Men det är Michelle det handlar om. Som är så fint och
trovärdigt gestaltad, i all sin utsatthet. Michelle, vars mamma är jättesjuk
och åker in och ut ur sjukhus mest hela tiden. Vars pappa ganska uselt tar hand
om den enda dotter han har, för att istället supa runt med sina kompisar.
Vilket gör att Soc till slut väljer att skicka iväg elvaåriga Michelle över
sommaren, långväga bort till en gård där Irma och Henrik bor. En gård, ett hem,
som är allt som Michelle inte är van vid. Ett hem där allt det vackra flödar,
både Irma, hennes hem, hennes kläder, den fantastiska maten… Irma som visar sig
ha varit konsertpianist. Som lever med, och passar upp på, sin make Henrik som
dagar och nätter i ända sitter uppe på sin övervåning, knattrandes på sin
skrivmaskin med sin forskning.
Efter hand börjar Michelle att trivas hos dem, trots alla i
hennes ögon konstigheter, trots att hon inte känner sig helt bekväm med Henrik.
Men Irma är svår att inte älska. Och ändå - trots att hon aldrig känt sig så
sedd, så uppmärksammad som här, så är det något som inte känns helt bra - det
är något som Irma döljer. Varför är hon så påpassad hela tiden? Varför får hon
inte gå in i skogen? Till sjön? Ned i källaren? In i det låsta rummet?
Hemligheterna är många, frågorna och funderingarna likaså,
och allt eftersom sommaren lider mår hon allt sämre i all förvirring. Och hur
mår hennes mamma egentligen? Varför ringer aldrig pappa som han lovade? Ska
aldrig den här, allt konstigare och allt obekvämare tillvaron ta slut?
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar