En ung, svensk
miljövetare som studerat i Köpenhamn debuterar här med något som liknar ett
ovanligt, dystopiskt grekiskt drama i fyra akter – en ”cli-fi” = climate
fiction, om klimatförändringarnas pågående och potentiella verkningar.
Köpenhamn är – som titeln antyder - förstås skådeplatsen, de fyra akterna är
indelade i dramatiska väderfenomen som pågår under en sista sommar och höst,
men köpenhamnsborna är för upptagna med att leva sina liv så de oroar sig inte.
Vilket däremot de till jorden sända oraklen gör – inte oroar sig för
väderfenomenen utan för att människorna inte direkt bryr sig. Är vi som ras katastrofalt
undergångsomedvetna? Kan vi inte se vad vi åstadkommer? Eller är det som ett av
oraklen funderar över: ”Människorna
kommer aldrig att se slutet komma, för de har inte sett slutet komma förr”. Det
vi inte har erfarit kan vi tydligen heller inte se gestaltat.
I ett medvetet ganska långsamt tempo får vi bl.a. följa de tre oraklen som kommit för att väcka och varna människan inför den förestående katastrofen – staden kommer att gå under. Men det går väl sådär… Oraklet Amir bor i ett kollektivboende där även miljövetenskapsstudenten Katja bor, som via tinder börjar dejta Alice vars hjärtekrossare till flickvän på obestämd tid har flyttat till Berlin. Alice vikarierar som Joannas mellanstadielärare och ger flickans klass i uppgift att skriva om antiken, vilket leder till att Joanna upptäcker att den tidens slaveri inte har upphört utan bara övergått i andra former idag. Vilket ger henne en existentiell ångest som är svårhanterad i den åldern. Joannas pappa å sin sida noterar detta bara halvt medvetet för han är själv alltför upp över öronen upptagen med sitt eget livsprojekt som arkitekt – att för att bygga de enorma skyddsvallarna mot havsnivåstigningen som krävs så bygger man ut tunnelbanesystemet ytterligare – för det är därifrån man får fyllnadsmassorna till vallarna. Problemet är bara att det endast är oraklen som ser vilken schweizerost Köpenhamn vilar på, att staden kommer att kollapsa. Ja – där är scenariot, och de olika karaktärerna liv vävs samman på lite olika vis.
Det är lite övertydligt, lite för politiskt för min smak, men inte desto mindre tänkvärt. Vart är vi egentligen på väg? Går det att stoppa ens om vi skulle ha orakel som vill få oss att vakna ur vår egoistiska slummer? Ja… säg det, den som vet…
I ett medvetet ganska långsamt tempo får vi bl.a. följa de tre oraklen som kommit för att väcka och varna människan inför den förestående katastrofen – staden kommer att gå under. Men det går väl sådär… Oraklet Amir bor i ett kollektivboende där även miljövetenskapsstudenten Katja bor, som via tinder börjar dejta Alice vars hjärtekrossare till flickvän på obestämd tid har flyttat till Berlin. Alice vikarierar som Joannas mellanstadielärare och ger flickans klass i uppgift att skriva om antiken, vilket leder till att Joanna upptäcker att den tidens slaveri inte har upphört utan bara övergått i andra former idag. Vilket ger henne en existentiell ångest som är svårhanterad i den åldern. Joannas pappa å sin sida noterar detta bara halvt medvetet för han är själv alltför upp över öronen upptagen med sitt eget livsprojekt som arkitekt – att för att bygga de enorma skyddsvallarna mot havsnivåstigningen som krävs så bygger man ut tunnelbanesystemet ytterligare – för det är därifrån man får fyllnadsmassorna till vallarna. Problemet är bara att det endast är oraklen som ser vilken schweizerost Köpenhamn vilar på, att staden kommer att kollapsa. Ja – där är scenariot, och de olika karaktärerna liv vävs samman på lite olika vis.
Det är lite övertydligt, lite för politiskt för min smak, men inte desto mindre tänkvärt. Vart är vi egentligen på väg? Går det att stoppa ens om vi skulle ha orakel som vill få oss att vakna ur vår egoistiska slummer? Ja… säg det, den som vet…
/Tuija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar