En riktigt, riktigt spännande
dystopi, av en romandebuterande amerikansk författare som tidigare bara skrivit
poesi och noveller. Och hon gör det väldigt bra. Historien skulle säkert göra
sig riktigt bra som film, dessutom. För den handlar om vår värld, knappt hundra
år från nu, som översvämmats – jorden är täckt av vatten och endast de högsta
bergstopparna sticker upp ovanför ytan lite här och där. Och på denna enorma vattenmassa
lever Myra och hennes dotter Pearl på en liten båt - de livnär sig på sitt
fiske som hjälper dem att proviantera annat viktigt när de då och då lägger
till vid någon liten hamn. Så långt allt väl.
Men vi får redan inledningsvis veta hur hennes man, sju år tidigare, under dramatiska former tagit deras då femåriga dotter Row och övergett Myra där och då, höggravid med Pearl. Och hur vattnet därefter bara steg och steg och hur de lyckades klara sig tack vare båten som hennes morfar byggde på. Men. Under sju års tid har hon närt ett hat mot sin man parallellt med hoppet om att någon gång kunna hitta Row. Och slutligen, under ett dramatiskt möte med en främling får hon veta att Row synts till i The Valley - en avlägsen plats på forna Grönland. Och avlägset är det eftersom hennes seglatser rört sig kring Nordamerikas bergskedjor. Inte heller skulle hennes lilla båt klara vågorna, stormarna och kylan i nordost. Alltså måste hon finna någon annan lösning, och med en dåres besatthet åsidosätter hon det mesta för att försöka rädda Row undan de barbariska kolonisatörerna som placerar unga, könsmogna flickor på uppfödningsfartyg…
Det här är ganska omtumlande läsning på många olika plan, inte bara som ett skrämmande klimathot utan också kring hur människor i kris socialiserar på olika sätt. Beror det på vilka trauman de bär på? Eller vilka individer de är i grunden, vilka de var innan syndafloden? Vad är det egentligen som formar oss till onda eller goda människor? För somliga överlever genom den ultimata egoismen medan andra ser värden och vinster genom samarbete - utan hot och förtryck. Frågan är bara vilka som överlever i det långa loppet.
Här är det i alla fall inte många som överlever alls, känns det som. Författaren väjer inte för ond bråd död, oavsett vilka karaktärer det handlar om, och det är minst sagt brutal läsning vare sig det handlar om stormar eller piratangrepp, törst eller kyla. Det är stundtals ett högt, actionladdat tempo kring uppdraget att finna en förlorad dotter – men till priset av en annan?
För det är lika mycket en historia om moderskap. Och om att aldrig ge upp. Självständig eller beroende, men att aldrig ge upp…
/Tuija
Men vi får redan inledningsvis veta hur hennes man, sju år tidigare, under dramatiska former tagit deras då femåriga dotter Row och övergett Myra där och då, höggravid med Pearl. Och hur vattnet därefter bara steg och steg och hur de lyckades klara sig tack vare båten som hennes morfar byggde på. Men. Under sju års tid har hon närt ett hat mot sin man parallellt med hoppet om att någon gång kunna hitta Row. Och slutligen, under ett dramatiskt möte med en främling får hon veta att Row synts till i The Valley - en avlägsen plats på forna Grönland. Och avlägset är det eftersom hennes seglatser rört sig kring Nordamerikas bergskedjor. Inte heller skulle hennes lilla båt klara vågorna, stormarna och kylan i nordost. Alltså måste hon finna någon annan lösning, och med en dåres besatthet åsidosätter hon det mesta för att försöka rädda Row undan de barbariska kolonisatörerna som placerar unga, könsmogna flickor på uppfödningsfartyg…
Det här är ganska omtumlande läsning på många olika plan, inte bara som ett skrämmande klimathot utan också kring hur människor i kris socialiserar på olika sätt. Beror det på vilka trauman de bär på? Eller vilka individer de är i grunden, vilka de var innan syndafloden? Vad är det egentligen som formar oss till onda eller goda människor? För somliga överlever genom den ultimata egoismen medan andra ser värden och vinster genom samarbete - utan hot och förtryck. Frågan är bara vilka som överlever i det långa loppet.
Här är det i alla fall inte många som överlever alls, känns det som. Författaren väjer inte för ond bråd död, oavsett vilka karaktärer det handlar om, och det är minst sagt brutal läsning vare sig det handlar om stormar eller piratangrepp, törst eller kyla. Det är stundtals ett högt, actionladdat tempo kring uppdraget att finna en förlorad dotter – men till priset av en annan?
För det är lika mycket en historia om moderskap. Och om att aldrig ge upp. Självständig eller beroende, men att aldrig ge upp…
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar