En tisdag i somras satt jag och körde
runt till våra filialer för att hämta och lämna böcker. På radion har jag nu
för tiden P1 och så var också fallet den tisdagen.
Just den tisdagen bestämde jag mig
för att lyssna på radioföljetongen istället för att byta till P4, något som
visade sig vara ett smart val. Det var nämligen min första kontakt med boken En bön för de stulna och författaren Jennifer Clement.
Eftersom jag bara har tillgång till
radion när jag sitter i biblioteksbilen, så var det en något splittrad lyssning
av boken, och jag bestämde mig ganska snabbt för att jag skulle läsa den.
En bön för de stulna är en roman om
en fiktiv flicka i Mexiko, baserad på de intervjuer och samtal som Jennifer
Clement haft med kvinnor från olika platser runt om i landet.
Boken handlar om flickan LadyDi
Garcia Martinez och vi får följa hennes uppväxt i närheten av Guerrero, när hon
gömmer sig för kartellernas kidnappare och försöker leva ett drägligt liv bland
skorpioner, leguaner, mördare och en smått galen mamma.
Det som lockade mig med boken är
detsamma som gör den lite svår att ta till sig. Som västerlänning är boken en
lite obekväm indikation på hur bra vi egentligen har det.
Vi får hela tiden följa berättelsen
ur LadyDi’s synvinkel, se det som händer med hennes ögon. Ofta leder detta till
en frustration över att hon accepterar saker som vi här i väst antagligen inte
ens skulle kunna drömma om. Flickorna smutsar ned sina ansikten med jord, målar
tänderna med tusch och gömmer sig i gropar för att inte bli ”stulna” av
knarkkartellerna. Den största gåvan en flicka kan få vid födseln på berget är
att vara så ful att ingen karl någonsin kommer vilja röra vid henne.
Jag blir än mer upprörd när jag inser
att Jennifer Clement baserat boken på sina intervjuer med kvinnor i Mexiko, och
att det antagligen finns mer än ett korn av sanning till de hemskheter hon
beskriver.
Det som gör den här boken till en
riktigt läsvärd upplevelse är att den är ärlig, tydlig och rak. Här lyfts
problemen fram med en röst som accepterar det som sin vardag. Det finns en dröm
om något bättre, men det är bara en dröm.
Eller?
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar