin att vara
säker från honom. Kan hon få ro och leva fri? Flykten för henne från delstat
till delstat. Till trygghet eller snarare skenbar trygghet. Vilka får hon hjälp
av, men det stora frågan är väl mer varför de hjälper henne. Ärligt, av
omtanke, av motstånd mot slaveriet eller med en baktanke… Jag blir både berörd,
äcklad och arg under läsandet. Jag funderar över historien, över slaveriet,
över människorna och deras handlingar. Jag hoppas Cora ska finna sin frihet med
det kommer bakslag på bakslag. Orkar hon med dem? Orkar hon fortsätta kämpa?
Får hon någonsin sin frihet.
/Liselott
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar