onsdag 14 mars 2018

Kvinna utan minne av Petter Lidbeck

Min erfarenhet av Petter Lidbeck är i första hand hans barn- och ungdomsböcker, som kan vara både riktigt bra och spännande, men ibland lite skruvade. Jag har också läst de vuxenthrillers han skrivit under pseudonymen Hans Koppel, som jag varit en smula tveksam till. Här har han nu släppt en roman, i sitt eget namn, om minnesförlust. Och det är en uppfriskande krass, saklig och pragmatisk kvinna vi får möta – Mia.

Hon öppnar ögonen vid middagsbordet en dag, och vad som skett under stunden hon blundat får vi inget svar på. Inte hon heller, och inte hennes närmaste. Problemet är dock att någonting hänt, för ingenting omkring henne är bekant när hon tittar upp. Inte mannen mittemot, inte de pladdriga flickorna eller tonårsdrasuten vid bordet, inte mamman som senare dyker upp på sjukhuset… inga människor alls. Inga som helst undersökningar påvisar dock någon som helst förklaring, och mångas oro börjar sakta övergå i andra reaktioner. Hennes chockade och frustrerade man börjar allt mer ifrågasätta om det verkligen hänt något alls, om det inte är så att hon själv iscensatt en förträngning av ett liv hon tröttnat på. För någon stans börjar hon nästan själv undra.

Under det tröttande arbetet med att rekonstruera sitt liv – som hustru, som mamma, som dotter, lärare, väninna kommer hon till allt fler insikter om att hon inte alls gillar den Mia som växer fram. Eller mannen hon tydligen är gift med. Inte ens barnen känner hon någonting för. Och hon har ingenting till övers för allt det ytliga spelet som allt socialt umgänge tycks bestå i. Hon har verkligen ingen som helst lust att fortsätta spela med i det nya låtsaslivet, men vad är alternativet?

Ja, det är ingen lätt sits Mia hamnat i, där hon framlever sitt ”nya” liv utan sammanhang. Trots att det för läsaren är omöjligt med igenkänning är det ändå lätt att förstå hennes känslomässiga förlamning – att hon både känner sig, och upplevs som, både cynisk och känslokall när människorna runt henne är helt främmande. Och jag kan inte låta blir att gilla hennes uppfriskande fördömande när hon uttråkat bevittnar hur många av oss lever våra liv… Det är en intressant historia, det är stramt och återhållsamt berättat, det är inga onödiga utsvävningar. Och jag kan inte låta bli att gilla den nya Mia…


/Tuija


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar