Liknelseboken

Den egentliga handlingen i Per Olov Enquists Liknelseboken är ganska lätt att sammanfatta: Unge Perola spränger fromhetens bojor efter att ha upptäckt Kvinnan i allmänhet och bröst i synnerhet (så låt er alltså inte luras av omslagsmakarens preferenser).

OS-sommaren 1948 lyckas n’Perola dra tillbaka förhuden för första gången, och i sedvanlig ordning tvingas vi betrakta dylikt som ledtrådar till livets allra största mysterier. Enquist har ju alltid något så oerhört svårformulerat på hjärtat, och så viktigt att skissarken aldrig kan förslå. Högar av omtagningar, omkväden, och liknelser till förbannelse.

En del är nya, andra återvunna favoriter. Kapten Nemo, n’Elof och n’Aron smyger runt i kulisserna, de förväxlade pojkarna på sjukstugan i Bureå vävs in i ytterligare lager av högtravande mystik, och släkt och grannar som blivit ”eljest” eller ”tokut” är som vanligt märkligt överrepresenterade.

Vissa av redogörelserna följs av ett uppfordrande ”man baxnar!” eller ”man häpnar!”. Som läsare skäms man över sin dumhet; över att inte alls ha insett det baxnads- eller häpnadsvärda i de hopplöst tilltrasslade turerna kring en man som eventuellt hette Siklund och hade en katt och kanske var tokut och sedan dödde.

Enligt Bodil Malmsten ska man låta bli att skriva på dialekt. Liknelser bör man också undvika, om man inte heter Tomas Tranströmer.

Nio utrivna sidor från faderns gamla notesblock med kärleksdikter utgör hur som helst riktpunkt för framställningen. Men det vackra i den nyfrälsta tron på kärleken förtas en aning av bokens komfortabelt apolitiska syn på sexualitet. Makt och erotik saknar beröringspunkter, förklaras det uttryckligen.

Erotikinslagen gullifieras på ett ganska obehagligt sätt. Och bara Per Olov Enquist kan komma undan med en så gravt klyschig scen som mötet med den trettiosex år äldre kvinnan på det kvistfria furugolvet i Larssonsgården. För Kvinnan kanske också bara är en liknelse!... Enquist har ju – det är obligatoriskt att hävda – fött upp ett helt rävgryt bakom vart och ett av de hundöron som jag ganska snart tröttnar på att vika ner.

Samtidigt förekommer Enquist läsaren på de flesta av synpunkterna ovan. Han ser såklart det koketterande i oförmågan att skriva en kärleksroman. Bokens frekventaste liknelser är faktiskt de om otillräckliga liknelser; om en verklighet som likt en tvål sipprar ut mellan skrivarklorna, om ord som klistrar ihop sig som fångade flugor.

Vänner vid dödsflodens strand påminner Enquist (född 1934) om att det börjar bli ont om tid. Och när mörka, desperata stråk drar genom texten är det omöjligt att inte kapitulera. Jag vet ju egentligen att DET HÄR ÄR VÄLDIGT BRA. All litteratur består ju faktiskt endast av mer eller mindre lyckade liknelser. Men en liten stund till måste jag få pröva tesen om att Liknelseboken bara är bekvämt levererad och slentrianmässigt upphöjd gubbnostalgi.

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog