Jag tycker Sara Paborn har utvecklats ordentligt som
berättare de senaste åren. Dock känns denna hennes senaste roman en smula ojämn
och dessutom med en huvudkaraktär som jag känner mig ganska ambivalent mot –
jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag tycker om henne. Givetvis behöver man
inte tycka om en berättande karaktär, tvärtom kan det vara nog så intressant
med en osympatiskt sådan, men det är något som skaver en smula med Ebba från
Stockholm 2019, som är jagberättaren. Däremot är det väldigt lätt att känna med
Veronika i Båstad 1955, som är den andra, minst lika viktiga karaktären, som vi
får följa den varma bisommaren när hon mötte sitt livs kärlek.
Dessa båda kvinnors vägar möts alltså i nutid, när Ebba, av jobbskäl, söker upp Veronika, efter att i en tidnings frågespalt ha sett henne dryfta sin ungdoms kärlek. Men det är inte av det skälet hon kontaktar Veronika utan för att få göra en intervju med henne om livslång kärlek och hur man håller den vid liv. Vilket också nämndes i tidningen – att Veronika alltså skulle haft, efter sin ungdomsromans – men… det som fångar Ebba när hon väl möter Veronika är alltså istället vad som hände den där sommaren 1955. Och vart han, den där konstnärsstudenten Bo Bix egentligen tog vägen efter sin Båstadvistelse. Vad var det som hände? Och varför?
Och det är detta som Ebba till slut lägger sin energi på, även om Veronika är svårlirkad, och ibland en smula förvirrad. Eller kanske har valt att omskriva skeenden i sitt eget huvud? Under några veckor kommer de i alla fall varandra närmare, och den Ebba som oombedd ger sig i kast med att försöka hitta den där mannen kan jag förstå en liten smula lättare än den lätt patetiska kvinna hon framställts som, tidigare. Dock är jag benägen att hålla med henne i den slutliga självinsikten – vem är hon att lägga sig i, egentligen? Kanske gör man mer skada än nytta när man på eget bevåg gräver i andra människors liv. För sitt eget liv lyckades hon nämligen totalkvadda genom naivitet och låg impulskontroll – är hon verkligen rätt person att blanda sig i andras? Kanske, kanske inte…?
Oavsett, så är Sara Paborn alltid läsvärd, vare sig man gillar eller ogillar hennes karaktärer.
/Tuija
Dessa båda kvinnors vägar möts alltså i nutid, när Ebba, av jobbskäl, söker upp Veronika, efter att i en tidnings frågespalt ha sett henne dryfta sin ungdoms kärlek. Men det är inte av det skälet hon kontaktar Veronika utan för att få göra en intervju med henne om livslång kärlek och hur man håller den vid liv. Vilket också nämndes i tidningen – att Veronika alltså skulle haft, efter sin ungdomsromans – men… det som fångar Ebba när hon väl möter Veronika är alltså istället vad som hände den där sommaren 1955. Och vart han, den där konstnärsstudenten Bo Bix egentligen tog vägen efter sin Båstadvistelse. Vad var det som hände? Och varför?
Och det är detta som Ebba till slut lägger sin energi på, även om Veronika är svårlirkad, och ibland en smula förvirrad. Eller kanske har valt att omskriva skeenden i sitt eget huvud? Under några veckor kommer de i alla fall varandra närmare, och den Ebba som oombedd ger sig i kast med att försöka hitta den där mannen kan jag förstå en liten smula lättare än den lätt patetiska kvinna hon framställts som, tidigare. Dock är jag benägen att hålla med henne i den slutliga självinsikten – vem är hon att lägga sig i, egentligen? Kanske gör man mer skada än nytta när man på eget bevåg gräver i andra människors liv. För sitt eget liv lyckades hon nämligen totalkvadda genom naivitet och låg impulskontroll – är hon verkligen rätt person att blanda sig i andras? Kanske, kanske inte…?
Oavsett, så är Sara Paborn alltid läsvärd, vare sig man gillar eller ogillar hennes karaktärer.
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar