Detta är författarens 23:e roman, som inleder lite lagom
fascinerande, tappar tempo och driv i mitten men avslutar en smula oväntat.
Det är den 70-åriga Lollo som berättar, efter att hon blivit ombedd att sätta ihop ett minnestal över sin döda tvillingsyster, en syster som varit hennes raka motsats. Lite kluven vandrar hennes minnen iväg och allt mer klarnar det både för henne själv och för läsaren att bilden av systern Pi är mer nyanserad än hon låtit påskina ens för sig själv.
Vi får veta att den kände fotografen Pi levt ett rebelliskt liv – en beskäftig radikalfeminist, som skurit bort sina bröst som symbolhandling och riskerat livet under sina liverapporteringar från olika krigszoner i världen - som slutade med en självmordsbomb i Bagdad. Men mellan uppdragen hälsar hon på systerns familj och berättar om sina äventyr - och stöttar Lollo i hennes mödraskap, avgudas av Lollos två barn, men uppskattas inte fullt lika mycket av Lollos självupptagne, högborgerliga man.
Lollo själv har levt sitt liv i ett tryggt men småtråkigt äktenskap, deltidsjobbat som psykolog och tagit hand om barn, man och hem. I tillbakablickar får vi uppleva att hyllningen och den odelade kärleken till tvillingsystern är alltmer full av motsägelsefulla känslor - bilden av syskonskapet framstår som alltmer komplext, som det ju ofta gör när den börjar granskas i sömmarna, och när Lollo till slut hittar dagboksanteckningar från Pi i sin mans gömmor, kraschar både bilden och känslorna över både man och syster totalt. Kan man verkligen känna någon annan utan och innan, ens när det kommer till ens tvillingsyster eller ens make? Eller döljer livet alltid sidor och handlingar som inte var menade för alla?
/Tuija
Det är den 70-åriga Lollo som berättar, efter att hon blivit ombedd att sätta ihop ett minnestal över sin döda tvillingsyster, en syster som varit hennes raka motsats. Lite kluven vandrar hennes minnen iväg och allt mer klarnar det både för henne själv och för läsaren att bilden av systern Pi är mer nyanserad än hon låtit påskina ens för sig själv.
Vi får veta att den kände fotografen Pi levt ett rebelliskt liv – en beskäftig radikalfeminist, som skurit bort sina bröst som symbolhandling och riskerat livet under sina liverapporteringar från olika krigszoner i världen - som slutade med en självmordsbomb i Bagdad. Men mellan uppdragen hälsar hon på systerns familj och berättar om sina äventyr - och stöttar Lollo i hennes mödraskap, avgudas av Lollos två barn, men uppskattas inte fullt lika mycket av Lollos självupptagne, högborgerliga man.
Lollo själv har levt sitt liv i ett tryggt men småtråkigt äktenskap, deltidsjobbat som psykolog och tagit hand om barn, man och hem. I tillbakablickar får vi uppleva att hyllningen och den odelade kärleken till tvillingsystern är alltmer full av motsägelsefulla känslor - bilden av syskonskapet framstår som alltmer komplext, som det ju ofta gör när den börjar granskas i sömmarna, och när Lollo till slut hittar dagboksanteckningar från Pi i sin mans gömmor, kraschar både bilden och känslorna över både man och syster totalt. Kan man verkligen känna någon annan utan och innan, ens när det kommer till ens tvillingsyster eller ens make? Eller döljer livet alltid sidor och handlingar som inte var menade för alla?
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar