Min erfarenhet av Petter Lidbeck är i första hand hans barn-
och ungdomsböcker, som kan vara både riktigt bra och spännande, men ibland lite
skruvade. Jag har också läst de vuxenthrillers han skrivit under pseudonymen
Hans Koppel, som jag varit en smula tveksam till. Här har han nu släppt en
roman, i sitt eget namn, om minnesförlust. Och det är en uppfriskande krass,
saklig och pragmatisk kvinna vi får möta – Mia.
Hon öppnar ögonen vid middagsbordet en dag, och vad som
skett under stunden hon blundat får vi inget svar på. Inte hon heller, och inte
hennes närmaste. Problemet är dock att någonting hänt, för ingenting omkring
henne är bekant när hon tittar upp. Inte mannen mittemot, inte de pladdriga
flickorna eller tonårsdrasuten vid bordet, inte mamman som senare dyker upp på
sjukhuset… inga människor alls. Inga som helst undersökningar påvisar dock
någon som helst förklaring, och mångas oro börjar sakta övergå i andra
reaktioner. Hennes chockade och frustrerade man börjar allt mer ifrågasätta om
det verkligen hänt något alls, om det inte är så att hon själv iscensatt en
förträngning av ett liv hon tröttnat på. För någon stans börjar hon nästan
själv undra.
Under det tröttande arbetet med att rekonstruera sitt liv –
som hustru, som mamma, som dotter, lärare, väninna kommer hon till allt fler
insikter om att hon inte alls gillar den Mia som växer fram. Eller mannen hon
tydligen är gift med. Inte ens barnen känner hon någonting för. Och hon har
ingenting till övers för allt det ytliga spelet som allt socialt umgänge tycks
bestå i. Hon har verkligen ingen som helst lust att fortsätta spela med i det
nya låtsaslivet, men vad är alternativet?
Ja, det är ingen lätt sits Mia hamnat i, där hon framlever
sitt ”nya” liv utan sammanhang. Trots att det för läsaren är omöjligt med
igenkänning är det ändå lätt att förstå hennes känslomässiga förlamning – att
hon både känner sig, och upplevs som, både cynisk och känslokall när
människorna runt henne är helt främmande. Och jag kan inte låta blir att gilla
hennes uppfriskande fördömande när hon uttråkat bevittnar hur många av oss
lever våra liv… Det är en intressant historia, det är stramt och återhållsamt
berättat, det är inga onödiga utsvävningar. Och jag kan inte låta bli att gilla
den nya Mia…
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar