I höstas kom den senaste romanen av Klas Östergren – mina ungdomsårs stora favoritförfattare. Genom
årens lopp har jag tappat bort honom en smula, men återvände nu med nyfikenhet
och ganska höga förväntningar. Och ja – han är fortfarande en mästare på att
fånga en tidsanda, fånga detaljerna som lyfter historien, spegla den
analyserande berättaren…
…som denna gång är Kenneth, tiden är våren och sommaren
1970, platsen är Stockholm, och till Kenneths klass, i årskurs 9, kommer plötsligt en ny elev, en
ung man – en viss världsvan Dan Schoultze. På något märkligt vis lyckas han
åtnjuta respekt från övriga klassen trots sin udda framtoning, man får veta att
hans föräldrar är kvar i USA där pappan är FN-ambassadör, och som de
rikemansungar han och hans syster är har familjen placerat de två syskonen i en
villa där de sköter sig själva.
En synnerligen ovanlig variant på leverne, särskilt jämfört
med Kenneth själv som lever ensam med sin mamma, och har det lite halvknapert.
Därav fascinationen för Dan, från Kenneths sida. Men även fascinationen för
hans syster Hellen, som är vegetarian, är inställd på en Indienresa, och
fascinerar Kenneth om möjligt ännu mer, ju mer han lär känna henne.
I umgänget med detta udda syskonpar genomlevs en stekhet
sommar i deras hus och trädgård, där sumakträden skuggar deras lilla hemmabyggda
ashram och alla marijuanaplantor någon annan har planterat i deras trädgård som
ju kan upplevas som en övergiven ödetomt…. Där röker de på, svävar ut i det
blå, tills verkligheten brutalt hinner ikapp dem. På ett mycket smärtsamt sätt.
Det här är en tid av Vietnamkrigsdesertörer, droger, allmänt
flum och buddhistisk filosofi - en tid som aldrig kommer tillbaka. Men det är framför allt en tid som Klas
Östergren har ett osedvanligt detaljminne för - och känsla, som han skickligt
gestaltar - som imponerar.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar