Svärdens Väktare (serie) av Nick Perumov

Det här blir ett lite annorlunda blogginlägg, för den här gången handlar det om en bokserie snarare än en enskild bok. Svärdens Väktare är namnet på serien som handlar i huvudsak om Fess, till stor del om Kejsaren av Melin och även om de ofantligt mäktiga artefakterna som kallas Diamantsvärdet och Träsvärdet.

Serien börjar med böckerna Diamantsvärdet och Träsvärdet del 1 och 2, där vi får stifta bekantskap med de ovan nämnda personerna och föremålen. I världen som kallas Melin har Kejsaren fått nog av magikernas inblandning i hur han ska styra sitt rike. Samtidigt har Dankernas främsta vapen, Träsvärdet, vuxit färdigt i deras urskog och väntar nu bara på en värdig förkämpe som kan leda deras stolta men ack så fåtaliga folk mot människor, gnomer och alla andra som sedan urminnes tider varit deras fiender. I urberget har även gnomernas motsvarighet, Diamantsvärdet, vuxit fram ur klippan och väntar även den på en gnom av rätt kaliber.

Allt detta, och en ung magikerrymling vid namn Fess, begynner en historia som för oss genom ett otal världar där vi får stifta bekantskap med alver, vampyrer, drakar och andra mytiska varelser. Vi får läsa om världar som går under, världar som räddas vid ruinens brant och strider mellan gudar. Det blir emellanåt lite bombastiskt och överdrivet, men på det stora hela så är historien väl berättad och lätt att fastna i. Det märks tydligt att det är en rysk författare som skrivit, här är det mörker, smärta och inga lyckliga slut. När hjältarna till slut lyckats överkomma ett hinder och man tänker att de ska få några sidors lugn och ro så dyker det upp något ännu värre innan man ens hinner vända blad. Varje beslut som tas, hur gott beslutsfattaren än vill göra, leder djupare in på den mörka stigen.

Här handlar det inte om att ändamålen helgar medlen, utan om att göra så gott man kan med de onda krafter man har att tillgå. Sen får man hoppas att världen inte går under trots allt man gjort.

Nick Perumov är en lysande fantasyförfattare som jag beklagar att jag inte upptäckt tidigare. Hans verk påminner mig om David Eddings sagor, men med en betydligt mycket mörkare ton. Mitt enda problem, och jag vet inte om det är på grund av översättningen eller ett originalinslag, är att det dyker upp liknelser här och där som direkt bryter den inlevelse som jag känner i historien.

Ett exempel är att en slottsvägg är slät som en skridskobana (parafras). Jag antar att de åker skridskor även här, men kunde man inte valt en bättre jämförelse?

Förvisso så talar en del av de som färdas mellan världar vid ett tillfälle om en konstig liten värld, helt utan magi, som dom hämtat inspiration från. Denna lilla värld är uppenbarligen vår värld, och det verkar som om det handlar om vår moderna tid också, vilket är en kul idé att ta med i en fantasy-berättelse.

Det här är helt klart sommarens boktips från min sida, har du inte läst den än så rekommenderar jag att du läser serien så snart du har möjlighet.

/Andreas

Hela serien på Ronneby biblioteks webbsida.