Lispector och det obeskrivbara

Att läsa Clarice Lispector är en pärs. Näst intill outhärdligt. Att det rör sig om ett av 1900-talets tio – eller kanske till och med fem – främsta författarskap skriver jag dock omedelbart under på.

Lispector föddes 1920 i Ukraina men växte – efter familjens flykt undan antisemitiska stämningar – upp i Brasilien. Efter juridikstudier i Rio de Janeiro följde ett kringflackande liv, kantat av depressioner och pillermissbruk. Hon dog 1977 och slog på allvar igenom ett tjugotal år senare, mycket tack vare den franskalgeriska litteraturvetarstjärnan Hélèn Cixous.

Cixous förknippas med Freud, experimentuniversitet, dekonstruktionism, postmodernism, poststrukturalism... (samt ett gäng andra snåriga ismer som man plägar sätta de- eller post- framför). Svårforcerat likt ett mangroveträsk alltså. Dessutom på någon sorts märkligt poetisk akademikerfranska.

En Cixous for dummies skulle förmodligen fokusera på hennes begrepp Écriture féminine, en beteckning på ett revolutionärt kvinnligt sätt att skriva litteratur som Cixous tycker sig identifiera hos exempelvis Lispector (men även hos gubbar som Genet, Kafka och Joyce). Vad det handlar om är ett uppror mot de manligt kodade hierarkier som genom århundradena knuffat ut kvinnlig kroppslighet och livserfarenhet från både litteraturen och språket i stort.

Nära det vilda hjärtat från 1944 är Clarice Lispectors debut och nyss utgiven på svenska. Vi möter den på alla tänkbar sätt obekväma Joana, genom nedslag i hennes barndom, uppväxt och ansträngda äktenskap med Otávio.

De yttre tilldragelserna anas enbart mellan raderna, på vilka Joanas inre landskap suger åt sig all livsluft. I omständliga, motsägelsefulla medvetandeströmmar, med kvävande få förtöjningar i den omgivande vardagen, försöker Joana sätta fingret på det där "andra". Det är något som hon känner en stark längtan till, och som avgjort motarbetas av både pappan, läraren, Otávio och det stelbenta språk som Joana tycks vara liksom intrasslad i.

”Rörelsen förklarar formen!” utbrister Joana, i ett försök att slita sig loss. Insikten känns besläktad med Stephen Dedalus fylletal i Ulysses om att gestiken är den bästa språkformen. Jag tror att både Joana och Stephen vill åt just rörelsen, den sannare verklighetens ständiga föränderlighet. Ett konventionellt språk är då alltid dömt att misslyckas, befinner sig liksom alltid steget efter, på grund av hopplös rationalitet och statiskhet.   

I Lispectors fall ligger det alltså nära till hands att med Cisoux anlägga ett feministiskt perspektiv på denna strävan. Men önskan om att en dag kunna beskriva det obeskrivbara – att nå så nära det vilda hjärtat som möjligt – är väl samtidigt vad som driver all litteratur framåt?

Torgny Lindgren valde för några år sedan att skildra detta som en västerbottnisk jakt på den perfekta pölsan, slår det mig nu. Lispectors tillvägagångssätt är långa inre monloger. Hala som ålar. De simmar omkring i ett stålbad, vilket som sagt är en pina att sjunka ner i. Men ingen kan som Clarice Lispector ge mig en känsla av vad litteratur egentligen går ut på.  

/Martin

Reservera boken i bibliotekets katalog