Väldigt sällan fin

Noha är en tystlåten ung man med ett rikt inre liv. Han sitter gärna och läser, skriver och kontemplerar i sin ensamhet. Men det nya livet, det att vara student, rubbar Nohas cirklar. Bor man i en studentkorridor är det ofrånkomligt att man träffar andra. Trots Nohas strategi att besöka det gemensamma köket sent på kvällarna eller lägga örat mot dörren för undvika möten hamnar han ändå i lägen där han tvingas svara på frågor och se och höra saker han önskade att han kunde slippa. 

Trots sitt sociala motstånd blir han bekant med Fredrik som visar stort intresse för Nohas muslimska bakgrund, och Anna som välvilligt och uppfordrande vill visa sin bild av vad som är svenskt. Svenska barnprogram från slutet av 70-talet, svensk musik, hur man umgås mm mm. Noha försöker motstå deras närmanden men det verkar ha motsatt effekt. Fredrik konverterar till islam och Anna ser nästan Noha som sin pojkvän, fast det inser inte Noha.

När första terminen går mot sitt slut skall Noha tillsammans med sin pappa och bror åka till Eritrera för att hedra den nyss bortgångne farfadern. Noha åker motvilligt med, men hans intresse för landet är ändå genuint, han slukar allt som har med Eritreas historia att göra. Landet är sargat efter att ha genomlidit ett inbördeskrig och en skakig självständighet. Allt är oförutsägbart, laglöshet är ett sammanfattande ord. Resan blir också en inre dito. Nu får Noha chansen att sakta lära känna sin far. En far som varit frånvarande en stor del av Nohas liv och som han varit rädd för och inte förstått. Denna andra hälft av boken berättas på ett annat sätt. En högre växel läggs in och vistelsen i Eritrea är färgstark och halvkaotisk.

Jag funderar över vad Väldigt sällan fin är för en slags bok. Om vad som är hemma? Om vilsenhet? Om det nya Sverige och dess spännvidd? Trygga mätta svenska ungdomar som inte har en suck om flykt och hunger och som söker exotism och låtsasutmaningar? Romanen har många kontraster. För att bara ta ett exempel: från vintersverige med ordning och reda till laglöshetens Eritrea. Däremellan får vi glimtar av utsatthet och överlevnadsinstinkt. Det här kan låta tungt allvarligt men det glimtar till av både självironi och humor även i de mörkaste stunder. Jag är glad att jag läst Väldigt sällan fin. Så här kan man också berätta, med ett alldeles eget språk och särpräglade perspektiv.

Väldigt sällan fin av Sami Said fick svenskarnas Stora läsarpris för årets debut 2012. 

/Annika

Reservera boken i bibliotekets katalog