Nymfens tid

Ibland får man för sig att den svenska, nutida författarkåren enbart sysselsätter sig med psykopatmord, rustik kokkonst, vintage-heminredning och självbiografiskt ältande. Med enstaka undantag. Elin Olofsson, Therese Söderlind, Anna Jörgensdotter och Elin Boardy är namn som anses bevisa att en gammal, hederlig, rejäl romantradition alltjämt är vid god vigör. Ett annat är Susanne Axmacher. 2010 fick hon Borås Tidnings debutantpris för Näckrosbarnen, en roman som nu följs upp med Nymfens tid.

Året är 1939, platsen Stockholm. Unga Millie Bachman är i full färd med att slå sig fri från sin borgerliga hemmiljö, upp över öronen förälskad i den opålitlige journalisten Carl Becker. Projektet stöter på patrull. Graviditet är plötsligt ett faktum, och Millie tvingas söka stöd hos Carls gamla flamma Marietta.

I en av parallellhandlingarna får den jagsvage räknenissen Ivar samtidigt i uppdrag att för rikets säkerhet spionera på Carl. Misstankarna om Carls kommunistanstrykning förstärks då han placeras som korrespondent i Helsingfors.

Så på ytan är Nymfens tid just det brett upplagda, lagom noir-romantiska och gediget konstruerade romanbygge som förhandssnacket gjort gällande. Strax under är den något annat – en lång, kvalmig väntan på åska.

Axmacher frammanar med sällspord skicklighet svenskarnas klibbigt paranoida osäkerhet inför andra världskrigets inledande truppförflyttningar. Bland annat medelst det stora tomrum som varsamt blåses upp mitt i romanen.

Jag kan inte låta bli att långsökt referera till Hergés mästerverk Castafiores juveler. Ett sent, experimenterande Tintin-album, som egentligen inte handlar om någonting alls. Jag har läst det ett femtiotal gånger, men luras alltjämt in i tron på en konspiration bakom de paranoida missförstånden kring den världsberömda operadivans smyckeskrin.

Axmacher förleder mig enligt samma metoder. Det vill säga – hon förleder mig att misstänka att jag är förledd. Varför är Carl en sådan synnerligen tvådimensinell figur? Han måste helt enkelt ruva på hemligheter. Och vad driver egentligen Marietta? Och Millies pappa, som stundtals drabbas av mystisk sjukdom? Innebär hans forskning om svärmande gräshoppor något mer än den lite med vänsterhanden utförda krigsanalogin?

Mycket intressant, och alltså mer än bara en vanlig, hederlig roman. Misstänker jag.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog